onsdag 27 oktober 2010

Tredje natten i Blekinge, efter min återkomst från Värmland



Ja, här sitter man nu, vaken men långt ifrån pigg. Ögonen svider, men jag får inte igen dem. Beskedet om att den jag håller kär, finns på sjukhus sen flera timmar tillbaka håller mig vaken av oro. Fast det är inte det som skänkt mig orolig sömn de andra dagarna här här. Jag kom hem och möttes av ett ekande bo. Inte längre ett Störbo, bara ett bo. Dennis har redan flyttat ut och visst det var ju dags för det förr eller senare, men förr var jag kanske inte riktigt bredd på. Ensamheten ekar mellan väggarna efter att ha vant sig vid att krypa upp i någons trygga famn och slumra till en öm röst som smekte en med vackra ord och fick mig att känna mig saknad och längtande tittade jag mot hans läppar för att höra hans mjuka röst säga God morgon.
Efter att man har vant sig vid att här alltid var fullt av liv och någon som hotade med att kittlas om jag inte slutade vara negativ och som gav mig vackra hårkreationer och klirrade högljutt med vinglasen, där vi satt i varsitt hörn av soffan, försjunkna i våra laptops.

Jag kan nu räkna tunga möbler på en hand. Har skänkt min gamla madrass min närvaro, men sjönk då in i den eviga sov och hopplöshets sjukan och funderar seriöst att sova sittandes på golvet i natt för att hålla gnistan kvar och vaken i stället för slö och irriterad som den alltid blir efter att ha älskats av sängens sköna trygghet i en halv dag för mycket. Kudden över huvudet blir ett för enkelt alternativ där.
Visst hade jag sovmornar i Värmland också, men det var inte för att jag var ett hopplöst fall som vantrivdes. Snarare tvärtom. Jag var omlindad av en trött mans armar, de armar jag hade saknat och inte ville missa allt för många minuter av hans värme och lugnande andetag.

Nog om det, nu sitter jag i alla fall åter i Blekinge, åter i det som fortfarande är mitt "hem" och här ser ut som någon har dött här. Prylar, kläder och damm verkar slåss om 60 kvadratmeter och oavsett vilken musik jag spelar så får jag inte igång mig själv till att städa bort allt eller sortera packningen på rätt sätt, inte mer än 10 minuter i timmen kanske. Packning? Ja, jag ska faktiskt fortfarande flytta här ifrån och efter många kalkyleringar har vi kommit fram till att detta kommer ske mycket tidigare än vad jag pratat om tidigare, men än finns inget direkt datum mer än när allt här nere är färdigt. Innan dess ska jag hunnit betala av alla skulder jag dragit på mig under min krisperiod, avsluta Nicoles barnomsorg, träffa familjen i Blekinge, ett sista läkar och tandläkarbesök, städa ur lägenheten och träffa mina 5 killar här i söder för att säga farväl. Nej, jag har inte en massa pojkvänner, för er som inte vet eller minns så består nästan bara min vännerskara av män i åldern 23-27 år och visst har några av dem och mannen uppe i Värmland inte dragit jämt. Hade de gjort det hade tonen kanske varit annorlunda det senaste året, men det var jag som startade allt skit och jag är ångerfull och tror han förstått det. Även om det är sent efter nästan 2 års helvete för att han gillade mig, så är det väl aldrig för sent att förändras och äntligen börja lyssna på sitt hjärta, så länge man menar allt man säger, eller hur?
Trots att det varit grått i vissa fall svart mellan vännerna här och han, så förtjänar alla av dem att höra ett farväl av mig och man kan alltid hoppas på att få en menad lyckönskning tillbaka, för innerst inne har de fattat precis vart jag är på väg och visst det tar emot för dem att förstå varför efter allt, men de verkar också ha förstått att det här är något jag verkligen vill.

Nog tjatat, har inte ens koncentration till att blogga vanligt och ligger tyvärr efter med mitt skrivande på den andra bloggen och nu ligger jag ytterligare några timmar efter i sömnen. En kopp kaffe eller bädda ihop sig mitt på golvet? Ja, det är frågan. Ögonen svider än, magen lika så. Godissuget är utan dess like och facebook ger mig huvudvärk. Slänger igång min nya favorit låt: HOFFMAESTRO – I'm Not Leaving Now och tänder förhoppningsvis nattens sista cigarett och funderar åter igen på nattens stora fråga: Kaffe eller inte kaffe?
Krya på dig, min älskade...

