Eller ja, om några timmar. Jag sitter i fullfärd med nagellacksfix, sminkning och hårpill. I kväll ska jag vara finare än finast och träffa de finaste av fina. Det blir en nyårsrepris med personerna jag lärde känna för 1 år sen och fick dela nyår med då. Jag känner mig lyckligt lottad. Som inte det vore nog är jag och min Zoegashjälte närmare varandra än någonsin.Han får mig till att känna mig bortskämd med hans närvaro och jag trivs och börjar känna mig lite hel igen efter allt som har hänt. Nyårslöftena för i kväll känns inte orimliga utan enbart lockande och jag tror: Tror på att jag kan, att jag är och att allting kommer bli så bra!
Kan sammanfatta 2012 som ett bra men konstigt år...Det kan ju bara bli bättre då, eller hur?
måndag 31 december 2012
fredag 28 december 2012
måndag 17 december 2012
söndag 16 december 2012
Långhelg, fylld med läckerheter och nya minnen
Tredje advents helgen går mot sitt slut, en helg fylld av äventyr av olika slag. Men framför allt har den varit fylld med glädje. En himla massa glädje. Några godbitar från helgen: Hooka upp med gamla homies och festat. Var på "De fem legenderna" 3D bio med min mamma, pappa och dotter, den var tokmysig. Var på Ugglebadets 25 års kalas och plaska loss. Varit hos Zoegashjälten och tokchillat och följt musikhjälpen, dag som natt. Nu är allt det slut. Och en ny vecka tar sin början. Hej på er!
måndag 10 december 2012
"Är du kvinna tror du? Brutal mördarmaskin."
Som svar på ------- fina ord om mig, tänkte jag först bli svart i blicken, reagera hårt och sätta mig vid datorn för att skriva ut allt som myndigheterna önskat få se, även från mobilen. Dock möttes jag av orden "Inga meddelanden hittades" på telefonen. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. På ett sätt var det skönt att inte behöva se namnet i ögonvrån varje gång man rullade förbi för att läsa sina andra nya sms, men samtidigt kändes det så himla typiskt. Jag som lovat både mig själv och myndigheterna att jag skulle skriva ut från mobilen så fort som möjligt, men har fortfarande inte gjort det och nu är allt borta.
Fast efter en stund, ångrar jag mig, varför reagera hårt, varför låta kroppen reagera över huvudtaget?
Vad jag vet har jag det som krävs för att vara en vacker och uppskattad kvinna för den man som är mig värdig i framtiden och jag har verkligen inte mördat någon, så allt jag kan göra med de där orden är att tolka de som känslor som behövde komma ut från ----- , efter att ----- hade läst orden jag skrivit på den sidan jag är verksam på:
“Women are meant to be loved, not to be understood.” ― Oscar Wilde#quote
Hade inte min helg varit så fantastiskt "sagovacker" så hade jag gråtit och kastat saker omkring mig när jag sett de där orden: "Är du kvinna tror du? Brutal mördarmaskin." .
Dock för glad för att vara ledsen. Alla psykiska och fysiska besvär efter det som hände i Värmland, är nästan som bortblåsta och mitt jobbsökarliv har återvänt med glädje.
Sitter just nu och lyssnar på all favoritmusik jag kan komma över och bara skrattar åt minnena av helgen. Så kul har jag inte haft på länge och allt tack vare min zoegasdrickande vän. Vi har vetat om varandra i 12 år, pratat och hängt i samma kretsar förut, men det är först nu i slutet av 2012 som vi verkligen lärt känna varandra och hans hem blivit lite av min oas för sinnesro efter all kaos som ätit på mig efter händelsen i Värmland. Är där minst 2 gånger i veckan.
Som inte hans lugna gentlemannasällskap varit nog, så har han bjudit på det mest delikata morgonkaffet jag varit med om på åratal. Alltid älskat Zoégas, Skånes kännetecken, men inte kunnat dricka det på evigheter. Inte så värst vanligt i Värmland och likt en trollformel ska det passa ihop med vattnet som det blandas med, för att magi ska ske. Värmlänningarnas vatten passar bättre ihop med Löfbergs dock.
Det riktigt exploderade glitter ur ögonen på mig när jag drack hans Zoégas Skånerost blandat med vattnet från västra sidan av Hässleholm. Sen har jag badat i gottigheter och roligheter varje gång jag är där, så nu har det börjat bli svårt att slita sig därifrån utan att längta tillbaka. Zoégashjälten har fått ett ansikte, det ansiktet ler. Mitt ansikte mår bra och jag har det bra, om så bara för i dag. Tack.
Fast efter en stund, ångrar jag mig, varför reagera hårt, varför låta kroppen reagera över huvudtaget?
Vad jag vet har jag det som krävs för att vara en vacker och uppskattad kvinna för den man som är mig värdig i framtiden och jag har verkligen inte mördat någon, så allt jag kan göra med de där orden är att tolka de som känslor som behövde komma ut från ----- , efter att ----- hade läst orden jag skrivit på den sidan jag är verksam på:
“Women are meant to be loved, not to be understood.” ― Oscar Wilde
Hade inte min helg varit så fantastiskt "sagovacker" så hade jag gråtit och kastat saker omkring mig när jag sett de där orden: "Är du kvinna tror du? Brutal mördarmaskin." .
Dock för glad för att vara ledsen. Alla psykiska och fysiska besvär efter det som hände i Värmland, är nästan som bortblåsta och mitt jobbsökarliv har återvänt med glädje.
Sitter just nu och lyssnar på all favoritmusik jag kan komma över och bara skrattar åt minnena av helgen. Så kul har jag inte haft på länge och allt tack vare min zoegasdrickande vän. Vi har vetat om varandra i 12 år, pratat och hängt i samma kretsar förut, men det är först nu i slutet av 2012 som vi verkligen lärt känna varandra och hans hem blivit lite av min oas för sinnesro efter all kaos som ätit på mig efter händelsen i Värmland. Är där minst 2 gånger i veckan.
Som inte hans lugna gentlemannasällskap varit nog, så har han bjudit på det mest delikata morgonkaffet jag varit med om på åratal. Alltid älskat Zoégas, Skånes kännetecken, men inte kunnat dricka det på evigheter. Inte så värst vanligt i Värmland och likt en trollformel ska det passa ihop med vattnet som det blandas med, för att magi ska ske. Värmlänningarnas vatten passar bättre ihop med Löfbergs dock.
Det riktigt exploderade glitter ur ögonen på mig när jag drack hans Zoégas Skånerost blandat med vattnet från västra sidan av Hässleholm. Sen har jag badat i gottigheter och roligheter varje gång jag är där, så nu har det börjat bli svårt att slita sig därifrån utan att längta tillbaka. Zoégashjälten har fått ett ansikte, det ansiktet ler. Mitt ansikte mår bra och jag har det bra, om så bara för i dag. Tack.
fredag 7 december 2012
torsdag 6 december 2012
onsdag 5 december 2012
Stinker häst, på riktigt!
Det har jag inte gjort sen jag varje vecka besökte Säffle ridklubb o ryktade och red deras fina hästar. Nog för att jag varit ute i stallet, matat, ryktat o släppt ut dem var och varannan dag sen jag kom ner, så har jag inte ägnat stallet någon större omsorg. Förrän i dag. Höll andan och började tokstäda så lungorna blev dammiga (är dammallergiker som dessutom inte tagit någon medicin i dag), men det va det värt, för fy va vackert det kommer bli. Dock tänker jag bara göra så med ett av de två stallen för det var rätt utmattade för kroppen. Men för en gång skull är huvudet fyllt av energi, lust och mig själv. Mycket stenar har landat på mig den senaste tiden, men nu har jag brutit mig ur bumlinghögen med ett hjälteryck. Kanske är det för att jag är omringad av hjältar som min pappa och "zoégashjälten" eller så är jag min egen hjälte?
Om inget annat så är jag min ponnys myshjälte i dag. Även om han är en häst, så tror jag han blir glad, han ska ju också få känna på julkänslan och få se sin matte le för att hon är glad, inte för att hon måste.
Om inget annat så är jag min ponnys myshjälte i dag. Även om han är en häst, så tror jag han blir glad, han ska ju också få känna på julkänslan och få se sin matte le för att hon är glad, inte för att hon måste.
tisdag 4 december 2012
Med glittrande snöflingor i håret och munnen full av pepparkakor!
Tänkt jag skulle skotta och skrapa fram bilen på gården, men hur ska det gå till när det toksnöar??
Nej stitter hellre här och knaprar pepparkakor och tittar på småfåglarna som verkar ha julfest på baksidan av huset. Själv ska jag snart också fira att årets mysigaste månad är tillbaka. I dag ska jag klippa lugg. Sägs jag är toksöt i lugg. Allt blir så mycket sötare/mysigare med ordet "tok" framför, inte sant?
torsdag 29 november 2012
Hade huset varit större, hade vi stannat här för alltid!
