På månjakt

Eller ja, egentligen gick jag mest ut för att ta dagens tredje cigg. Har rökt ovanligt lite när jag varit här. Vet inte om det beror på kylan eller att jag sover bort mitt begär. För några timmar sen kunde man se halvmånen lysa klart över den mörka himlen. Jag ville se den igeb. Jag vandrade ut i den tjocka fluffiga snön som nådde mig upp till vaderna och hade en impulskänsla av att bara slänga mig rätt ut i snön och bara simma fram, men den tanken slog jag bort lika fort som den kom, när jag kom att tänka på att det faktiskt är -11 ute. Ingen måne, för mycket moln. Stadsljusen från byn lyste upp. Att smyga sig fram i halv mörkret var en utmaning. Trots att jag hade mp3n på full volym kunde jag höra mina knastrande steg i snön. Det var kallt men inte plågsamt. Jag behövde inte anstränga ögat för att se grannens julgran längre bort, men om jag ansträngde mig kunde jag skymta en stjärna bakom de rosa molnen. Jag gick bort från husen, ut så långt jag kunde. Lät mina ben styra mig ut på den upplysta åkern. Så långt ut att nattens mörker fick ta över den rosa stadsfärgen från himlen, så långt ute att jag nästan var ute i skogen. Där bakom nåt som såg ut som ett halvgrått litet moln, där var den, månen. Cigaretten var slut och jag hade funnit det jag sökte efter, jag vände sakta på klacken och gick hem. Nöjd över att vetskapen att tittar jag bara noga så hittar jag vad jag söker efter. Månen.