måndag 25 oktober 2010

Tonårsminne - Thomas Rusiak

Det sägs jag var 15 när denna låten kom och gud vad jag älskade den då, men ännu mer nu!
Många minns väl låten Hiphopper och alla andra bra låtar Rusiak gav oss via radio eller dansgolvet. Fast jag måste säga att denna var den absolut bästa jag hört av honom och DJ sleepys närvaro i låten ger ju den bara brutalt härligt gung. I´m lovin it. Blivande ringsignal?

torsdag 21 oktober 2010

Olycklig och lycklig på samma gång

I dag hade jag massor att göra, men jag ville inte gå upp. Vägrade, trots att det är torsdag känns det redan i ryggen att jag snart ska lämna det jag börjat vänja mig vid, Säffle och dess vänlighet och vackra natur. Hur folk ler och tycker man är modig som bestämt sig att flytta på egen hand 45 mil från föräldrar och vänner för att finna lyckan och enda tryggheten är gammal kärlek som finns i närheten och hjälper till.
På lördag ska jag på folkrace med hela familjen här i norr om vädret tillåter. En familjedag med grillad korv och bilar som kör fort. Där efter måste jag avlägsna mig. Packa in mig och den lilla i bilen och styra söder ut, genom hela Dalsland, en bit in i västra Götaland, svänga in i Småland och där ska jag förbli i drygt ett dygn. Jag ska återförenas med min familj från söder, komiskt nog i den enda stad jag kunde hitta på kartan som var lika stor som Säffle, nämligen Eksjö. Eksjö har jag varit många gånger i mitt liv eftersom min pappa är Småläning i grunden, men jag har aldrig kört den biten själv. Inte det att jag inte hittar, är bara att den vägen är sjukt långtråkig och läskig när det är mörkt ute.
Ryktet har nått mig att Vintern är på väg hit till helgen, självklart. Brutal kyla och snö är plötsligt inte långt borta och i Småland där snöar det fan jämt. Hade tyckt det va no big deal om det inte vore för att jag ska köra bil, en sträcka nästan lika lång som från Tyringe i Skåne till här i Säffle och en resetid på minst 5 timmar i mörker med en liten fyra åring i bilen. Jag måste faktiskt erkänna att är det nåt jag är rädd för här i livet (sen jag blev vuxen) så är det Vintern, snö och kyla. Man blir sjuk och kan köra i diket och i nästan 5 månader måste man sluta vara tidsoptimist som jag är proffs på. Skit. Ser bara skräcksenarion när jag tänker på resan i helgen, men har varma kläder och filtar i bilen i fall nåt skulle hända och i morgon ska jag be dem på Q8 att gå igenom den och fylla på olja med mera. Sen är vi väl redo, typ.
Jag kom upp här för att få en bild av Säffle och Värmland, inte bara som turist utan även som boende här. Kom upp för att förbereda dem på min ankomst. Hittills har allt gått över förväntan. Trots att jag inte tillhör kommunen än, vill de gärna hjälpa mig. Så min brevlåda fylls med ansökningar och blanketter för att söka sig hit. Dessutom ska jag strax åka och titta på det som ska bli Nicole nya dagis. Jag ringde, ingen svara. 1 timme senare ringde de upp. min mobil dog mitt i vårt samtal. Jag slog lite på den och den startade igen. Kvinnan ringde en kvart senare och nu ska jag leta mig fram till dagiset och få träffa den där härliga kvinnan som likt de andra jag pratat med här, välkomnat mig och hjälpt mig få ordning på allt.
Hemma hos Coffe är allt så bra det kan va, förutom att hans dator har så gott som lagt av sen igår kväll, så just nu sitter jag på biblioteket i Säffle och läser de viktiga mejl jag väntat på, men inte kommit åt förräns nu. De mejlen gav mig goda besked, bland anant så har jag jobbet kvar och kan återvända när jag kommer till Blekinge. Visst inget fantastiskt jobb, men än så vill Adecco har kvar mig som konsult.
Så som sagt, jag är lycklig av att vara här med Coffe, i Säffle, i Värmland, men jag är ju förstås olycklig vid tanken på att jag snart ska lämna det...dock tillfälligt men ändå. Nu ska jag gå och hoppas på att den där vintern inte kommer och tar mig i helgen och om den så gör så vet ni var jag försvann iaf. Skriver igen så fort jag kan visa livstecken. Puss och farväl....

måndag 18 oktober 2010

Vem är jag?