Nu har det gått 5 dagar sen vi kom hem med "det sista flyttlasset" från Värmland och i förrgår började eftersändingen av posten fungera. Nu är jag skåning på riktigt, igen. Kroppsligt har jag inte landat i mitt nya liv än, krämporna går om varandra och sömnlös var och varannan natt. Men jag kunde inte haft ett bättre boende just nu. Vi bor åter på den lilla hästgården i västra delen av Hässleholms kommun, som har varit mitt föräldrahem de senaste 12 åren. Har 3 glada ponnyer att mata, en ridbana i fall man vill träna igen, trafikfri gård, riktigt fin natur runt om och gångavstånd till det lilla samhället. En kvarts bilfärd så är jag inne hos mina närmaste inne i staden. Varma kramar och härliga skratt får mig att glömma varför jag är hemma, om så bara för en stund.
Just nu har jag inte alls lust att bo i någon lägenhet igen, för bitter och öm. Vi trivs bra här, egentligen .Än så länge är det snöfritt och då lockar även utedagar. Nicole trivs på sin skola, nöjd med sitt plötsliga byte och det gör mig lugn. Nu ska bara jag själv bli lugn också, så kanske jag blir hel igen. Trots att klockan bara är lite efter 21 och jag helst ser Historieätarna på SVT1, så är jag helt slut och det är snarare sängen som lockar. Så god natt, i morgon är en ny dag ute på landet i nordöstra Skåne.
Just nu har jag inte alls lust att bo i någon lägenhet igen, för bitter och öm. Vi trivs bra här, egentligen .Än så länge är det snöfritt och då lockar även utedagar. Nicole trivs på sin skola, nöjd med sitt plötsliga byte och det gör mig lugn. Nu ska bara jag själv bli lugn också, så kanske jag blir hel igen. Trots att klockan bara är lite efter 21 och jag helst ser Historieätarna på SVT1, så är jag helt slut och det är snarare sängen som lockar. Så god natt, i morgon är en ny dag ute på landet i nordöstra Skåne.
torsdag 22 november 2012
Sinnesro kommer när tiden är mogen
Sen jag kom till Skåne går jag på högvarv och kroppen varnar för låg energinivå, men jag lyssnar inte. Inte nu. Jag borde bromsa in, ta ett djupt andetag och bara känna, men det hinns inte.Fortfarande inte kunnat sova ut, oavsett insomningspiller eller ej, blir natten som som ett vaket tillstånd, fast jag sover. Bara för att jag behöver stanna, stannar inte livet. Jag måste fortfarande hitta ett jobb som kan få mig på fötter igen, få tag i en egen bostad och först då, är allt på riktigt. Om några timmar åker vi. 46 mil enkel resa, för att pressa in allt jag har, städa, säga hejdå och lämna in nycklar. "Hejdå Värmland, vi skola möttas igen. Nån dag..."
Jag är i känslomässig obalans inför resan. Älskar Säffle, men nu måste vårt 2 åriga förhållande ta slut. Det krävs en mamma till att påminna mig om att båda åren faktiskt har varit svåra för mig där, jag har bara sett det goda. Kalla det Ödet eller vad du vill, men jag har inte ens varit här i en vecka och mycket har redan löst sig så otroligt bra och jag är omringad av helt fantastiska vänner som gör allt för att få mig att le, slappna av och glömma bekymmer för en stund.
Nu i helgen var jag i Malmö med några av de bästa jag vet, vi är inga bästisar men de är de coolaste jag vet. Bara då var min kropp i balans och inga tårar föll. Jag var bara lugn och kunde andas sinnesro för en stund, borra ner mig i deras gemensamma famn och log.
Jag hoppas jag snart får känna så, fast på egen hand, av egen kraft. Men det blir först när jag saktar ner och tiden är mogen. Då kommer den äkta sinnesron.
"Jag saknar, men det jag saknar är det jag minns och det är inte vad jag får"
Jag är i känslomässig obalans inför resan. Älskar Säffle, men nu måste vårt 2 åriga förhållande ta slut. Det krävs en mamma till att påminna mig om att båda åren faktiskt har varit svåra för mig där, jag har bara sett det goda. Kalla det Ödet eller vad du vill, men jag har inte ens varit här i en vecka och mycket har redan löst sig så otroligt bra och jag är omringad av helt fantastiska vänner som gör allt för att få mig att le, slappna av och glömma bekymmer för en stund.
Nu i helgen var jag i Malmö med några av de bästa jag vet, vi är inga bästisar men de är de coolaste jag vet. Bara då var min kropp i balans och inga tårar föll. Jag var bara lugn och kunde andas sinnesro för en stund, borra ner mig i deras gemensamma famn och log.
Jag hoppas jag snart får känna så, fast på egen hand, av egen kraft. Men det blir först när jag saktar ner och tiden är mogen. Då kommer den äkta sinnesron.
"Jag saknar, men det jag saknar är det jag minns och det är inte vad jag får"
måndag 19 november 2012
Jag döpte händelsen till Overkligt
Alla som bör veta, vet. Alla ni andra får nöja er med det kryptiska ordet Overkligt. Ett overkligt trauma som satt sina spår i själen. Det har gått en vecka, men känns fortfarande som igår. Rihannalåtar är hittills den musik som fått mig att forsa tårar när jag försöker minnas vad som precis har hänt och varför. Det finns bara ett svar - Därför. Nyss slog det mig att den 14 november 2010 lämnade jag Skåne för att "fly" till Värmland. Den 14 november 2012, lämnade jag Värmland för att fly till Skåne...
Jag älskade Värmland, trots att det är ett vinterlandskap och jag gillar egentligen inte alls snö. Alla människor hade sin speciella ton i sin värmlänska och det lät bara varmt och välkomnande. Jag kände inte många, men de jag kände hade ett hjärta av guld. Landskapet inbjöd till sagor, lek och lust, men landskapet var alldeles för stort för att utforska på en dag.
Men när hjärtesorg har klämt åt ens själ är det inte ett stort ensamt landskap man vill finna sig i, när allt man andades var oro.
Familjen hämta hem mig och nu är jag i familjehemmet sen 6 dagar tillbaka. Det skulle vara en vecka kanske två, tillägnat sorg, läkande och sinnesfrid. Jag är som sag inte en person med tålamod och jag tycker inte om när det gör ont. Så stilla, har jag faktiskt inte varit mer än när jag tvingats.
Jag hann inte ens hit förrän jag fick en läkartid och kurator för många samtal, även kommande kontakt med ett team som sysslar med att hjälpa personer som råkat ut för Overkligt.
Hela helgen dränkte jag mig i de coolaste och viktigaste vännernas famnar och omsorg för min själ. Behövde inte prata om det, de förstod ändå att hjärtat mitt var tungt. Allt de försökte var att få mig att le. De lyckades med dunder och bra och jag mådde så bra. Men nu är vardagen här. För även om jag är i Skåne och mör i själen, måste vardagspusslande med massa jobbsök, uppsägningar, betalningar och sysselsättningar ta vid.
I morgon börjar det nya livet på riktigt - dottern min har kommit in i en förskoleklass här nere i byn och jag ska ta några timmar ute i stallet hos våra fina ponnyer. Hoppas solen skiner i morgon med för då kanske jag inte får nått besök av Overkligt i tankarna, utan äntligen kan finna mig till ro. Önskar er alla en god natt, för det ska jag ha nu (läkaren skrev ut Zzzzztabletter för att jag åtminstonde ska slippa drömma om Overkligt. )
Jag älskade Värmland, trots att det är ett vinterlandskap och jag gillar egentligen inte alls snö. Alla människor hade sin speciella ton i sin värmlänska och det lät bara varmt och välkomnande. Jag kände inte många, men de jag kände hade ett hjärta av guld. Landskapet inbjöd till sagor, lek och lust, men landskapet var alldeles för stort för att utforska på en dag.
Men när hjärtesorg har klämt åt ens själ är det inte ett stort ensamt landskap man vill finna sig i, när allt man andades var oro.
Familjen hämta hem mig och nu är jag i familjehemmet sen 6 dagar tillbaka. Det skulle vara en vecka kanske två, tillägnat sorg, läkande och sinnesfrid. Jag är som sag inte en person med tålamod och jag tycker inte om när det gör ont. Så stilla, har jag faktiskt inte varit mer än när jag tvingats.
Jag hann inte ens hit förrän jag fick en läkartid och kurator för många samtal, även kommande kontakt med ett team som sysslar med att hjälpa personer som råkat ut för Overkligt.
Hela helgen dränkte jag mig i de coolaste och viktigaste vännernas famnar och omsorg för min själ. Behövde inte prata om det, de förstod ändå att hjärtat mitt var tungt. Allt de försökte var att få mig att le. De lyckades med dunder och bra och jag mådde så bra. Men nu är vardagen här. För även om jag är i Skåne och mör i själen, måste vardagspusslande med massa jobbsök, uppsägningar, betalningar och sysselsättningar ta vid.
