fredag 30 september 2011
onsdag 28 september 2011
Höst, nedräkning, plugg, wordfeud, Adam Levine och en Onepice
Ja min rubrik var lång, men det antar jag att denna dagen kommer bli också. Dagar, månader och tid har passerat och jag är nu 25 och inne på höstterminens andra kurs. Löven i Säffle har målat sig brandgula och höstluften ligger och kittlar en i nacken, nu är det nog rätt säkert att det inte kommer dyka upp fler varma dagar här och dessutom har vi vargar ute på Näset. Tur man redan kört där ute två gånger detta året, för fler gånger lär man inte hinna innan vintern är här och då tror jag inte Näsets vägar är de lämpligaste att besöka. Då kommer jag nog hålla mig uppe på mitt nya torn och spana på alla som smyger förbi på vår gata. Ja, för nu är kontraktet skrivet och innan helgen flyttar jag in. Vet inte vem som längtar mest, jag eller hon?
Just nu är det väldig K-A-O-S här, allt är rörigt och det packas upp och det packas ner. Fast det jobbigaste är nog att jag så gärna ville ha med mig mina speglar att jag så omsorgsfullt packat ner dem först, trots att det är dem jag behöver sist! Försöker tvätta, städa och sortera, men helst vill jag bara bära över allt i svarta sopsäckar och ta tag i det först när jag flyttat in.
Hur det blir med den biten, återstår att se, ska ju börja med att skicka upp kontraktet till högsta hönsen i Sunne. I Sunne har de björnar och litteraturfolk, har jag hört.
Gjorde ett avbrott mitt i mitt skrivande för att följa med min Coffe på lunch. Efter det följde jag honom till jobbet, tog mig en promenad liksom. Då upptäckte jag att jag åter igen har fruktansvärt dålig kondition och flåsa och hade mig. Kan bero på att jag vaknade upp med en allergi attack i morse och det känns fortfarande som jag andas katthår eller nåt. Oavsett vad det är så är det jobbigt och jag har inte kommit hemifrån än. Blir hemma plugg igen, eller ja nu har jag en ursäkt att läsa en bok om omvårdnadens historia bara för att jag kan. Så några uppgifter blir det nog inte. Skapar grunden för i morgon i stället. Då blir det skolans lokaler igen, för då har jag förhoppningsvis fått förra kursen rättad och då blir jag inte så rastlös när jag är där...Väntar fortfarande med spänning.
För tillfället har jag Wordfeudpaus, en lång sådan. 10 matcher som väntar på svar. Alltså för er få som inte vet så är det en beroendeframkallande app till Android och Iphone som liknar Alfapet. Skoj, fast inte nu tydligen. För nu sitter jag och dreglar över Adam Levine (Sångaren från Maroon 5) Har alltid gillat den gruppen, hans sound är ju väldigt speciellt och levererat igenkännade texter som gör att man lockats, men mer har det aldrig varit. Fast det senaste året har han bara blivit snyggare och exremt mycket manligare, en riktigt man och plötsligt så blev hans speciella sound ännu bättre, särskilt eftersom han kör en del solo också. Snyggaste låt och videon med hans röst är ju Moves like Jagger, den mest aggressiva låten och videon är utan tvekan Wake up call, men jag är ju lite mer av en romantiker så största favoriten någonsin med dem är det senaste videofyndet Never gonna leave this bed, den videon är ju bara så häftig med sin öppenhet.
Tillbaka till kylan, den kylan som ropar nu är det höst, dags att se ut som en isbjörn. Jag drar upp dragkedjan och puffar till luvan som en kudde vid axlen, i snö hade ingen hittat mig. Den är alldels för stor för mig, men vad gör det när jag ändå bara ska stanna här inne och mysa med en kopp kaffe, bra musik och gammal bok. Livet är allt för bra ibland och ibland kan det till och med bli ännu bättre
Just nu är det väldig K-A-O-S här, allt är rörigt och det packas upp och det packas ner. Fast det jobbigaste är nog att jag så gärna ville ha med mig mina speglar att jag så omsorgsfullt packat ner dem först, trots att det är dem jag behöver sist! Försöker tvätta, städa och sortera, men helst vill jag bara bära över allt i svarta sopsäckar och ta tag i det först när jag flyttat in.
Hur det blir med den biten, återstår att se, ska ju börja med att skicka upp kontraktet till högsta hönsen i Sunne. I Sunne har de björnar och litteraturfolk, har jag hört.