Ja alltså, vem jag som person är börjar jag faktiskt få kläm på, så det är inte det jag oroar mig för. Nej syftar mer på, vem tusan är jag när jag skriver?
Mina texter alltså,( http://minnyans.wordpress.com/ ). Att jag glömmer lite ord här och där är ju inte bra, men det visar ju också att jag är ivrig med att få i väg min text, däremot kan en lång text innehålla alla olika typer av tempusformer. dåtid, till nutid, dåtid igen och kanske lite framtid...Ja, typ sådär. Nu senast jag skrev nåt långt blev jag plötsligt osäker på om min text gick fram och började då tvivla på min rytm i texten. Försöker jag kopiera nåt, eller är det sådär jag skriver?
Jag har till och med bett den värsta och bästa pedagogen, som mitt skrivande råkat ut för tidigare om råd. Han påminde mig om mina hopp i tiden, men ställde också samma fråga som jag:
Det kanske är meningen att det ska vara så?
Ja, kanske, kanske inte. Om jag är inne i en svacka eller drabbats av nån konstig prestationsångest över mitt skrivande, det vet jag inte, men nåt är det som faktiskt får det att värka lite i hjärtat när jag nu för tiden läser mina texter med osäkerhet. Det är faktiskt jobbigt att vilja någonting men inte ha någon pedagog bakom sig. Skrivarlinje, det var drömmen för hösten 2010, nu är den drömmen i väg skickad till framtiden och ersatts av "realistiska" studier i form av omvårdnadsprogram. Skrivandet kommer ju alltid fortsätta som " en vid sidan av verklighetens verklighet. Hobby med andra ord. Fram tills den dagen jag vet vilket skrivande ben jag ska stå på, om hjälp finns nära att utveckla sin dröm eller om jag ska lägga det på hyllan och skaffa mig ett annat fritidsintresse, men förutom skrivandet, vad har jag då?
Ja splittrad, det är jag nu, vad det än beror på så måste det snart få ett slut, för inte ska jag väl behöva bli ledsen över mitt skrivande också?
Vem är jag.....

söndag 17 oktober 2010

Typiskt...

Är det bara jag, eller är det inte lite kylig höst ute, börjar vintern närma sig med stormsteg? Sitter vid en dator i Värmland och fantiserar om att ta dagens tredje och sista cigarett, men bävar för att gå ut. Temperaturen sjunker sakta mot nollan igen och igår kväll trodde jag att jag skulle frysa fast där ute. Kanske dags att sluta röka?...Typiskt.
Är det bara jag som blir stressad och okoncentrerad när man sitter vid någon annans dator? Mitt huvud flödade egentligen med saker jag vill göra på denna datorn, men det slutade med att jag ändrade layouten på min blogg, lyssnade på lite Youtubemusik, chattade lite på facebook, stört Coffe i hans spelande och fantiserat om den där "goda" cigaretten. Alltså inget vettigt gjort, inte ens något riktigt tidsfördriv...Typiskt. Önskar er alla en god natt, själv ska jag snart lägga mig till rätta och kolla på när Coffe spelar Heavy Rain, ett spännande PS3 spel med härlig grafik. Fast blir väl som alltid, jag somnar mitt i när det är som mest spännande...Typiskt.
Anyway, hoppas ni gillar bloggens nya höstlook, för snart är det väl dags att ändra till vinterlooken, så passa på att njut om ni lik som jag älskar höstens färger, snart är de borta. Precis som jag.......Typiskt.

fredag 15 oktober 2010

En lång rapport om vad som pågår i mitt liv just nu

Stjärnklar himmel med frost, blöt mark med rosa moln, stjärnklar himmel med plusgrader och En mörk natt med en gigantisk halvmånde och de första minusgraderna. Ja, detta var ju bara 4 av snart 9 nätter, som vi nu varit på vift. Sist jag skrev nämnde jag att jag var sugen på att göra en upptäcktsfärd och ta lite semester från den soffkoman jag hamnat i där hemma och söka lyckan i en kommun som via mejl hade låtit välkomnande och här vi nu. Som invånare och turister på samma gång, är jag nu en del av det samhälle jag fortfarande envist lagt mitt hopp i.
Trots att jag är med den människan jag saknat som mest, träffat de älskvärda människorna igen, vars leende och uppmuntrande ord jag inte hört på länge, förtrollats av den vackra naturen och hamnat på väntlistorna till barnomsorg och bostad, så knackar verkligheten i söder mig på axeln dagligen.
Ibland undrar jag om jag fastnat i en dröm, ett hopp som är dyrare än vad jag vill inse. Jag lämnade mitt hem, mitt i en ekonomisk kris, osmart val kanske, men den här resan behövdes göras. Precis som hemma faller jag ihop även här ibland, med en uppgivenhet som får tårarna att spruta och omgiven av negativa tankar faller jag åter ner i en soffkoma, dock 45 mil från min Dennis stora soffa.