I morgon börjar det nya livet på riktigt - dottern min har kommit in i en förskoleklass här nere i byn och jag ska ta några timmar ute i stallet hos våra fina ponnyer. Hoppas solen skiner i morgon med för då kanske jag inte får nått besök av Overkligt i tankarna, utan äntligen kan finna mig till ro. Önskar er alla en god natt, för det ska jag ha nu (läkaren skrev ut Zzzzztabletter för att jag åtminstonde ska slippa drömma om Overkligt. )
tisdag 13 november 2012
För sista gången....
Sover jag i den säng jag delat med dig sen april. För sista gången sover jag i mitt rum. I morgon besöker jag din lägenhet för sista gången. Har glömt min jacka där. Snart är det sista gången jag är här, här i Säffle i sydligaste Värmland. Farväl så länge. Lev aldrig för sista gången, lev väl.
torsdag 8 november 2012
Tillbaka i Värmland
Alldeles för upptagen för att blogga i Skåne, fullt upp med att göra sånt jag aldrig gör här. Till exempel träffa vänner dag som natt, att skratta och att känna mig levande, uppskattad och full av lyster.
Nu är jag hemma i mitt norr igen och vardagen ser ut precis som den vardag jag lämnade. Som ett slag mot magen vandrar jag längs väggarna för att inte tappa förståndet helt. Jag ligger inne med ett otroligt dåligt tålamod. Att sitta ner och känna, skrämmer mig och får mig att känna mig ännu mer värdelös. Har inget att bidra med. Inte mer än mitt gnäll och det är det sista jag borde dela med mig av, men jag måste. Annars spricker jag.
Jag borde vara nöjd med det hag har, jag borde inte kräva mer. Allt jag kräver är ett lugn eller något annat att tänka på en det stök som äter mig. Resan till Hässleholm känns som en dröm, som det aldrig hänt. Min telefon vittnar om nått annat med alla dessa nya nummer och vänliga sms, men nu är det tyst. De är där och jag är här, så en självklar tystnad antar jag. Mina vänner och självklart även min familj, har skämt bort mig med med upplyftande energi, närhet, roliga händelser och en massa gemenskap i hela 10 dagar. De fick mig att glömma allt, att känna mig som en del av stan, trots att jag inte längre tillhör den. Jag var aldrig fattig, inte på något sätt.
Trots att jag precis pratat med arbetsförmedlingen, socialen och alla andra man måste prata med för att få hjälp med det ekonomiska, så känner jag mig långt ifrån glad och hoppfull. Känns mer som någon har dött i min famn och den någon är nog jag själv. Lättretlig och evigt tårögd. Tron på mig själv vacklar. Inte så kul att hänga med, inte så lätt att leva med. Förlåt. Så för att överhuvudtaget orka ta mig ut i friska luften i dag, häller jag i mig ytterligare en burk av Red Bullens gift som förvandlar mitt hjärta till sten och alla dessa tankar om sorg är som bortblåsta, om så bara för en stund.....
Nu är jag hemma i mitt norr igen och vardagen ser ut precis som den vardag jag lämnade. Som ett slag mot magen vandrar jag längs väggarna för att inte tappa förståndet helt. Jag ligger inne med ett otroligt dåligt tålamod. Att sitta ner och känna, skrämmer mig och får mig att känna mig ännu mer värdelös. Har inget att bidra med. Inte mer än mitt gnäll och det är det sista jag borde dela med mig av, men jag måste. Annars spricker jag.
Jag borde vara nöjd med det hag har, jag borde inte kräva mer. Allt jag kräver är ett lugn eller något annat att tänka på en det stök som äter mig. Resan till Hässleholm känns som en dröm, som det aldrig hänt. Min telefon vittnar om nått annat med alla dessa nya nummer och vänliga sms, men nu är det tyst. De är där och jag är här, så en självklar tystnad antar jag. Mina vänner och självklart även min familj, har skämt bort mig med med upplyftande energi, närhet, roliga händelser och en massa gemenskap i hela 10 dagar. De fick mig att glömma allt, att känna mig som en del av stan, trots att jag inte längre tillhör den. Jag var aldrig fattig, inte på något sätt.
Trots att jag precis pratat med arbetsförmedlingen, socialen och alla andra man måste prata med för att få hjälp med det ekonomiska, så känner jag mig långt ifrån glad och hoppfull. Känns mer som någon har dött i min famn och den någon är nog jag själv. Lättretlig och evigt tårögd. Tron på mig själv vacklar. Inte så kul att hänga med, inte så lätt att leva med. Förlåt. Så för att överhuvudtaget orka ta mig ut i friska luften i dag, häller jag i mig ytterligare en burk av Red Bullens gift som förvandlar mitt hjärta till sten och alla dessa tankar om sorg är som bortblåsta, om så bara för en stund.....
bekanta funderingar ..
Hans käkbenslinjer är så bekanta, hans leende likaså. De är två, men ser ut som en. De är till och med lika gamla. Självklart skiljer dialekterna dem åt varsitt håll, den ena har dessutom mörkare hy än den andra, men Hans blick fick hjärtat att hoppa till. Ett sånt ansikte glömmer man inte, men varför minns jag inte varför?
Hur tänkte Gud när han skapade människor som likna varandra så extremt mycket?
Var det för att reta oss andra till vansinne?
Visste han, att jag skulle lära känna båda två?
Hur förklarar man för någon att man inte längre minns vem personen är,utan att se dum ut?
Hur berättar man för en annan, att det finns en person som liknar honom fast det är omöjligt att de är släkt?
(en text som egentligen skulle vara på minnyans.wordpress.com , men den bloggen har jag inte hunnit starta upp än, så därför ser den lite missanpassad ut här)
måndag 29 oktober 2012
Den ena gifter sig, den andra skaffar barn och den tredje ser man aldrig igen
Livets gång har ju sina egna vändningar som vi nog alla vet, men ibland undrar jag om inte allt är förbestämt?
*Året var 2005, som ett litet kollektiv bodde vi 4 själar ihop på internatet. Han smög i väg ibland för att träffa den tjej han hade börjat träffa på skolan. Minns att vi andra skoja om att det kommer vara dem för alltid. De var liksom gjorda för varandra. I augusti i år gifte dem sig. Bröllopsfotografierna var magnifika, de strålade lika kärt som första gången jag såg tillsammans i vårt kök.
*Minns det som det vore i förrgår som han sa till mig: Jag har träffat en tjej, hon heter -------, hon är så vacker. Hans röst var så kär, så bestämd. Han hade bestämt sig för att finna sig till ro och hoppades djupt på att han skulle bli hennes. En status på facebook avslöjade nyligen "ungen frodas i -------s mage." De är förlovade och liten på väg. Kanske var hans beslutsamhet menat till nått större en störst, till det han längtat efter. Är du lycklig nu, gamle vän?
*Min tredje vän hade stora visioner, han hade ett hjärta av guld och en själ av glas. Glas är ömtåligt. Han gick sönder och jag hann aldrig förklara för honom hur bra han var. Alla behöver vi höra det. Hur bra vi är för nån, att vi är den bästa vän, den bästa kärleken, en trygghet. Men ibland hinner man inte fram, innan det är försent. Aldrig kände jag han så nära som en av de viktigaste eller som en av de jag bodde ihop med, men han lämna ett avtryck i mitt liv, små fotspår i mitt minne. Kanske var hans väg redan bestämd, men sorgligt.
*Året var 2005, som ett litet kollektiv bodde vi 4 själar ihop på internatet. Han smög i väg ibland för att träffa den tjej han hade börjat träffa på skolan. Minns att vi andra skoja om att det kommer vara dem för alltid. De var liksom gjorda för varandra. I augusti i år gifte dem sig. Bröllopsfotografierna var magnifika, de strålade lika kärt som första gången jag såg tillsammans i vårt kök.
*Minns det som det vore i förrgår som han sa till mig: Jag har träffat en tjej, hon heter -------, hon är så vacker. Hans röst var så kär, så bestämd. Han hade bestämt sig för att finna sig till ro och hoppades djupt på att han skulle bli hennes. En status på facebook avslöjade nyligen "ungen frodas i -------s mage." De är förlovade och liten på väg. Kanske var hans beslutsamhet menat till nått större en störst, till det han längtat efter. Är du lycklig nu, gamle vän?
*Min tredje vän hade stora visioner, han hade ett hjärta av guld och en själ av glas. Glas är ömtåligt. Han gick sönder och jag hann aldrig förklara för honom hur bra han var. Alla behöver vi höra det. Hur bra vi är för nån, att vi är den bästa vän, den bästa kärleken, en trygghet. Men ibland hinner man inte fram, innan det är försent. Aldrig kände jag han så nära som en av de viktigaste eller som en av de jag bodde ihop med, men han lämna ett avtryck i mitt liv, små fotspår i mitt minne. Kanske var hans väg redan bestämd, men sorgligt.
Undrar hur mitt liv är bestämt?...Svaret får jag beroende på vilken väg jag går..
söndag 28 oktober 2012
"Hem till Tyringe"
Klockan är 02:55 eller 01:55, beroende på vad man vill, strax dags för vintertid, men har man inte somnat räknas väl sommartid än. I fredag kväll kom vi. I dag lördag har vi shoppat tills det skavde i plånboken, städat tills det skavde i lugnorna och saknat så det skavde i hjärtat.
