Igår fick jag uppleva något jag inte upplevt på månader:
En trancefest! Detta är något av det bästa jag vet och det kan ju inte bli annat än fantastiskt när man får uppleva det med den man älskar och hans vänner och dessutom en stor bonus att festen hölls i Säffle kommun. Efter att Nicole hade lämnats till barnvakten vid 5, var det packning av bilen som gällde. Tält, sovsäckar och en massa mat. Det skulle vara en helgfest, dock skulle jag bara medverka till två i dag. Vid sextiden kom en tjej som hette Elin som också skulle åka med i vår bil, hon och Pärs bor. Vi åt Amazongryta och inväntade avfärd mot de djupaste skogarna i södra Värmland. Vid niotiden bar en extremt full lastad bil sig av mot vägar som borde vara omöjligt för en bil att köra på, men målet, det nådde vi allt.
I kvälls skymningen nådde vi den lilla stugan på avlägsen plats nere vid Vargsjön. Den välbekanta musiken fick mig att rysa av glädje och jag studsa glatt med upp till festområdet för att hälsa på alla. Äntligen fick jag träffa den vän till Pär som jag hört så mycket gott om och som var snäll att låna mig hans laddare när jag låg på sjukhuset för några veckor sen. Efter alla kramar och hälsningar var det dags för upppackning och vi hann precis slå upp tältet innan nattmörkret la sig till ro. Sen var det dans, ni skulle sett va jag dansa och njöt. Inte varit på stamp sen nyårsafton hemma i Hässleholm. Värmlänningarna kan de också.De är inga välkända namn för mig, men vad gör de när de spelar välkänd musik. De bjöd på mat, grym musik, lägereld, badmöjligheter och chillouthörna. Alla var superduper trevliga och jag ville inte kvällen skulle ta slut, men det gjorde den.
Jag somnade ganska snart till tonerna av bäckens fors precis bredvid tältet och aggregatets sista andetag innan allt släcktes ner inför natten. Samma ljud väckte mig i kombination av solens första strålar. Under natten hade det varit vinterkallt och jag var mycket tacksam för min sovsäck och kramande pojkvän som såg till att värmen fanns där. Jag måste ju erkänna att lite bakis blev jag allt, så att lämna tältet var inte i första prioritet, vi stanna lugnt kvar i några timmar och halvsov, mös och bara åt frukost i lugn och ro, samtidigt som vi kunde höra att festen starta på nytt. Lagom till att benen orka ta mig upp för att nyfiket se vad de andra höll på med i det sköna solskenet, var det dags att åka hem till stan. Folket var utspridda och tonerna var inte för tillfället trance utan gitarr som spelades av dem som dragit i mixerspakarna under natten. Några låg i det som va kvar av chillouten och gunga med, andra satt vid sina tält och tog en öl eller två och en stor skar befanns sig i det minst tjugogradiga vattnet för ett svalkande dopp. Hela stämningen var så lagom, så bekant och det va med lite kombinerad sorg och belåtenhet som jag lämnade den lilla stugan vid Vargsjön bakom mig när bilen tog oss hemåt igen.
Nu har jag varit hemma i snart 8 timmar och haft kvalitets och kärlekstid med mitt barn och förutom bus har vi två små även börjat planera att inviga henne i campinglivet och möjligheterna till att hon följer med på såna här fester. För saken är att såna här fester är absolut barntillåtna så länge miljön är trygg och det vill jag verkligen lova att den hade varit där. På tal om där, är där precis var min pojkvän är just nu. På trancefest i Värmland. Det gör jag gärna om vill jag lova!