Gjorde ett avbrott mitt i mitt skrivande för att följa med min Coffe på lunch. Efter det följde jag honom till jobbet, tog mig en promenad liksom. Då upptäckte jag att jag åter igen har fruktansvärt dålig kondition och flåsa och hade mig. Kan bero på att jag vaknade upp med en allergi attack i morse och det känns fortfarande som jag andas katthår eller nåt. Oavsett vad det är så är det jobbigt och jag har inte kommit hemifrån än. Blir hemma plugg igen, eller ja nu har jag en ursäkt att läsa en bok om omvårdnadens historia bara för att jag kan. Så några uppgifter blir det nog inte. Skapar grunden för i morgon i stället. Då blir det skolans lokaler igen, för då har jag förhoppningsvis fått förra kursen rättad och då blir jag inte så rastlös när jag är där...Väntar fortfarande med spänning.
För tillfället har jag Wordfeudpaus, en lång sådan. 10 matcher som väntar på svar. Alltså för er få som inte vet så är det en beroendeframkallande app till Android och Iphone som liknar Alfapet. Skoj, fast inte nu tydligen. För nu sitter jag och dreglar över Adam Levine (Sångaren från Maroon 5) Har alltid gillat den gruppen, hans sound är ju väldigt speciellt och levererat igenkännade texter som gör att man lockats, men mer har det aldrig varit. Fast det senaste året har han bara blivit snyggare och exremt mycket manligare, en riktigt man och plötsligt så blev hans speciella sound ännu bättre, särskilt eftersom han kör en del solo också. Snyggaste låt och videon med hans röst är ju Moves like Jagger, den mest aggressiva låten och videon är utan tvekan Wake up call, men jag är ju lite mer av en romantiker så största favoriten någonsin med dem är det senaste videofyndet Never gonna leave this bed, den videon är ju bara så häftig med sin öppenhet.
Tillbaka till kylan, den kylan som ropar nu är det höst, dags att se ut som en isbjörn. Jag drar upp dragkedjan och puffar till luvan som en kudde vid axlen, i snö hade ingen hittat mig. Den är alldels för stor för mig, men vad gör det när jag ändå bara ska stanna här inne och mysa med en kopp kaffe, bra musik och gammal bok. Livet är allt för bra ibland och ibland kan det till och med bli ännu bättre
tisdag 27 september 2011
torsdag 22 september 2011
Från ett hus till ett annat och tillbaka igen.
Gjord i paint
Vår gata är en bra gata. Därför var det ju en självklarhet att jag haffade en 3:a på just denna gatan i huset mitt emot. Sen januari har vi bott onödigt trångt, men jag har gett mig tusan på att inte flytta förrän vi hittar lägenheten som är den ultimata. Nu har jag nog hittat den. Högt upp, med balkong och varsitt sovrum. Jag ringde chefen direkt och bad snällt och nu några dagar senare är allt bekräftat. Kontrakt är på gång, adressändring och eländring är gjord, nu går jag mest och väntar otåligt på att få flytta in. Märkte att nu när man sett nått bättre, bor vi plötsligt ännu trångare. Jag håller tummarna på att den är färdig tills den dag vi ska vrida om nyckeln och säga: Välkommen hem.Lite komiskt nog fick jag veta av folkbokföringen att de glömt att ändra om min nya adress, vilket förklarar varför jag fortfarande har post som dimper ner hos Coffe. Hälften av alla myndigheter har rätt andress och det är tackvare jag själv ringt. Stackars posten har ju bett om ursäkt för alla problem de orsakat, men egentligen var det inte ens dem som låg bakom felet.
Nicole är också helt studsig om detta, hon ser fram emot att ta hem vänner och kunna leka i lugn och ro utan att hon har en mamma som står i köket bredvid och väsnas. Ett hem väntar oss, med ett riktigt kök och inte längre behöver vi sitta i teve rummet och trängas. Så från att ha släpat mina prylar från ena huset till det andra, 3 trappor upp, ska jag nu åter släpa mina saker 3 trappor ner och tillbaka in i samma byggnad. Men det tror jag att det är mer än värt!
tisdag 20 september 2011
onsdag 14 september 2011
tisdag 13 september 2011
Då var man 25 - Tankar om den 13:e september
Åh alla dessa gratulationer, de är den stora skillnaden från en vanlig tisdag och en skillnad som gjort mig mycket glad i dag. Tack alla....