Lämnat små högar överallt i huset, då vet de att vi är här. Det är plötsligt stökigt, det väsnas plötsligt mitt i natten och små fötter kallar på uppmärksamhet när de minst annar det. Den här helgen har varit deras helg, familjen, de närmaste. De har mått gott av vår närvaro och i morgon ska vi tjuvstarta "Alla helgona helgen" tillsammans. Vi ska möta min allra bästa släkting, hon som stått mig varmast om hjärtat. Min moster. Hon är snart 70, men lika vital och vacker som när jag såg henne första gången. Visst har jag saknat det festliv jag hela tiden erbjudits sen jag kommit hem, men samtidigt har jag varit nöjd med att bara vara hemma och smaka på pappas drinkar och skålat med min familj i lugn och ro. Dock sover de tidigt jämfört med mig och jag saknar. Saknar min Pär, min andra hälft och jag känner mig lonley. Han är det finaste jag vet. Han är långt borta. Jag anser nog att klockan är 03:05, det kanske hjälper mig i säng. I kväll får jag nittosängen ifred, då dottern hittat ett lektält som hon hellre spenderar natten i. Jag hade gärna krypit ner där, då jag offrat min madrass åt hennes bekvämlighet, men kanske soffan har nått att erbjuda på teven, då mamsen och pappsen uppdaterat sin teve och kanalutbudet är annolrunda. Drabbades av allergi i dag, det var onödigt, men så är det. Allergi gör ont, finns inte så mycket botemedel när den väl slagit ut trots medicin. Ögonen är röda likt pulserande blod, lugnan öm och halsen kliar. Tur jag ägna denna helg hemma, för även om det är Halloween helg nu, vill jag inte se ut som en zombie.... God natt
Lämnat små högar överallt i huset, då vet de att vi är här. Det är plötsligt stökigt, det väsnas plötsligt mitt i natten och små fötter kallar på uppmärksamhet när de minst annar det. Den här helgen har varit deras helg, familjen, de närmaste. De har mått gott av vår närvaro och i morgon ska vi tjuvstarta "Alla helgona helgen" tillsammans. Vi ska möta min allra bästa släkting, hon som stått mig varmast om hjärtat. Min moster. Hon är snart 70, men lika vital och vacker som när jag såg henne första gången. Visst har jag saknat det festliv jag hela tiden erbjudits sen jag kommit hem, men samtidigt har jag varit nöjd med att bara vara hemma och smaka på pappas drinkar och skålat med min familj i lugn och ro. Dock sover de tidigt jämfört med mig och jag saknar. Saknar min Pär, min andra hälft och jag känner mig lonley. Han är det finaste jag vet. Han är långt borta. Jag anser nog att klockan är 03:05, det kanske hjälper mig i säng. I kväll får jag nittosängen ifred, då dottern hittat ett lektält som hon hellre spenderar natten i. Jag hade gärna krypit ner där, då jag offrat min madrass åt hennes bekvämlighet, men kanske soffan har nått att erbjuda på teven, då mamsen och pappsen uppdaterat sin teve och kanalutbudet är annolrunda. Drabbades av allergi i dag, det var onödigt, men så är det. Allergi gör ont, finns inte så mycket botemedel när den väl slagit ut trots medicin. Ögonen är röda likt pulserande blod, lugnan öm och halsen kliar. Tur jag ägna denna helg hemma, för även om det är Halloween helg nu, vill jag inte se ut som en zombie.... God natt
 |
| Halloween helg (fest) År 2010 |
söndag 21 oktober 2012
fredag 19 oktober 2012
I väntan på tvätt hinner väl alla löven falla av träden....
 |
| (Gammal bild) |
Jag är så rastlös så jag tror jag spricker långsamt!
Dansar runt i min lägenhet och känner mig sådär ovanligt snygg, ni vet då man till och med passar i en plastpåse men ändå är dödsläcker. Hade Nicole sett mig nu hade hon sagt som vanligt: Mamma, du är en snygg tönt när du gör sådär. Det sa hon sist jag sprudlade av energi + snygghet och dansade vilt runt i vår stora 69:a. Men nu är hon inte hemma, så jag kan dansa bäst jag vill...Fast egentligen vill jag inte dansa, framför allt inte här hemma. Egentligen vill jag ut, ut bland folk och vara kreativ. Typ hänga på bibblan och se smart ut....Inte ens Holgers lockar i dag, för där måste man ju sitta stilla. Jag vill dricka mitt kaffe ståendes.
Just nu hade jag kunnat gå till Åmål och tillbaka igen, gärna baklänges, men nej skulle tvunget ha veckans sista tvätttid, så här får jag sitta snällt och vakta klockan. Klockan 4 är den slut, klockan 4 ska Nicole hem. Jaha, ska jag ta detta som min egentid, i så fall suger den.
För varje minut som går, faller ett löv...
Jag väntar faktiskt inte bara på tvätten, jag väntar mejl också. Som det ser ut just nu får jag nog vänta till måndag, alla myndigheter och liknande verkar redan tagit helg. Inget jobbbesked i dag heller med andra ord. I stället dunsar det in ett tjockt frågeformulär från Statistiska centralbyrån som ytterligare en påminnelse om min enformiga vardag "Är du arbetslös?"
För varje minut som går faller ett löv...
....Snart har väl alla ramlat av och här sitter jag...
tisdag 16 oktober 2012
Den 17 oktober 2010 vs. den 17 oktober 2012
Hitta precis bildbevis på den 17 oktober 2010 var det -4 i Säffle, min bil hade frusit och det var min 10:e dag på besök i Värmland. 17 dagar i Säffle och förblindad kärlek var tydligen allt som krävdes för att jag skulle slita loss mig från min familj, boende, vänner, min älskade häst, fester, Skåne, dra Nicole från hennes pappa & familj. Ca 50 mil norrut mot okända marker och oviss framtid i en liten bil, ensam med litet barn.
Här sitter jag nu exakt 2 år senare, på exakt samma gata i Säffle, med ny liten bil, i en alldeles egen lägenhet, med en ny härlig kärlek och nya härliga bekantskaper.
Det blev kärlek vid första ögonkastet (Säffle) och det är väl den kärlek som bestod längst och trots arbetslöshet, vill jag inte göra slut. Minst 500 mil har jag kört och flera tusen kan jag tänka mig än. (Dock inte för alltid) Nån dag bär det av hem, på riktigt, men inte än, för här bor jag. I Värmlands sydligaste gräns.
Fast gammal kärlek rostar aldrig...."Hemlängtan" är stor. Det jag lämnade en gång, har jag fortfarande kvar. Ja nästan allt i alla fall.
20 minuter. Så lång tid tog för mig att förvandla min svenska till den skånska jag egentligen äger. I ett möte med en man från Helsingborg. .
Hur blir då min dialekt efter ett möte med flera personer från Hässleholm, i Hässleholm?
Jag längtar bort, efter lite sinnesro i min hopplöshet av kylig höst och stillasittande arbetslöshet. Det förstår du väl, Säffle?
lördag 13 oktober 2012
I dag har varit världens bästa mor & dotter dag
Jag vet inte var alla energi, glädje och lust kom ifrån, men den lyckades hålla i sig hela dagen och tonläget har inte nått högre än pedagogisk dialog, från bådas sida. Jag vakna med ett ryck om att den här dagen vill jag ge all min uppmärksamhet till Nicole och vi skulle hemifrån. Efter stadig frukost stressa vi i väg till Sagostunden på biblioteket som brukar vara klockan 10. Konstig tid att sätta det på, då många föräldrar likt mig vill ha sovmorgon till 9:30. Det var så länge sen sist vi var där och Nicole uppskattar ju sagor, fika och pyssel. Oh nej vi kommer sent, andan i halsen sprang vi upp för trappan och möttes av en tom lokal...Plötsligt såg vi lappen "sagostund på biblioteket 11:00".
Klockan var 10:20 och allt vi kunde göra var att skratta. Jag gick ner och gosa in mig bland poesihyllorna med en fairtrade kaffe och Nicole lekte där uppe i väntan på de andra barnen.
Vi två älskar verkligen Säffles bibliotek. Visst vi hade gillat alla bibliotek med fina lokaler och bra böcker, men just här har vi fått en kär relation med personalen och jag vågar släppa min lilla vilding lös bland bok o blad. Dagens boktant, var en sån där söt en. Hon läste med inlevelse och hade ett smittande leende.
3 timmar senare lämnar vi bibblan, nöjda och belåtna och med 2 fina teckningar.
Vi begav oss till Erikshjälpen och Fixer och handlade nya pysselgrejer. Vanligtvis hade vi kanske handlat och sen hade vi kommit hem och gjort annat, men istället tog vi fram ritpapper och satte oss till rätta i tystnad och bara skapa i en ovanlig stillhet och gemenskap. I nästan 4 timmar måla vi och en enda paus för samma stillhet och tystnad under hemlagad lunch. Då knäckte Nicole sin tredje"fyndiga" kommentar efter att jag börjat babbla på om vad som sker nästa vecka och hit och dit. Hon bad mig att va tyst, skaffa en vän och sluta tjata. "Vi behöver lugnet, känn så bra. "
"Det här var den bästa dagen, den bästa mor & dotter dagen. Tack, mamma"
Som inte det var nog, har kvällen bara börjat och den ska snart ta vid ute på Vämlandsnäs, på vår oas av stillhet, gemenskap och glädje. kunde inte bli ett bättre avslut. I dag älskar jag mitt liv, på riktigt.
