Snoozeknappen var tydligen min kompis i dag

Vakna med ett ryck av att solens strålar kittlade i ögonen. Aj då, solen ska verkligen inte lysa innan jag lämnat i väg Nicole. Bråttom bråttom, eller?
Efter att ha stressat både mig själv och Nicole färdiga, insåg jag för första gången på länge: Varför stressar jag, allt blir inte bättre för att vi ska springa till skolan. Nej, allt vi kan göra är att komma till förskolan i lugnt tempo, med glada miner och utan stress och svordomar. Klockmässigt var vi sena, men eftersom det rör sig om barn, var jag långt ifrån den sista föräldern in. Fördelen med dagens snooze var att jag fick besöka förskolan för första gången på över en månad och det behövdes. Fick se mycket av Nicoles pyssel i hallen och möttes av ett skåp som sökte en mammas uppmärksamhet. Så nu är den både städad och fullladdad med extra kläder för ovanligheten skull. Stod och smög på dem länge, ville knappt gå därifrån. Tänk att de är 25 barn på 6 år som satt där inne och sjöng. De var vackra.
Ångra lite att jag började dagen med stress och irritation, men samtidigt emellan alla "attacker av oro" så har jag faktiskt en himla bra morgon ändå, fast i morgon, då vill jag inte snooza igen..

En fullspäckad vecka väntar

Japp, inte tid att vara höstdeppig än. I samband med allt jobbsökande för nån månad sen, passade jag även på att ta kontakt med dansskolor, ridskolor, Sångkulan, Zumba och busskort. På nått sätt, hade jag övertygat mig själv om att så länge jag åtminstone inte är sysslolös kanske gnistan böjar brinna lite igen och jag slipper odla bitterhet. Då har jag nått att se fram emot, nått jag måste göra för jag är en del av det. För att JAG själv sett till att jag blivit en del av det. Om det funkar, återstår att se, då rutiner och vana inte hunnit lägga sig än, men lust, ja den börja växa.


I dag var Nicole på sin tredje danslektion på Sofia Westlunds danscenter i Åmål och trots att hon aldrig dansat förr, inte känner någon och är blyg. Lyste det om min blomma i dag. Hon gillar det och det gör mig glad. Det finns dansskola i Säffle, men eftersom jag dansat zumba för Sofia och hennes gäng, sett uppvisning på danscenter och eftersom Sofia själv var väldigt trevlig att ha kontakt med, så blev det en självklarhet att jag i minst en termin kör ca 2 mil varje söndag.
Som inte det vore nog, så börjar favoriten Sångkulan i morgon och Nicole är så spänd, då hon nu tillhör de äldre barnen och börjar redan fundera över: "Undrar hur det är att sjunga i kyrkan, när det är snö ute?"
Nicole gillar att sjunga, Nicole gillar att dansa och det finns en sak till hon gillar, men det får hon allt vänta med till efter jul...

I morgon blir en lång dag för mig då jag ska upp tidigt för att få i väg lillan till hennes favorit fritids Skogsmusen, powerwalka, meditation av någon form, pappersarbete, hämta Nicole och ta henne till Säffle kyrka, laga mat, powerwalk och 2 timmar på Säffles ridklubb.
Japp, du läste rätt. Om du inte redan har FB, twitter som alla andra, så kanske du missat att jag som inte ridit ordentligt (tävlade i hoppning som fjortonåring) har nu börjat på ridlektioner för ringrostiga ryttare som jag. Jag har inte suttit på en sådan bra häst sen jag var 20 och då var det dessutom min egen läromästare. Han som nu fyllt 33 år.

Helt matt efter en timmes ridtur. Benen brann av mjölksyra och ovana. Kände mig tafatt i början, men inte vilsen. Bekräftelsen kom, när ridläraren sa "Nu, nu kom du in i det. Det här ser ju jag att du gjort förut`. Känns det inte bra?"
Bra, va ett litet ord. Det var underbart. Det var som att skriva en hel bok av lycka. Just det ja, så här var det och det här tyckte jag ju faktiskt var kul i 20 år och nu minns jag varför!
Dock har inte träningsvärken på insidan av låren lagt sig än, så i morgon på andra lektionen lär det kännas så där fantastiskt ömt som bara ridning kan göra.

Dessutom blir det minst 1 zumbapass och 2 bussresor till oplanerad ort med mitt fantastiska Värmlandskort. Ni anar inte hur stort Värmland verkligen är. Såg stortorget i Karlstad den 11 september 2012 och har då bott i detta län sen november 2010. Det är mycket jag borde sett, gjort och känt under all den här tiden, men nej. Allt jag kan göra är att hoppas på att veckan håller sin ram och jag med den. Helt enkelt en dag i taget och i morgon är en ny dag.

Fyllde 26, men känner mig inte ett dugg klokare

Solen har lyst, vindar har blåst och regn och hopplöshet har gått hand i hand i några veckor. Jag är fortfarande arbetslös, rastlös, sysslolös och dessutom blivit orkeslös. För ett tag sen bubbla jag av förhoppning lust och vilja, nu är allt bara en evig väntan och jag av alla, är långt ifrån tålmodig.

Jag har inte gett upp, inte otröstlig, bara stressad av ovissheten på om jag nånsin kommer blomma igen. Nu är denna blomma vissen och  det bubblar, men inte på rätt sätt.
Jag har i alla fall fått världens finaste kappa och massa mer materiel kärlek av mina underbara. Min dag, ja den var kanon, mer än jag kunde önskat. Glömde min tristess för en stund. Min familj är änglar, 50 mil, flera gånger om året. Tack. 

Ett annat tack är ju mer än givet till min Pär. Han finns där vid min sida, trots att jag i ett sånt här mående inte tycker jag förtjänar det. Beyonces "Flaws and all", ja det är en sång som verkligen är oss. Han. Han är min tryggaste famn i det svåra, han är mitt leende när jag är trött och han är min klokhet i min förvirring. Han är min kärlek. 

Oj, såg ni vad som hände där: 

"Han är min tryggaste famn i det svåra, han är mitt leende när jag är trött och han är min klokhet i min förvirring. Han är min kärlek. "

Jag skrev plötsligt från en inre känsla, ett sätt jag inte skrivit på med automatik sen början på februari. Antagligen därför det bubblar över i mitt lilla huvud. Så mycket känslor jag inte skrivit, mina som påhittade. Jag hade ju faktiskt en stark författardröm för ett år sen. Den dog. Kanske den börjar leva igen.?
Att skriva är en del av mig, alltid skrivit någonstans, kommer nog alltid skriva nånstans.....Om allt och ingenting.