Fick en massa pussar av pojkvännen Coffe och lite romantiska ord i natt, Nicole sjöng för mig tre gånger i dag, gav mig en teckning, insnörad i en rosa rosett och sen dukade hon till middagen som hon kallade Födelsedagsmys. Nu sover hon sött och det sista hon sa - Nu är du nog gammal på riktigt ;)
Jag vaknade yrvaket i min tonårssäng av att min pappa och mitt barn sjöng för mig i morgonmörkret. Stora kramar, liten present och massa leenden. Jag följde dem nyfiket ut i köket där min favoritfrukost väntade och vi avnjöt en stund tillsammans. Mamma var på utlandsresa och vad jag gjorde hemma minns jag inte exakt, men tror jag följt med pappa till Småland helgen innan. Vi hade bråttom i väg....Minns tyvärr inte vad vi gjorde, men så småningom begav jag mig österut mot mitt jobb. Jag jobbade intensivt och andades ut med samma pirriga känsla som jag haft i dag när jag sett alla fina gratulationer. Klockan var efter åtta på kvällen, det var mörkt och milen hem var långa. Jag smög mig in i min tysta lägenhet och möttes av levande ljus i alla dess färger och en doft av vin som vinkade på mig. Mitt på bordet hade han dukat fram en enorm ostbricka och jag bara log, mös och kröp upp på min plats i soffan bredvid honom och bara njöt av den kärlek jag blev tilldelad på min dag av min Störbo Dennis P (tack hjärtat) 13 september 2010.
Då man jämför med förra året så har denna dagen rent av varit tråkig, då den fyllts med shopping för att ge mig själv lite lyx och förtärandet av massa äcklig medicin för att inte hamna på akuten igen (mer om det en annan gång), städande, disk, matlagning, körande och en massa peppmusik. MEN, det har ju ändå varit min dag..
Det här året är det nästan tur att man bor långt borta från sin familj, så man kan fira fler gånger än bara i dag. Därför gör det inget att dagen inte blev som jag trott, att den mördade alla förväntningar om denna dag, för jag har en chans till. I en hel helg är min helg och jag kan låtsas att jag inte alls fyller år den 13:e eller att jag fyller år flera gånger. Oavsett så ska det bli kul, har redan börjat sakna mina föräldrar och som bonus på min 25års vecka, så följer min älskade och enormt saknade favorit moster med upp. Hon har nog aldrig varit så här högt upp, så det blir kul att visa henne Värmland. Nu är det bara min häst som saknas så hade helgen blivit förtrollande underbar, nu blir den bara förtrollande och redan så smeker jag mitt sinne med förväntan ;)
Min helt vanliga tisdag går mot sitt slut och den speciella magin försvinner och kalaskänslan lika så, då åter tills nästa år. Året utan magi, men ändå ett år. Fast först ska jag bara avverka detta nya året som 25 åring med bravur, så det så!
Puss på er
Fick en massa pussar av pojkvännen Coffe och lite romantiska ord i natt, Nicole sjöng för mig tre gånger i dag, gav mig en teckning, insnörad i en rosa rosett och sen dukade hon till middagen som hon kallade Födelsedagsmys. Nu sover hon sött och det sista hon sa - Nu är du nog gammal på riktigt ;)
Jag vaknade yrvaket i min tonårssäng av att min pappa och mitt barn sjöng för mig i morgonmörkret. Stora kramar, liten present och massa leenden. Jag följde dem nyfiket ut i köket där min favoritfrukost väntade och vi avnjöt en stund tillsammans. Mamma var på utlandsresa och vad jag gjorde hemma minns jag inte exakt, men tror jag följt med pappa till Småland helgen innan. Vi hade bråttom i väg....Minns tyvärr inte vad vi gjorde, men så småningom begav jag mig österut mot mitt jobb. Jag jobbade intensivt och andades ut med samma pirriga känsla som jag haft i dag när jag sett alla fina gratulationer. Klockan var efter åtta på kvällen, det var mörkt och milen hem var långa. Jag smög mig in i min tysta lägenhet och möttes av levande ljus i alla dess färger och en doft av vin som vinkade på mig. Mitt på bordet hade han dukat fram en enorm ostbricka och jag bara log, mös och kröp upp på min plats i soffan bredvid honom och bara njöt av den kärlek jag blev tilldelad på min dag av min Störbo Dennis P (tack hjärtat) 13 september 2010.