Klockan var 10:20 och allt vi kunde göra var att skratta. Jag gick ner och gosa in mig bland poesihyllorna med en fairtrade kaffe och Nicole lekte där uppe i väntan på de andra barnen.
Vi två älskar verkligen Säffles bibliotek. Visst vi hade gillat alla bibliotek med fina lokaler och bra böcker, men just här har vi fått en kär relation med personalen och jag vågar släppa min lilla vilding lös bland bok o blad. Dagens boktant, var en sån där söt en. Hon läste med inlevelse och hade ett smittande leende.
3 timmar senare lämnar vi bibblan, nöjda och belåtna och med 2 fina teckningar.
Vi begav oss till Erikshjälpen och Fixer och handlade nya pysselgrejer. Vanligtvis hade vi kanske handlat och sen hade vi kommit hem och gjort annat, men istället tog vi fram ritpapper och satte oss till rätta i tystnad och bara skapa i en ovanlig stillhet och gemenskap. I nästan 4 timmar måla vi och en enda paus för samma stillhet och tystnad under hemlagad lunch. Då knäckte Nicole sin tredje"fyndiga" kommentar efter att jag börjat babbla på om vad som sker nästa vecka och hit och dit. Hon bad mig att va tyst, skaffa en vän och sluta tjata. "Vi behöver lugnet, känn så bra. "
"Det här var den bästa dagen, den bästa mor & dotter dagen. Tack, mamma"
Som inte det var nog, har kvällen bara börjat och den ska snart ta vid ute på Vämlandsnäs, på vår oas av stillhet, gemenskap och glädje. kunde inte bli ett bättre avslut. I dag älskar jag mitt liv, på riktigt.
onsdag 10 oktober 2012
Tack Skåne, Östergötland & Norrland för en super trevlig kväll på Harrys & Valfrids
WOW, tänk att det skulle ta nästan två år och på en tisdag, innan jag fick känna på Värmlands uteliv, skåla ikapp och skratta i kör med människor som är där i sällskap av mig.
Det började med kyla, en stängd bussstation och en tanke om att gå inom Harrys i väntan på nästa buss. Jag placera mig långt inne i ett hörn med ett glas vin och med pennan i högsta hugg. Jag skrev, orden bara rann ut, på mitt sätt. Det var länge sen jag kände så. Det här var mitt element - En nermörkad lokal, med glada röster som fyllde lokalen och gav den en trygg stämning. Ett litet värmeljus viftade åt mig, jag log, smutta på mitt vin och fortsatte fånga mina ord på pappret. Jag kände mig iakttagen, väldigt iakttagen. Skulle precis vifta bort tanken när iakttagarna kom fram och sa - hej.
De var inte härifrån, de var säljare, företagare och på resande fot och skulle hålla föredrag i dag onsdag innan deras turné rullar vidare till nån annan stad. De hade alla varsin fin dialekt som tydligt avslöjade vilka delar av landet de kom ifrån. Mitt hjärta fick sig en kram när jag hörde Kaspers röst. Han var från Skåne, närmare bestämt Helsingborg. Min hittills hjärtskärande hemlängtan fick sin dos av lugn och ju mer tiden gick, ju mer förvandlades min röst sakta men säkert till sitt ursprung - Skånskan. Det behövde jag, tala skånska och skratta samtidigt. Det var som en sten lämnade halsen och det bara rulla på. Eftersom vi inte kände varandra, men ändå hade gemensamt att vi inte kommer från Värmland, var samtalsämnena lätta att hitta och vi prata och prata och prata lite till.
Inte sen i vintras har jag socialiserat så, varit på pubar på detta viset (om ens då). Japp, två pubar hann vi besöka innan vi skiljdes åt och jag begav mig söderut med vetskapen om att jag antagligen aldrig kommer se dem igen, men ack va trevligt det var. Tack Kasper, Stefan och Petter// Amelie
Det började med kyla, en stängd bussstation och en tanke om att gå inom Harrys i väntan på nästa buss. Jag placera mig långt inne i ett hörn med ett glas vin och med pennan i högsta hugg. Jag skrev, orden bara rann ut, på mitt sätt. Det var länge sen jag kände så. Det här var mitt element - En nermörkad lokal, med glada röster som fyllde lokalen och gav den en trygg stämning. Ett litet värmeljus viftade åt mig, jag log, smutta på mitt vin och fortsatte fånga mina ord på pappret. Jag kände mig iakttagen, väldigt iakttagen. Skulle precis vifta bort tanken när iakttagarna kom fram och sa - hej.
De var inte härifrån, de var säljare, företagare och på resande fot och skulle hålla föredrag i dag onsdag innan deras turné rullar vidare till nån annan stad. De hade alla varsin fin dialekt som tydligt avslöjade vilka delar av landet de kom ifrån. Mitt hjärta fick sig en kram när jag hörde Kaspers röst. Han var från Skåne, närmare bestämt Helsingborg. Min hittills hjärtskärande hemlängtan fick sin dos av lugn och ju mer tiden gick, ju mer förvandlades min röst sakta men säkert till sitt ursprung - Skånskan. Det behövde jag, tala skånska och skratta samtidigt. Det var som en sten lämnade halsen och det bara rulla på. Eftersom vi inte kände varandra, men ändå hade gemensamt att vi inte kommer från Värmland, var samtalsämnena lätta att hitta och vi prata och prata och prata lite till.
Inte sen i vintras har jag socialiserat så, varit på pubar på detta viset (om ens då). Japp, två pubar hann vi besöka innan vi skiljdes åt och jag begav mig söderut med vetskapen om att jag antagligen aldrig kommer se dem igen, men ack va trevligt det var. Tack Kasper, Stefan och Petter// Amelie
måndag 24 september 2012
Snoozeknappen var tydligen min kompis i dag
Vakna med ett ryck av att solens strålar kittlade i ögonen. Aj då, solen ska verkligen inte lysa innan jag lämnat i väg Nicole. Bråttom bråttom, eller?
Efter att ha stressat både mig själv och Nicole färdiga, insåg jag för första gången på länge: Varför stressar jag, allt blir inte bättre för att vi ska springa till skolan. Nej, allt vi kan göra är att komma till förskolan i lugnt tempo, med glada miner och utan stress och svordomar. Klockmässigt var vi sena, men eftersom det rör sig om barn, var jag långt ifrån den sista föräldern in. Fördelen med dagens snooze var att jag fick besöka förskolan för första gången på över en månad och det behövdes. Fick se mycket av Nicoles pyssel i hallen och möttes av ett skåp som sökte en mammas uppmärksamhet. Så nu är den både städad och fullladdad med extra kläder för ovanligheten skull. Stod och smög på dem länge, ville knappt gå därifrån. Tänk att de är 25 barn på 6 år som satt där inne och sjöng. De var vackra.
Ångra lite att jag började dagen med stress och irritation, men samtidigt emellan alla "attacker av oro" så har jag faktiskt en himla bra morgon ändå, fast i morgon, då vill jag inte snooza igen..
Efter att ha stressat både mig själv och Nicole färdiga, insåg jag för första gången på länge: Varför stressar jag, allt blir inte bättre för att vi ska springa till skolan. Nej, allt vi kan göra är att komma till förskolan i lugnt tempo, med glada miner och utan stress och svordomar. Klockmässigt var vi sena, men eftersom det rör sig om barn, var jag långt ifrån den sista föräldern in. Fördelen med dagens snooze var att jag fick besöka förskolan för första gången på över en månad och det behövdes. Fick se mycket av Nicoles pyssel i hallen och möttes av ett skåp som sökte en mammas uppmärksamhet. Så nu är den både städad och fullladdad med extra kläder för ovanligheten skull. Stod och smög på dem länge, ville knappt gå därifrån. Tänk att de är 25 barn på 6 år som satt där inne och sjöng. De var vackra.
Ångra lite att jag började dagen med stress och irritation, men samtidigt emellan alla "attacker av oro" så har jag faktiskt en himla bra morgon ändå, fast i morgon, då vill jag inte snooza igen..
söndag 23 september 2012
En fullspäckad vecka väntar
Japp, inte tid att vara höstdeppig än. I samband med allt jobbsökande för nån månad sen, passade jag även på att ta kontakt med dansskolor, ridskolor, Sångkulan, Zumba och busskort. På nått sätt, hade jag övertygat mig själv om att så länge jag åtminstone inte är sysslolös kanske gnistan böjar brinna lite igen och jag slipper odla bitterhet. Då har jag nått att se fram emot, nått jag måste göra för jag är en del av det. För att JAG själv sett till att jag blivit en del av det. Om det funkar, återstår att se, då rutiner och vana inte hunnit lägga sig än, men lust, ja den börja växa.
