dunk dunk* i huvudet

Jag hatade verkligen mitt liv mellan 19 -21 igår kväll. Den enda ljupunkt jag hade var Nicole som ville ge mig jätte kramar hela tiden. Men allt annat såg svart ut. Tinningen slog så man bara väntade på en explossion, febern steg, ögonen sved och stressen lång som tung bly över mina axlar. Jag kände mig oönskad av mina nära o kära, jag kunde bara tänka på morgondagen och ha tid att vara sjuk det kan man inte. Coffe hade läst min blogg så när han kom hem till mig så hade vi ett snack. Allting blev mycket bättre tillslut. Migränen släppte och jag kunde andas igen. Jag hade släppt alla spänningar och trots att det fanns lika mycket att göra var inte stressen längre ett faktum. Han fick stanna hos mig i natt. Som tur va så sover han väldigt djupt, så han slapp ju störas av mina snörvlingar och antagliga snarkningar i natt. Jag sov oroligt men ändå rätt okej. I dag var huvudvärken tillbaka men dock inte lika plågsam. Jag överlever nog denna dagen...eller?