Då man jämför med förra året så har denna dagen rent av varit tråkig, då den fyllts med shopping för att ge mig själv lite lyx och förtärandet av massa äcklig medicin för att inte hamna på akuten igen (mer om det en annan gång), städande, disk, matlagning, körande och en massa peppmusik. MEN, det har ju ändå varit min dag..
Det här året är det nästan tur att man bor långt borta från sin familj, så man kan fira fler gånger än bara i dag. Därför gör det inget att dagen inte blev som jag trott, att den mördade alla förväntningar om denna dag, för jag har en chans till. I en hel helg är min helg och jag kan låtsas att jag inte alls fyller år den 13:e eller att jag fyller år flera gånger. Oavsett så ska det bli kul, har redan börjat sakna mina föräldrar och som bonus på min 25års vecka, så följer min älskade och enormt saknade favorit moster med upp. Hon har nog aldrig varit så här högt upp, så det blir kul att visa henne Värmland. Nu är det bara min häst som saknas så hade helgen blivit förtrollande underbar, nu blir den bara förtrollande och redan så smeker jag mitt sinne med förväntan ;)
Min helt vanliga tisdag går mot sitt slut och den speciella magin försvinner och kalaskänslan lika så, då åter tills nästa år. Året utan magi, men ändå ett år. Fast först ska jag bara avverka detta nya året som 25 åring med bravur, så det så!
Puss på er
måndag 12 september 2011
Kommer jag att hinna...
I morgon är dagen D, men det är inte den som är den speciella, utan det resterande året då jag har möjlighetet (kanske inte tid) men möjligheten att äntligen ta del av Club 25 som finns lite överallt i landet, bland annat i Hässleholm och Åmål. Ja, för mig, som fortfarande har lite partyquinna i blodet så är detta det magiska med årets födelsedag. Att veta att jag har kommit över en ny gräns. Fast lagom till att jag började se fram emot detta i slutet av sommaren, så kom det på tal om att sätta en gemensam ålder i hela Sverige på 18! Vilket är helt galet, både för att det skulle vara som att snubbla på mållinjen för mig och för att jag tror inte det är så uppskattat att blanda 18 med 50 åringar...Skulle ni släppa ut er tonåring då?
Jag vet inte hur det gick med detta förslaget, har det gått igenom eller ej? För om det har så kan man ju verkligen undra om jag kommer hinna gå på Club 25 eller om det blir Club 18. Såg det öppnats en Club 39 i Skåne, så hoppet finns ju, men man vet ju aldrig
Jag vet inte hur det gick med detta förslaget, har det gått igenom eller ej? För om det har så kan man ju verkligen undra om jag kommer hinna gå på Club 25 eller om det blir Club 18. Såg det öppnats en Club 39 i Skåne, så hoppet finns ju, men man vet ju aldrig
söndag 11 september 2011
Det var så här det började en dag i mars 2010: Sally mötte Harry
Det var en var en varm vårkväll, solen hade sin gång och gav nu ett långt ljus i horisonten. Vårbrisen fick det att bildas en våg i hennes nu mera ljumna kaffe. Synen av detta var förtrollande och inbjöd henne till att ta en ny klunk, men smaken var inte lika vacker så hon rös till.
Snart var han här, han som kanske skulle bli mannen i hennes liv. Egentligen kände Sally sig för gammal för det här, men efter att ha sett hans kontaktannons på internet, visste hon att han var den hon sökt efter. I flera år hade hon nobbat kärleken, för att koncentrera sig på sin karriär, men nu var målet nått och vad hade hon då kvar?
Hon tog upp den lilla bilden hon hade skrivit ut från hans profilsida. Hon hade plastat in den med omsorg och gömt den bakom körkortet. Han var så vacker, hans kropp var dold över en stor jacka som såg ut som någon bara slängt på honom för att göra bilden roligare. Undertexten löd: Jag tål inte kyla eller högljudda tonåringar.
Hon log för sig själv och sköt bort den halvfulla och nu kalla kaffekoppen.