I dag var Nicole på sin tredje danslektion på Sofia Westlunds danscenter i Åmål och trots att hon aldrig dansat förr, inte känner någon och är blyg. Lyste det om min blomma i dag. Hon gillar det och det gör mig glad. Det finns dansskola i Säffle, men eftersom jag dansat zumba för Sofia och hennes gäng, sett uppvisning på danscenter och eftersom Sofia själv var väldigt trevlig att ha kontakt med, så blev det en självklarhet att jag i minst en termin kör ca 2 mil varje söndag.
Som inte det vore nog, så börjar favoriten Sångkulan i morgon och Nicole är så spänd, då hon nu tillhör de äldre barnen och börjar redan fundera över: "Undrar hur det är att sjunga i kyrkan, när det är snö ute?"
Nicole gillar att sjunga, Nicole gillar att dansa och det finns en sak till hon gillar, men det får hon allt vänta med till efter jul...
I morgon blir en lång dag för mig då jag ska upp tidigt för att få i väg lillan till hennes favorit fritids Skogsmusen, powerwalka, meditation av någon form, pappersarbete, hämta Nicole och ta henne till Säffle kyrka, laga mat, powerwalk och 2 timmar på Säffles ridklubb.
Japp, du läste rätt. Om du inte redan har FB, twitter som alla andra, så kanske du missat att jag som inte ridit ordentligt (tävlade i hoppning som fjortonåring) har nu börjat på ridlektioner för ringrostiga ryttare som jag. Jag har inte suttit på en sådan bra häst sen jag var 20 och då var det dessutom min egen läromästare. Han som nu fyllt 33 år.
Helt matt efter en timmes ridtur. Benen brann av mjölksyra och ovana. Kände mig tafatt i början, men inte vilsen. Bekräftelsen kom, när ridläraren sa "Nu, nu kom du in i det. Det här ser ju jag att du gjort förut`. Känns det inte bra?"
Bra, va ett litet ord. Det var underbart. Det var som att skriva en hel bok av lycka. Just det ja, så här var det och det här tyckte jag ju faktiskt var kul i 20 år och nu minns jag varför!
Dock har inte träningsvärken på insidan av låren lagt sig än, så i morgon på andra lektionen lär det kännas så där fantastiskt ömt som bara ridning kan göra.
Dessutom blir det minst 1 zumbapass och 2 bussresor till oplanerad ort med mitt fantastiska Värmlandskort. Ni anar inte hur stort Värmland verkligen är. Såg stortorget i Karlstad den 11 september 2012 och har då bott i detta län sen november 2010. Det är mycket jag borde sett, gjort och känt under all den här tiden, men nej. Allt jag kan göra är att hoppas på att veckan håller sin ram och jag med den. Helt enkelt en dag i taget och i morgon är en ny dag.
I dag var Nicole på sin tredje danslektion på Sofia Westlunds danscenter i Åmål och trots att hon aldrig dansat förr, inte känner någon och är blyg. Lyste det om min blomma i dag. Hon gillar det och det gör mig glad. Det finns dansskola i Säffle, men eftersom jag dansat zumba för Sofia och hennes gäng, sett uppvisning på danscenter och eftersom Sofia själv var väldigt trevlig att ha kontakt med, så blev det en självklarhet att jag i minst en termin kör ca 2 mil varje söndag.
Som inte det vore nog, så börjar favoriten Sångkulan i morgon och Nicole är så spänd, då hon nu tillhör de äldre barnen och börjar redan fundera över: "Undrar hur det är att sjunga i kyrkan, när det är snö ute?"
Nicole gillar att sjunga, Nicole gillar att dansa och det finns en sak till hon gillar, men det får hon allt vänta med till efter jul...
I morgon blir en lång dag för mig då jag ska upp tidigt för att få i väg lillan till hennes favorit fritids Skogsmusen, powerwalka, meditation av någon form, pappersarbete, hämta Nicole och ta henne till Säffle kyrka, laga mat, powerwalk och 2 timmar på Säffles ridklubb.
Japp, du läste rätt. Om du inte redan har FB, twitter som alla andra, så kanske du missat att jag som inte ridit ordentligt (tävlade i hoppning som fjortonåring) har nu börjat på ridlektioner för ringrostiga ryttare som jag. Jag har inte suttit på en sådan bra häst sen jag var 20 och då var det dessutom min egen läromästare. Han som nu fyllt 33 år.
Helt matt efter en timmes ridtur. Benen brann av mjölksyra och ovana. Kände mig tafatt i början, men inte vilsen. Bekräftelsen kom, när ridläraren sa "Nu, nu kom du in i det. Det här ser ju jag att du gjort förut`. Känns det inte bra?"
Bra, va ett litet ord. Det var underbart. Det var som att skriva en hel bok av lycka. Just det ja, så här var det och det här tyckte jag ju faktiskt var kul i 20 år och nu minns jag varför!
Dock har inte träningsvärken på insidan av låren lagt sig än, så i morgon på andra lektionen lär det kännas så där fantastiskt ömt som bara ridning kan göra.
Dessutom blir det minst 1 zumbapass och 2 bussresor till oplanerad ort med mitt fantastiska Värmlandskort. Ni anar inte hur stort Värmland verkligen är. Såg stortorget i Karlstad den 11 september 2012 och har då bott i detta län sen november 2010. Det är mycket jag borde sett, gjort och känt under all den här tiden, men nej. Allt jag kan göra är att hoppas på att veckan håller sin ram och jag med den. Helt enkelt en dag i taget och i morgon är en ny dag.
Fyllde 26, men känner mig inte ett dugg klokare
Solen har lyst, vindar har blåst och regn och hopplöshet har gått hand i hand i några veckor. Jag är fortfarande arbetslös, rastlös, sysslolös och dessutom blivit orkeslös. För ett tag sen bubbla jag av förhoppning lust och vilja, nu är allt bara en evig väntan och jag av alla, är långt ifrån tålmodig.
Att skriva är en del av mig, alltid skrivit någonstans, kommer nog alltid skriva nånstans.....Om allt och ingenting.
Jag har inte gett upp, inte otröstlig, bara stressad av ovissheten på om jag nånsin kommer blomma igen. Nu är denna blomma vissen och det bubblar, men inte på rätt sätt.
Jag har i alla fall fått världens finaste kappa och massa mer materiel kärlek av mina underbara. Min dag, ja den var kanon, mer än jag kunde önskat. Glömde min tristess för en stund. Min familj är änglar, 50 mil, flera gånger om året. Tack.
Jag har i alla fall fått världens finaste kappa och massa mer materiel kärlek av mina underbara. Min dag, ja den var kanon, mer än jag kunde önskat. Glömde min tristess för en stund. Min familj är änglar, 50 mil, flera gånger om året. Tack.
Ett annat tack är ju mer än givet till min Pär. Han finns där vid min sida, trots att jag i ett sånt här mående inte tycker jag förtjänar det. Beyonces "Flaws and all", ja det är en sång som verkligen är oss. Han. Han är min tryggaste famn i det svåra, han är mitt leende när jag är trött och han är min klokhet i min förvirring. Han är min kärlek.
Oj, såg ni vad som hände där:
"Han är min tryggaste famn i det svåra, han är mitt leende när jag är trött och han är min klokhet i min förvirring. Han är min kärlek. "Jag skrev plötsligt från en inre känsla, ett sätt jag inte skrivit på med automatik sen början på februari. Antagligen därför det bubblar över i mitt lilla huvud. Så mycket känslor jag inte skrivit, mina som påhittade. Jag hade ju faktiskt en stark författardröm för ett år sen. Den dog. Kanske den börjar leva igen.?
Att skriva är en del av mig, alltid skrivit någonstans, kommer nog alltid skriva nånstans.....Om allt och ingenting.
fredag 31 augusti 2012
torsdag 30 augusti 2012
Nej nu får "semestern" va slut!
Här sitter jag, hungrig som ett as, men utblandad medicin, katrinplommonjuice och russin får va min lunch. Trodde dock att jag skulle vara helt utslagen vid det här laget, men nej plötsligt är jag på hugget. Sitter och söker jobb nu i 3-4 olika kommuner. Har liksom tröttnat på att gå hemma i väntan på enhetschefernas möte här i Säffle, jag vill jobba nu!
Jag kastar mig verkligen ut i ett stort och nästintill okänt vatten. Uppgifterna, ja de klarar jag, men kommunerna jag söker till, kan jag inte så bra och som inte det vore nog vet jag inte om bilen blir normal efter den 13:e eller om jag verkligen måste bli en pendlare...Trots att inget är bestämt så är jag redan nervös. En av mina "sommarkollegor" frågade mig innan jag sluta, om detta kommande jobbsökande skulle innebära en flytt från Säffle kommun?
Hell no, här ska pendlas!