Varför ska alla Komvux byggnader, se så skräckinjagande ut?
Åter igen satte jag min fot i en sådan byggnad, mötet blev dock inställt, men jag kände precis lika dant som när jag klev in i Komvux i Olofström -Här vill jag f*n inte va! Är det här mitt straff för att jag valde folkhögskola en gång i tiden!?
Fast visserligen, hellre 2 års studier med något som kan gynna samhället här uppe, än där nere. Har sikte på exakt samma linje och än så länge ser även de idéerna ljusa ut. Skadar ju inte att återgå till skolbänken, känner ju att det är där jag hör hemma och jag blundar hellre för de hemska utseendet på byggnaden, nån knapp kilometer från var jag nu befinner mig än att fortsätta livnära mig med drömmarna om framtiden i form av soffkoma.

Jag återgår till min dröm och sen en tid tillbaka, möjligheten att bli nåt utav mitt skrivande. Jag har idéer om hur jag ska fånga det nya samhällets uppmärksamhet och sen Zinat Pirzadeh länkade min blogg, har vänner förfrågningar från alla möjliga energigivande och fantastiska människor dykt upp, ca 5 om dagen. Kända som okända. Möjligheter har ramlat över mig med olika projekt utifrån mitt skrivande och det värmer. Försöker dock att inte falla för djupt i min plötsliga publicitet och ta vatten över huvudet, men måste erkänna att det är lite svårt när jag ser att min utveckling i mitt skrivande kan va svaret på den levnadskris jag hamnat i.

Anyway....Min egen dator har jag lämnat kvar där hemma, så skrivandet kommer lite på fall, för nu är vi två stycken om en stationär dator och det gör ju att när väl kreativiteten vill flöda, kanske inte ens datorn är på. Mycket blir handskrivet, mycket blir glömt. Faller hellre i sömn framför teven, för att följa animerade idrottsmän göra mål tack vare Coffe. Ja, du läste rätt. Jag bor hos Coffe nu. Om du har läst denna bloggen förr eller än mer känner mig vet du mycket väl vem denne Coffe är, men för er som är nya och kanske en aningen nyfikna så är Coffe mitt ex och vår historia är lång och ibland varit värre en en brutal berg och dalbana, men här sitter vi nu i samma rum sen den 7 oktober. Coffe är min nyckel till det där nya samhället jag pratat om, han har varit vänlig nog att ta in oss i hans vardag och hans kommun för att få prata med dem om att också, precis som han bli en del av dem. Nicole ligger i köket och sover sött på sin lilla madrass, Coffe sitter som klistrad vid sitt Fifa 11 och här sitter jag och njuter av ny musik och ny energi som sprudlar i mig efter att Coffe återigen skakat om mig när jag bara sett det negativa och släppt en ny flod av tårar.

Så vad är här näst på schemat? Ja, nu är det helg på gång och då bär det av till täta skogar och branta backar i söder för att hälsa på Coffes älskade familj. Hans söta syster är på besök från Borås och hans mammas bästa väninna som vi träffade förra sommaren vill träffa oss alla igen. Med andra ord en helg i kärt återseende igen, med de där sprudlande, energivande, härliga människorna som talar sådär härligt så man bara fnittrar inombords.

Jag har alltid blivit varm i hjärtat när jag hör en redig värmlänning yttra en enkel mening, låter så lekfullt och härligt. Njöt första gången jag vandrade längs Säffles gator och hörde två enkla damer diskutera tyget i skyltfönstret. Jag log. Nicole tyckte jag såg rolig ut. Jag befinner mig i en stad lika stor och nästan lika gammal som Eksjö i Småland, om det säger er nåt? Har i alla fall bara 5 mil till Sveriges 18:e största stad, en stad med möjligheter och en sol som stadssymbol. Som de själva säger här "Sola lyser alltid i Karlstad" och ja det känns som solen lyser över hela Värmland, vackra varma höstdagar har nått oss nästan hela tiden. Det känns verkligen som mitt hjärta ej ljugit för mig, att det är här jag ska testa lyckan och ta en långvarig paus från södern, nu är jag bara på semester, men mitt ord står vid. Jag väljer att flytta upp hit.