Hon lutade sig fram och kisade med sina blå ögon, letade efter detaljer.Hans avlånga ansikte med de markerade käkbenen, de kolsvarta ögonen som borrade in i alla som betraktade honom. Den svarta kalufsen som med små gråstänk fick det att pirra i henne. Hon hade tittat på videoklippet som fanns bifogat på sidan, en sista gång innan hon gick hemifrån. Hon mindes tillbaka och såg filmen spelas i hennes huvud. Han lekte med sitt husdjur Nille, Nille den lilla illern. Hon visste inte om hon gillade illrar, men skulle försöka för hans skull. Hon fick även se att han gillade promenader längs stranden, motionssimma, olika bollsporter, exklusiv mat, mysiga hemmakvällar och sitt nuvarande jobb som dörrvakt på PRO´s danskvällar, då fick han ha nitar och läder. Ja, han var verkligen dröm mannen som dessutom verkade frisk som en nötkärna och en man full med humor.
Hans dialekt var gnällig och svår att identifiera, men trots detta var han ändå vacker att lyssna på om och om igen i huvudet. Hon hoppas han låter lika vackert när han är med henne, lika vackert som den finnaste kärleks musik.
Hon väcktes ur sina drömmar när hon hörde en bildörr slå igen. Hon ryckte till och nervositeten bet sig fast i hennes annars så lugna kropp. Var det dags, var han här nu?
Hon kunde se hur någon på ett oändligt avstånd började närma sig med lunkande steg. Ljuset var svagt från solen, men varelsen som tog form i skuggorna visade en stark och stabil individ, hon blev rädd för att han kanske inte alls var så full med humor som hon hade trott. Han hade en glänsande kedja med en stor namnbricka på runt halsen, något ovanligt för hans ålder, men kanske var det bara för i kväll så hon skulle känna igen honom?
Hennes hjärta bultade när han sträckte fram sin stora näve som täckte hennes hand, hans gensvar var mjukt. Denna lugna artiga skepnad som yttrade sig i mörkret sken klarare än solen gjorde när den var uppe på himlen, ja han var till och med vackrare i verkligheten. Hon visste att han var från gamla stan och var van vid att synas i centrum, men hon hoppades på att han skulle bli lycklig av tystnaden ute på landet med henne. Att det var så han ville leva sina sista år med henne. Hon var säker på att hon kunde ge han den kärlek han sökte, han skulle aldrig behöva känna sig oviktig i hennes närhet. Han skulle få henne att glänsa i en folksamling och alla skulle glädjas åt hennes, åt deras lycka. Hon smekte honom ömt längs kinden och var säker på att hon såg ett leende, bara ämnat för henne.
Hon vände sig om till kvinnan i bakgrunden. Hon såg så sorgsen ut, men slängde på ett leende och sa med brusten röst " Han förstår mer än vad du tror..."
Sally slängde sig runt halsen på den främmande kvinnan och krama henne så ömt hon bara kunde och lät kvinnan omslukas av Sallys förståelse över det tunga beslutet. "Ja, jag vet kära du. Vad ska jag kalla honom?"
Kvinnan torkade bort den vätska som kom ur hennes ljusa ögon och hon tog ett djupt andetag och viskade "Du kan kalla honom för Harry".....
Mitt skolarbete i Svenska B på Jämshögs folkhögskola i Blekinge vt 2010
Snart var han här, han som kanske skulle bli mannen i hennes liv. Egentligen kände Sally sig för gammal för det här, men efter att ha sett hans kontaktannons på internet, visste hon att han var den hon sökt efter. I flera år hade hon nobbat kärleken, för att koncentrera sig på sin karriär, men nu var målet nått och vad hade hon då kvar?
Hon tog upp den lilla bilden hon hade skrivit ut från hans profilsida. Hon hade plastat in den med omsorg och gömt den bakom körkortet. Han var så vacker, hans kropp var dold över en stor jacka som såg ut som någon bara slängt på honom för att göra bilden roligare. Undertexten löd: Jag tål inte kyla eller högljudda tonåringar.
Hon log för sig själv och sköt bort den halvfulla och nu kalla kaffekoppen.
Hon lutade sig fram och kisade med sina blå ögon, letade efter detaljer.Hans avlånga ansikte med de markerade käkbenen, de kolsvarta ögonen som borrade in i alla som betraktade honom. Den svarta kalufsen som med små gråstänk fick det att pirra i henne. Hon hade tittat på videoklippet som fanns bifogat på sidan, en sista gång innan hon gick hemifrån. Hon mindes tillbaka och såg filmen spelas i hennes huvud. Han lekte med sitt husdjur Nille, Nille den lilla illern. Hon visste inte om hon gillade illrar, men skulle försöka för hans skull. Hon fick även se att han gillade promenader längs stranden, motionssimma, olika bollsporter, exklusiv mat, mysiga hemmakvällar och sitt nuvarande jobb som dörrvakt på PRO´s danskvällar, då fick han ha nitar och läder. Ja, han var verkligen dröm mannen som dessutom verkade frisk som en nötkärna och en man full med humor.
