torsdag 29 november 2012

Hade huset varit större, hade vi stannat här för alltid!

Nu har det gått 5 dagar sen vi kom hem med "det sista flyttlasset" från Värmland och i förrgår började eftersändingen av posten fungera. Nu är jag skåning på riktigt, igen. Kroppsligt har jag inte landat i mitt nya liv än, krämporna går om varandra och sömnlös var och varannan natt. Men jag kunde inte haft ett bättre boende just nu. Vi bor åter på den lilla hästgården i västra delen av Hässleholms kommun, som har varit mitt föräldrahem de senaste 12 åren. Har 3 glada ponnyer att mata, en ridbana i fall man vill träna igen, trafikfri gård, riktigt fin natur runt om och gångavstånd till det lilla samhället. En kvarts bilfärd så är jag inne hos mina närmaste inne i staden. Varma kramar och härliga skratt får mig att glömma varför jag är hemma, om så bara för en stund.
Just nu har jag inte alls lust att bo i någon lägenhet igen, för bitter och öm. Vi trivs bra här, egentligen .Än så länge är det snöfritt och då lockar även utedagar. Nicole trivs på sin skola, nöjd med sitt plötsliga byte och det gör mig lugn. Nu ska bara jag själv bli lugn också, så kanske jag blir hel igen. Trots att klockan bara är lite efter 21 och jag helst ser Historieätarna på SVT1, så är jag helt slut och det är snarare sängen som lockar. Så god natt, i morgon är en ny dag ute på landet i nordöstra Skåne.

torsdag 22 november 2012

General Knas lär oss alfabetet. På hans sätt. Han är tung!

När jag kommer städa ur lägenheten,är det denna som kommer gå på repeat!


Sinnesro kommer när tiden är mogen

Sen jag kom till Skåne går jag på högvarv och kroppen varnar för låg energinivå, men jag lyssnar inte. Inte nu. Jag borde bromsa in, ta ett djupt andetag och bara känna, men det hinns inte.Fortfarande inte kunnat sova ut, oavsett insomningspiller eller ej, blir natten som som ett vaket tillstånd, fast jag sover. Bara för att jag behöver stanna, stannar inte livet. Jag måste fortfarande hitta ett jobb som kan få mig på fötter igen, få tag i en egen bostad och först då, är allt på riktigt. Om några timmar åker vi. 46 mil enkel resa, för att pressa in allt jag har, städa, säga hejdå och lämna in nycklar. "Hejdå Värmland, vi skola möttas igen. Nån dag..."

Jag är i känslomässig obalans inför resan. Älskar Säffle, men nu måste vårt 2 åriga förhållande ta slut. Det krävs en mamma till att påminna mig om att båda åren faktiskt har varit svåra för mig där, jag har bara sett det goda. Kalla det Ödet eller vad du vill, men jag har inte ens varit här i en vecka  och mycket har redan löst sig så otroligt bra och jag är omringad av helt fantastiska vänner som gör allt för att få mig att le, slappna av och glömma bekymmer för en stund.

Nu i helgen var jag i Malmö med några av de bästa jag vet, vi är inga bästisar men de är de coolaste jag vet. Bara då var min kropp i balans och inga tårar föll. Jag var bara lugn och kunde andas sinnesro för en stund, borra ner mig i deras gemensamma famn och log.

Jag hoppas jag snart får känna så, fast på egen hand, av egen kraft. Men det blir först när jag saktar ner och tiden är mogen. Då kommer den äkta sinnesron.
"Jag saknar, men det jag saknar är det jag minns och det är inte vad jag får" 

måndag 19 november 2012

Jag döpte händelsen till Overkligt

Alla som bör veta, vet. Alla ni andra får nöja er med det kryptiska ordet Overkligt. Ett overkligt trauma som satt sina spår i själen. Det har gått en vecka, men känns fortfarande som igår. Rihannalåtar är hittills den musik som fått mig att forsa tårar när jag försöker minnas vad som precis har hänt och varför. Det finns bara ett svar - Därför.  Nyss slog det mig att den 14 november 2010 lämnade jag Skåne för att "fly" till Värmland. Den 14 november 2012, lämnade jag Värmland för att fly till Skåne...
Jag älskade Värmland, trots att det är ett vinterlandskap och jag gillar egentligen inte alls snö. Alla människor hade sin speciella ton i sin värmlänska och det lät bara varmt och välkomnande. Jag kände inte många, men de jag kände hade ett hjärta av guld. Landskapet inbjöd till sagor, lek och lust, men landskapet var alldeles för stort för att utforska på en dag.
Men när hjärtesorg har klämt åt ens själ är det inte ett stort ensamt landskap man vill finna sig i, när allt man andades var oro.
Familjen hämta hem mig och nu är jag i familjehemmet sen 6 dagar tillbaka. Det skulle vara en vecka kanske två, tillägnat sorg, läkande och sinnesfrid. Jag är som sag inte en person med tålamod och jag tycker inte om när det gör ont. Så stilla, har jag faktiskt inte varit mer än när jag tvingats.
Jag hann inte ens hit förrän jag fick en läkartid och kurator för många samtal, även kommande kontakt med ett team som sysslar med att hjälpa personer som råkat ut för Overkligt.
Hela helgen dränkte jag mig i de coolaste och viktigaste vännernas famnar och omsorg för min själ. Behövde inte prata om det, de förstod ändå att hjärtat mitt var tungt. Allt de försökte var att få mig att le. De lyckades med dunder och bra och jag mådde så bra. Men nu är vardagen här. För även om jag är i Skåne och mör i själen, måste vardagspusslande med massa jobbsök, uppsägningar, betalningar och sysselsättningar ta vid.
I morgon börjar det nya livet på riktigt - dottern min har kommit in i en förskoleklass här nere i byn och jag ska ta några timmar ute i stallet hos våra fina ponnyer. Hoppas solen skiner i morgon med för då kanske jag inte får nått besök av Overkligt i tankarna, utan äntligen kan finna mig till ro.  Önskar er alla en god natt, för det ska jag ha nu (läkaren skrev ut Zzzzztabletter för att jag åtminstonde ska slippa drömma om Overkligt. )