(Det ger faktiskt vuxenpoäng att pendla)
Jag kastar mig verkligen ut i ett stort och nästintill okänt vatten. Uppgifterna, ja de klarar jag, men kommunerna jag söker till, kan jag inte så bra och som inte det vore nog vet jag inte om bilen blir normal efter den 13:e eller om jag verkligen måste bli en pendlare...Trots att inget är bestämt så är jag redan nervös. En av mina "sommarkollegor" frågade mig innan jag sluta, om detta kommande jobbsökande skulle innebära en flytt från Säffle kommun?
Hell no, här ska pendlas!
(Det ger faktiskt vuxenpoäng att pendla)
Victoria´s secret fashion show 2005
Wow, det var på den tiden då både Heidi Klum, Gisele B, Adriana Lima, Naom Cambell och Tyra Banks var med och dessutom Tyras sista gång som supermodell. De senaste årens stjärnor, kan jag knappt namnen på, men vem glömmer dessa "klassiska" gudinnor av skönhet?
Mage till salu!
Då var det dags igen, kramp, oro och tungt. Visst, jag har slarvat med mängden medicin, så jag får väl skylla mig själv, men det är inte enbart mitt fel. Jag skyller på sjukvården också. Det är snart 3 månader sen utredningen om min mage skulle avslutas, men så blev det inte. Dietisten vågade inte ge mig några specifika råd eftersom hon inte vet vad min ohälsa i magen beror på. Ovissheten gör vardagen en gnutta svår eftersom jag vill äta som alla andra, men nått i alla andras föda gör mig sjuk...vad det är verkar förbli ovisst länge till. Som ett skavsår försöker jag plåstra om det, men ingen föda hjälper just nu, ingen motion. Jag överväger att fasta, ensam och hemma. På sjukhuset var det lätt, då man var omringad av ett 20 tal personer som såg till att man inte fuskade och peppade mig att låta bli föda och dricka de äcklicka medicinerna till spygränsen. Jag blev friskare än någonsin, men nån gång måste man gå tillbaka till föda efter att ha fastat och gör man det utan de rätta visdomsorden är man tillbaka i samma karusell av värk och oro i magen igen...Krampen kan liknas vid extremt kurr i magen, hungerkänsla och uppblåsthet. Fast jag är inte hungring, åt nyss...Fast på ett sätt är jag glad att det händer nu, för då har jag förhoppningsvis hunnit få tillbaka 90% god maghälsa tills pojkvännen återvänder. Det är mitt mål i alla fall. Hejar du på mig?
onsdag 29 augusti 2012
29/8 - Egentagen bild med Androidappen: Camra360 Filter: Retro, blev en självklar bakgrundsbild i nya layouten
 |
| 29/8 07:10 vid Sund i Säffle, Värmland |
Vill åka tåg, men fattar inte hur man gör!!?
Nej, jag skojar inte. Jag fattar inte ett dryft av hur Värmlandstrafik fungerar. Vet att de har tåg och buss, vart de utgår och hur de ser ut, men där efter är det stopp!
Fattar inte vilket kort man ska köpa och framför allt inte varför man ska köpa det. Serr nått om rabatter hit, men inte dit. Inga kontanter, men olika namn för olika ting. Blir helt arg. Tåg är egentligen det bästa jag vet sen ungdomens år, då jag bara satte mig på tåget och åkte, Skåne runt. Överallt var jag, helt själv, helt underbart. Malmö, Lund, Simrishamn, Ängelholm, Krisitanstad, Eslöv, Båstad, Markaryd, Trelleborg, Landskrona och självklart Helsingborg, är några av de ställen jag besökte några extra gånger . Alla dessa resor, tack vare mitt Skånekort. Nu heter det Jojo i Skåne, men efter lite lusläsning fungerar det precis som jag minns det och jag skulle lätt våga skaffa mig ett kort där och veta vart jag får och inte får åka med det och bara njuta. Men, nu bor jag inte i Skåne, utan Värmland och det är här jag behöver ta mig runt....Eller ja, helst vill jag till Åmål, men det är ju ännu värre, då måste jag ju veta vad gatorna heter så jag hamnar rätt och tiden springer i väg, så nu vågar jag inte åka någonstans. Hade viktiga ärenden där. Karlstad, det är mer och mer som en avlägsen dröm. Att kunna åka bil, till Karlstad.
Usch nu blev jag sådär bitter. Massa att göra, men inget blir gjort. Tror det är bäst jag försöker fixa lite lunch innan magen får mer spel på mig. Usch, så hungrig. Vanans trygghet drar mot kor4vkiosken för att fixa nått snabbt, men förnuftet säger att jag borde testa på vår nya och väldigt billiga Bistro i stan..Fast magen säger ät nu, eller jag går sönder....Usch, vad svårt allt plötsligt blev. Så mycket jag borde göra och som inte det vore nog sitter det nu en geting på min axel...det va väl typiskt..
Fattar inte vilket kort man ska köpa och framför allt inte varför man ska köpa det. Serr nått om rabatter hit, men inte dit. Inga kontanter, men olika namn för olika ting. Blir helt arg. Tåg är egentligen det bästa jag vet sen ungdomens år, då jag bara satte mig på tåget och åkte, Skåne runt. Överallt var jag, helt själv, helt underbart. Malmö, Lund, Simrishamn, Ängelholm, Krisitanstad, Eslöv, Båstad, Markaryd, Trelleborg, Landskrona och självklart Helsingborg, är några av de ställen jag besökte några extra gånger . Alla dessa resor, tack vare mitt Skånekort. Nu heter det Jojo i Skåne, men efter lite lusläsning fungerar det precis som jag minns det och jag skulle lätt våga skaffa mig ett kort där och veta vart jag får och inte får åka med det och bara njuta. Men, nu bor jag inte i Skåne, utan Värmland och det är här jag behöver ta mig runt....Eller ja, helst vill jag till Åmål, men det är ju ännu värre, då måste jag ju veta vad gatorna heter så jag hamnar rätt och tiden springer i väg, så nu vågar jag inte åka någonstans. Hade viktiga ärenden där. Karlstad, det är mer och mer som en avlägsen dröm. Att kunna åka bil, till Karlstad.
Usch nu blev jag sådär bitter. Massa att göra, men inget blir gjort. Tror det är bäst jag försöker fixa lite lunch innan magen får mer spel på mig. Usch, så hungrig. Vanans trygghet drar mot kor4vkiosken för att fixa nått snabbt, men förnuftet säger att jag borde testa på vår nya och väldigt billiga Bistro i stan..Fast magen säger ät nu, eller jag går sönder....Usch, vad svårt allt plötsligt blev. Så mycket jag borde göra och som inte det vore nog sitter det nu en geting på min axel...det va väl typiskt..
Mitt facebookkonto är spärrat!!
Från ingenstans, typ nyss skedde det som känns overkligt - Facebook säger att jag är utloggad, trots att jag precis skrivit ett inlägg till en vän. Försökte logga in igen, men då stod det såhä:
"
"
Ditt konto har spärrats tillfälligt.
Det
ser ut som om någon har försökt få åtkomst till ditt konto. Därför har
vi spärrat det tillfälligt för att hålla det säkert. För att skydda din
sekretess kan ingen se ditt konto medan det är spärrat. För att låsa upp
kontot måste du genomgå en säkerhetskontroll.
Observera
att det strider mot Facebooks användarvillkor att försöka få åtkomst
till någon annans konto. Det kan också vara olagligt. Om du inte är
Amelie Nubia Hedberg klickar du på knappen "Avbryt".
"
Och därefter:
"
Ladda upp legitimation med foto
För
att bekräfta att detta är ditt konto måste du skicka in en digital bild
i färg av din officiellt godkända ID-handling. Legitimationen ska
innehålla ditt namn, födelsedatum och foto.
Godkända ID-handlingar omfattar:
- Pass
- Körkort
- Statligt utfärdat ID-kort
- Militärt ID-kort
- Immigrations-ID med namnteckning
Vi godkänner inte:
- Din profilbild
- Vardagsbilder
- Clip art"Va FaN!!????
Tänk om jag hade haft falskt namn och ingen bild. Kanske velat va hemlig och då råka ut för det här. Tur jag inte är hemlig, men ändå!
Om jag ändå vore på Grekland nu
Då hade jag också kunnat ligga där i tältet och höra vågorna guppa eller vad nu grabbarna gör just nu....Ingen aning. I vilket fall, jag är inte i Grekland, men det är Pär och hans polare. Från och med i morgon ska de dansa. Dansa så mycket de bara orkar. I en vecka. Jag är så avundsjuk, Jag hade kunnat följa med om det inte vore för en väldigt viktigt detalj - barnvakt. Så nej, här sitter jag nu. Ensam i tystnad och lyssnar på datorns surr och bara väntar. Väntar på sömn. Ensam. Det är första gången som Pär är ifrån mig, det känns konstigt. Vi har ju våra kvällsrutiner och de känns helt meningslösa nu. Han ringde mig innan och önska god natt. Efter det blev jag klarvaken. I Säffle regnar det, i Grekland är det varmt. Om jag ändå vore på Grekland nu...
Hårmakeover på Boys & Girls i Säffle - ooh yeah!
Hejdå, du tunga urblekta hårboll!