Hans dialekt var gnällig och svår att identifiera, men trots detta var han ändå vacker att lyssna på om och om igen i huvudet. Hon hoppas han låter lika vackert när han är med henne, lika vackert som den finnaste kärleks musik.
Hon väcktes ur sina drömmar när hon hörde en bildörr slå igen. Hon ryckte till och nervositeten bet sig fast i hennes annars så lugna kropp. Var det dags, var han här nu?
Hon kunde se hur någon på ett oändligt avstånd började närma sig med lunkande steg. Ljuset var svagt från solen, men varelsen som tog form i skuggorna visade en stark och stabil individ, hon blev rädd för att han kanske inte alls var så full med humor som hon hade trott. Han hade en glänsande kedja med en stor namnbricka på runt halsen, något ovanligt för hans ålder, men kanske var det bara för i kväll så hon skulle känna igen honom?
Hennes hjärta bultade när han sträckte fram sin stora näve som täckte hennes hand, hans gensvar var mjukt. Denna lugna artiga skepnad som yttrade sig i mörkret sken klarare än solen gjorde när den var uppe på himlen, ja han var till och med vackrare i verkligheten. Hon visste att han var från gamla stan och var van vid att synas i centrum, men hon hoppades på att han skulle bli lycklig av tystnaden ute på landet med henne. Att det var så han ville leva sina sista år med henne. Hon var säker på att hon kunde ge han den kärlek han sökte, han skulle aldrig behöva känna sig oviktig i hennes närhet. Han skulle få henne att glänsa i en folksamling och alla skulle glädjas åt hennes, åt deras lycka. Hon smekte honom ömt längs kinden och var säker på att hon såg ett leende, bara ämnat för henne.
Hon vände sig om till kvinnan i bakgrunden. Hon såg så sorgsen ut, men slängde på ett leende och sa med brusten röst " Han förstår mer än vad du tror..."
Sally slängde sig runt halsen på den främmande kvinnan och krama henne så ömt hon bara kunde och lät kvinnan omslukas av Sallys förståelse över det tunga beslutet. "Ja, jag vet kära du. Vad ska jag kalla honom?"
Kvinnan torkade bort den vätska som kom ur hennes ljusa ögon och hon tog ett djupt andetag och viskade "Du kan kalla honom för Harry".....
Mitt skolarbete i Svenska B på Jämshögs folkhögskola i Blekinge vt 2010
tisdag 6 september 2011
Vad är ett måste i en lägenhet, tycker ni?
Vad är ett måste i en lägenhet, tycker ni?
Detta var en frågande status jag ställde för några minuter sedan. Varför?
Kanske för att jag sitter här och tittar ut genom mitt lilla fönster och tänker "hur gick det här till?"
Sen jag fick min första lägenhet 2008, har jag varit bortskämd med stora ytor, balkonger mot kvällssolen, massa fönster och kök stora nog att göra kullerbytta i. Detta utan att betala några överdrivna summor i hyra. Jag kunde leva mitt livsnjutarliv på balkongen, dag som natt och framför allt kunde jag dra ner persiennerna då solen stod högt på himlen och störde.
Nu, här i Värmland har vi tak, vi har täta väggar, badkar, 2 fönster som ger oss luft om det blir för varmt och vi bor i ett familjevänligt område, men framför allt det var ju jag som skrev på pappret om att bo här i januari, så varför klagar jag då?
Kanske för det jag än inte nämnt, men kan säga så här: Inte ens mitt barn kan göra kullerbytta i "köket", skulle jag få för mig att bjuda hit folk, så får vi trängas och när mina föräldrar från Skåne och deras lilla hund är här och ska sova över blir det trångt och aningen ohållbart....Som sagt, varför klagar jag?
Förr levde ju familjer trångt, de hade nog knappast tid att tänka på samma saker som vi gör i dag. Vi tänker på det vi vill ha...och vad vi borde ha.