Innan jag väljer att lämna det här fantastiska landskap med dess vackra natur och galet trevliga människor, är min tanke att avsluta resan med att göra en recension om denna lilla stad, men just nu äter frågan mig, hur recenserar man en så vacker stad som bäst? Har i alla fall gjort en liten "recension" om min plötsliga resa till Karlstad för någon dag sen, på mitt sätt förstås (http://minnyans.wordpress.com/2010/10/10/ett-soligt-mote-den-1010-2010/). När den nya texten är gjord och även den publicerad på samma ställe, tänker jag oskyldigt skicka den till Värmlands egen tidning, för att visa vad det var en utomstående i form av mig, såg i lilla Säffle. Vem vet, kanske tycker de om den.
Nej nu for drömmarna i väg lite och mannen bredvid mig suktar efter pizza, så nu ska vi se vad Backfickan har att erbjuda oss i kväll. Go kväll du vackra läsare!

Dj Mangoo ft Deadline- Fanta & Rosé

Nicole har hittat en ny låt som hon plågar oss med. Från början led man lite när hon ville höra den igen och igen, men nu så ler man stolt åt hennes sprudlande energi när hon glatt hoppar vilt i sängen och gör sin egen dans till denna väldigt simpla men svängiga låt. Undra om de hade tänkt att deras publik skulle vara 4 år?

tisdag 5 oktober 2010

vAD HäNdE eGeNtLiGeN?

Fråga mig inte vad jag gjorde förra veckan för det minns jag fan inte! Det enda jag minns är helgen då jag besökte vänner och familj i östra Blekinge. Spottade ut sanningen om mig och om den framtid jag fångat och är fortfarande fast besluten om att få. Inte som att jag behöver deras godkännande, men underlättar att de ändå förstår att det är det här jag vill och dessutom önskade mig lycka till. Värmde i hjärtat att de tyckte jag såg friskare och lyckligare ut än någonsin. Tack, det är jag med.
Nånstans där inne, gömd bakom ett skal som mest ser ett kaos. Förr levde jag i två världar av kaos, nu lever jag i en värld med en aning försiktighet. Finns mycket jag hade velat skrika ut och säga det här händer och det här ska alla veta nu. Nej, inget sånt. kommer kanske får mig att framstå som en oärlig person när hela sanningen är redo att visa sig. Kan bara säga att jag inte varit oärlig, bara försiktig. För min egen skull, för att detta är första gången i mitt liv består ärligheten mot mig själv och jag lyssnar på den inre röst som ber mig att fånga tillbaka det liv jag förlorat, det liv jag förtjänar. Så varför försöka en gång till i den kommun jag svurit åt, varför inte testa mina vingar och lämna familj och vänner bakom mig och ge mig ut på upptäcktsfärd i vuxenvärlden och slå mig ner i någon av de städer jag vet jag fortfarande kan finna ett nätverk med älskvärda människor som vill stötta och hjälpa i den mån de kan,så jag kan få mig och min lilla familj (Nicole) att börja leva igen. Som det ser ut just nu beger jag mig på upptäcks färd redan till helgen, men än väntar jag på en sista bekräftelse om möte med den kommun som kanske även kommer till att bli min....


Depressionen går fortfarande upp och ner och hand i hand med orkeslösheten, hemmet förfaller. Det enda jag orkat ägna min energi åt är skrivandet i den andra bloggen. Minnet av vardagen fungerar inte längre, utan allt bara flyter ihop. Jag gör ju ändå bara samma sak varje dag. Hyran betald, men mycket mer än så räckte inte pengarna till. Har sagt upp lägenheten och lämnar Blekinge helt i December.Känns hemskt att behöva skiljas från Dennis redan, inte hans fel att jag mår som jag gör, men jag kan inte heller stanna bara för hans skull. Åker dock ingenstans förrän jag vet att han är garanterad en ny bostad, det är ju det minsta jag kan göra för han efter allt han har gjort för oss under den här tiden.
Är nystylad sen ett dygn tillbaka. Ny frisyr, ny hårfärg. Inte längre dassigt röd i håret. Nu är det brun som gäller. Nicole hade också fått tag i en sax. Slutade med nåt som kunde liknat min frisyr, bortsett från att hon klippt sig alldeles för kort i nacken, men älskade Störbo och hårfixaren Dennis rättade till det, så nu är hon korthårig igen, men fortfarande så där Nicolesöt. Tillökning i familjen, 5 små bebis fiskar som var sådär läskigt söta och känner jag Nicole rätt kommer hon döpa alla till Nemo.
Livet suger musten ur mig än, men nu finns där ett stort hopp tänt. Ett hopp om att efter många månaders oroliga nätter äntligen få somna in i tryggheten och få vakna upp till en vardag som vill ha mig igen. Kommer den lågan förbli tänd, tro?

Vackra låtar med texter som förklara mig och mitt läge just nu


Uno Svenningsson – Kaffe och en cigarett

Timbuktu – Jag drar

Amanda Jenssen – I Choose You