 

#3 Den här dedicerar jag bara..Oss.

#2 Dedicerar Rihannalåtar till natten den 11 november. Natten då Overkligt kom till.


#1 Dedicerar Rihannalåtar till natten den 11 november. Natten då Overkligt kom till.


tisdag 13 november 2012

För sista gången....

Sover jag i den säng jag delat med dig sen april. För sista gången sover jag i mitt rum. I morgon besöker jag din lägenhet för sista gången. Har glömt min jacka där.  Snart är det sista gången jag är här, här i Säffle i sydligaste Värmland. Farväl så länge. Lev aldrig för sista gången, lev väl.

torsdag 8 november 2012

Tillbaka i Värmland

Alldeles för upptagen för att blogga i Skåne, fullt upp med att göra sånt jag aldrig gör här. Till exempel träffa vänner dag som natt, att skratta och att känna mig levande, uppskattad och full av lyster.
Nu är jag hemma i mitt norr igen och vardagen ser ut precis som den vardag jag lämnade. Som ett slag mot magen vandrar jag längs väggarna för att inte tappa förståndet helt. Jag ligger inne med ett otroligt dåligt tålamod. Att sitta ner och känna, skrämmer mig och får mig att känna mig ännu mer värdelös. Har inget att bidra med. Inte mer än mitt gnäll och det är det sista jag borde dela med mig av, men jag måste. Annars spricker jag. 

Jag borde vara nöjd med det hag har, jag borde inte kräva mer. Allt jag kräver är ett lugn eller något annat att tänka på en det stök som äter mig. Resan till Hässleholm känns som en dröm, som det aldrig hänt. Min telefon vittnar om nått annat med alla dessa nya nummer och vänliga sms, men nu är det tyst. De är där och jag är här, så en självklar tystnad antar jag. Mina vänner och självklart även min familj, har skämt bort mig med med upplyftande energi, närhet, roliga händelser och en massa gemenskap i hela 10 dagar. De fick mig att glömma allt, att känna mig som en del av stan, trots att jag inte längre tillhör den. Jag var aldrig fattig, inte på något sätt. 

Trots att jag precis pratat med arbetsförmedlingen, socialen och alla andra man måste prata med för att få hjälp med det ekonomiska, så känner jag mig långt ifrån glad och hoppfull. Känns mer som någon har dött i min famn och den någon är nog jag själv. Lättretlig och evigt tårögd. Tron på mig själv vacklar. Inte så kul att hänga med, inte så lätt att leva med. Förlåt. Så för att överhuvudtaget orka ta mig ut i friska luften i dag, häller jag i mig ytterligare en burk av Red Bullens gift som förvandlar mitt hjärta till sten och alla dessa tankar om sorg är som bortblåsta, om så bara för en stund..... 





bekanta funderingar ..

Hans käkbenslinjer är så bekanta, hans leende likaså. De är två, men ser ut som en. De är till och med lika gamla. Självklart skiljer dialekterna dem åt varsitt håll, den ena har dessutom mörkare hy än den andra, men Hans blick fick hjärtat att hoppa till. Ett sånt ansikte glömmer man inte, men varför minns jag inte varför?

Hur tänkte Gud när han skapade människor som likna varandra så extremt mycket? 
Var det för att reta oss andra till vansinne? 
Visste han, att jag skulle lära känna båda två? 
Hur förklarar man för någon att man inte längre minns vem personen är,utan att se dum ut?
Hur berättar man för en annan, att det finns en person som liknar honom fast det är omöjligt att de är släkt?  




(en text som egentligen skulle vara på minnyans.wordpress.com , men den bloggen har jag inte hunnit starta upp än, så därför ser den lite missanpassad ut här)