Vi vet att det går att bo trångt utan en balkong och dörrar som delar upp rummen, men vi vet också att vi då vandrar på varandras privata sfär och alla behöver vi ju få ha vårt eget, egentid, egenrum. En plats att få va i fred på och denna plats ska inte behöva vara toaletten.
Man dras in i moral frågor - Vad är bäst att tänka på, pengasparande och trångboende eller pengasparande och anpassat boende?
Ska man passa på när man har råd att bygga upp nått nytt och lagom, eller ska man spara och fortsätta trängas?
Ska jag vara glad för att vi har i alla fall ett badkar och vi båda gillar ju att plaska. Ska det förbli vår vardagslyx?
Jag passar på att fråga igen, vad tycker ni är ett måste i en lägenhet?
Detta var en frågande status jag ställde för några minuter sedan. Varför?
Kanske för att jag sitter här och tittar ut genom mitt lilla fönster och tänker "hur gick det här till?"
Sen jag fick min första lägenhet 2008, har jag varit bortskämd med stora ytor, balkonger mot kvällssolen, massa fönster och kök stora nog att göra kullerbytta i. Detta utan att betala några överdrivna summor i hyra. Jag kunde leva mitt livsnjutarliv på balkongen, dag som natt och framför allt kunde jag dra ner persiennerna då solen stod högt på himlen och störde.
Nu, här i Värmland har vi tak, vi har täta väggar, badkar, 2 fönster som ger oss luft om det blir för varmt och vi bor i ett familjevänligt område, men framför allt det var ju jag som skrev på pappret om att bo här i januari, så varför klagar jag då?
Kanske för det jag än inte nämnt, men kan säga så här: Inte ens mitt barn kan göra kullerbytta i "köket", skulle jag få för mig att bjuda hit folk, så får vi trängas och när mina föräldrar från Skåne och deras lilla hund är här och ska sova över blir det trångt och aningen ohållbart....Som sagt, varför klagar jag?
Förr levde ju familjer trångt, de hade nog knappast tid att tänka på samma saker som vi gör i dag. Vi tänker på det vi vill ha...och vad vi borde ha.
Vi vet att det går att bo trångt utan en balkong och dörrar som delar upp rummen, men vi vet också att vi då vandrar på varandras privata sfär och alla behöver vi ju få ha vårt eget, egentid, egenrum. En plats att få va i fred på och denna plats ska inte behöva vara toaletten.
Man dras in i moral frågor - Vad är bäst att tänka på, pengasparande och trångboende eller pengasparande och anpassat boende?
Ska man passa på när man har råd att bygga upp nått nytt och lagom, eller ska man spara och fortsätta trängas?
Ska jag vara glad för att vi har i alla fall ett badkar och vi båda gillar ju att plaska. Ska det förbli vår vardagslyx?
Jag passar på att fråga igen, vad tycker ni är ett måste i en lägenhet?
måndag 5 september 2011
Det kanske är min sista chans?
Klockan närmar sig midnatt. Än visar termometern mer än 20 grader. Det var sommarlov sist detta skedde. De senaste nätterna har varit kyliga och hösten har flörtat med oss. Tvekans tider är nu i denna stund. Jag gäspar i takt med vartannat andetag. Jag vet att jag vill och att jag borde ta chansen, att gå ut på promenad eller cykla. Andas fritt. Röra på mig så som jag gjorde i somras. Då samma värme var ett faktum vid den här tiden. Tröttheten äter på mig. Den och det faktum att jag måste vara uppe vid sju i morgon. Kanske är detta min sista chans till en varm kväll med motion, kanske inte. Det enda jag vet är att jag inte kommer ta den chansen. Inte i kväll. God natt
Published with Blogger-droid v1.7.4
fredag 2 september 2011
Tiden gick för sakta för att vara bitter
Alltså det här med att vara bitter, hatisk och avstånstagande, det är fan inte min grej. Av ren besvikelse slutade jag prata med det som gjorde ont, vände den ryggen. I en evighet, en evighet varade bara 3 veckor och 3 dagar. Visst tystnaden är inte bryten, men jag känner i kroppen hur jag snart kommer slå det där numret jag svurit över. Det gör jag ju alltid tillslut. Jag känner på mig hur jag kommer säga hej med glad ton och förlåt med samma stämma. Ja, jag är knepig jag, men än så länge är jag söt och då är det väl okej att vara lite knepig och dissa det onda, om så bara för en stund?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)