Välkommen du helt underbart fräscha höstfrisyr
lördag 25 augusti 2012
fredag 24 augusti 2012
Tillbaka i gamla vanor
-Ger farlig trygghet. Jag och Pär hade skött oss så bra en ganska lång tid innan, så nu när alla symptomer av för mycket socker, nicotin, energifattig mat och för lite rörelse börjar visa sig, mår jag illa av det. På riktigt. Känns som jag tappat balansen helt. Frukost är inte ens lockande längre. Nicotinsuget gör mig svettig, hela huden ser ut som en krater explosion, gnistan i ögonen är borta, urinvägsinfektion och viktuppgången från de hittills stabila 52 kg är mer än ett faktum.
Jag kan säkert fortsätta rabbla upp förändringarna som inte direkt höjer mitt utseende.
Men tänk att det ska krävas att man påbörjar en detox, börjar äta hälsosammare och till och med hinner se förbättringarna av det, innan man ska förstå till 100% vilken makt socker har. Socker borde klassas som den farligaste drogen vi har i detta stresssamhälle. Men nopp, den är lagligast av alla, alltså lätttillgänglig när man får för sig att falla tillbaka i ett evigt jagande på socker och den kortvariga energin. Som dessutom ger dålig hud och tjock mage. Med detta sagt ska jag kasta i mig en fattig macka och fortsätta frossandet i sockersaker en dag till...I väntan på pengar, sen kanske att jag tar tjuren vid hornen och ändrar livsstil, igen!
Jag kan säkert fortsätta rabbla upp förändringarna som inte direkt höjer mitt utseende.
Men tänk att det ska krävas att man påbörjar en detox, börjar äta hälsosammare och till och med hinner se förbättringarna av det, innan man ska förstå till 100% vilken makt socker har. Socker borde klassas som den farligaste drogen vi har i detta stresssamhälle. Men nopp, den är lagligast av alla, alltså lätttillgänglig när man får för sig att falla tillbaka i ett evigt jagande på socker och den kortvariga energin. Som dessutom ger dålig hud och tjock mage. Med detta sagt ska jag kasta i mig en fattig macka och fortsätta frossandet i sockersaker en dag till...I väntan på pengar, sen kanske att jag tar tjuren vid hornen och ändrar livsstil, igen!
Mitt lilla minitroll bland de andra barnjättarna
Jo så är det, inte förrän nu när lillfröken är sexår, är det tydligt hur liten hon egentligen är. Hur mycket makt mina små gener verkar ha ändå. De andra barnen ser ut som små jättar i jämförelse med henne, fast samtidigt deras föräldrar är verkligen långa eller normal långa, så kanske inte så konstigt. Jag är bara 1,50 lång och hennes pappa är 1,89. Men hon är himla söt, så brunhårig så man fascineras av genitiken, så blek och små utsmyckningar som en ensam smilgrop och en enorm glugg i mun. Denna lilla varelse som är full av nyfikenhet och vänskap, vaknade upp i natt och skrek som nån försökte mörda henne. Hysterin var ett faktum, vad händer med mitt barn. Hon tog sig för benen och ville så gärna somna om. Vi testa med allt, men det verkade bara göra saken värre, hon halta fram mitt i natten och sa att det kände som hennes ben skulle explodera. Då slog det mig, minnet av den värsta smärtan jag varit med om i hela mitt liv - växtvärk!
Jag tryckte och massera henne på de ställen jag kände igen som de onda och jag försökte lugna henne. Kanske har alla lika ont, eller så är det bara vi små, men jag minns verkligen som om det vore igår, när jag låg där i det som nu är Nicoles säng och vred mig i smärta mitt i natten och grät samtidigt. Övertygad om att jag dog, somna jag slutligen om. På morgonen mådde jag bättre, men det kändes alltid annorlunda och det tog ofta tid innan jag förstod varför, innan jag såg mig i spegeln. Jag hade växt. Varje gång var det så.
Jag gav Nicole nått som jag själv inte tror jag fick - drickalvedon. Det gick inte många minuter, sen sov hon igen. Tungt.
I morse vakna hon yrvaket och frågande: Vad hände egentligen i natt?
Hon hoppa i dagens outfit, men där tog det stopp och hon stod bara o gapa: De vanligtvis för långa byxorna, satt plötsligt väldigt perfekt och även om det rör sig om ynka millemeter eller många centimeter, så syns det minsann!
Mitt minitroll börjar bli stor
Jag tryckte och massera henne på de ställen jag kände igen som de onda och jag försökte lugna henne. Kanske har alla lika ont, eller så är det bara vi små, men jag minns verkligen som om det vore igår, när jag låg där i det som nu är Nicoles säng och vred mig i smärta mitt i natten och grät samtidigt. Övertygad om att jag dog, somna jag slutligen om. På morgonen mådde jag bättre, men det kändes alltid annorlunda och det tog ofta tid innan jag förstod varför, innan jag såg mig i spegeln. Jag hade växt. Varje gång var det så.
Jag gav Nicole nått som jag själv inte tror jag fick - drickalvedon. Det gick inte många minuter, sen sov hon igen. Tungt.
I morse vakna hon yrvaket och frågande: Vad hände egentligen i natt?
Hon hoppa i dagens outfit, men där tog det stopp och hon stod bara o gapa: De vanligtvis för långa byxorna, satt plötsligt väldigt perfekt och även om det rör sig om ynka millemeter eller många centimeter, så syns det minsann!
Mitt minitroll börjar bli stor
torsdag 23 augusti 2012
Första dagen gick galant för henne, mern jag är väldigt besviken!
Äntligen har jag hämtat hem min lilla flicka från en lång dag på fritids och förskola och fritids igen. Jag var så spänd på hennes utvärdering efter första dagen. Jo, det hade varit bra, fast fritids var roligare en skolan, för där fanns många snälla äldre barn, de tvingade inte henne att gå ut och hon fick lagom mellanmål. På stora skolan och förskolan, var hon väl medveten om de krav som ändå ligger i luften - att klara sig själv och följa ramarna om hur det är tänkt. Vilket i sig resulterar i raster och eget ansvar i att hålla reda på sina egna saker och lyssna på fröken.
Jag hinner inte ens hämta Nicole förrän honm tjuter: Det var inte mitt fel mamma, jag lovar!
Efter att ha lugnat ner henne berättar hon:
"I morse sa fröken på frititds att vi skulle ta med våra väskor till frukosten, så då gjorde vi det. Man kunde hänga väskan på en krok eller slänga i en hög på golvet. Många barn slängde på golvet så då gjorde jag också det. Jag åt kuddar, mjölk och smörgås. Åt lagom fort. Sen skulle vi gå till våra klassrum, men jag kunde inte hitta väskan där jag la den. Jag sa till en fröken. Vi letade överallt. På fruktstunden fick jag frukt av de andra barnen och jag kollade på min väskplats innan vi skulle tillbaka till fritids, men ingen hade hängt den där heller. Så den är borta, men det var inte jag!! Är du arg?"
Jo, lite arg börjar jag bli ju mer minuterna går. Här kämpar jag med att få mitt barn till att klara av eget ansvar på skolan, så kommer någon annan och sabbar det. Den var inte dyr, det var inte mycket oersättligt i, men just själva principosaken, när det står Nicole BH på hela undersidan, har en almenacka med mitt nummer i och en bred matlåda med mosade bananer i, som skulle varit till dagens fruktstund!!
Jag funderar på att ringa hit min Pär från jobbet för att få utlopp för min bitterhet som egentligen osar mot skolan nu..Var tusan gick det snett och varför första dagen på denna terminen...??
Jag som mamma hoppas jag får trygghetens tecken från skolan tillbaka och att denna väska hänger på sin plalts i morgonbitti eller att någon ger den till Nicole under dagen. Hon är inte så svår att känna igen. Ett litet förskolebarn, kanske den minsta, med brunt hår ner till axlar och lugg över ögonen och en liten liten smilegrop på vänstersida.
Nej, nu ringer jag min mamma och beklagar mig.....! *morr*
Dokumentärstips!!
Om ni älskar (precis som jag), dokumentärer som rör mystisk historia, kloning och djur, så bara måste ni se dokumentären Oliver the chimp, direkt länk här. Handlar om en apa på 70-talet som kunde gå och hellre betedde sig som en människa, men inte nog med det. Han såg ut som en också.... Kan han vara en korsning eller vad beror allt på? Vi får även se lejon korsad med tiger, vilket ger världens största kattdjur. http://topdocumentaryfilms.com/oliver-chimp/
måndag 20 augusti 2012
Då var vardagen nästan tillbaka
Har haft nästan en vecka ledigt, några timmars inskolning på fritids, annars ett ganska sporadiskt dagsschema och sena kvällar. Sen igårkväll är det slut på det. Så där lagom till sommarens slut, var även pengarna slut, så i dag blev en väldigt lång dag då schemat även fick innehålla en massa "sista minuten shopping." Nicole var spänd inför återföreningen med sina förskolelärare och en del av klasskompisarna för tre dagars inskolning. Enligt fröken, hade det gått riktigt bra i dag. I dag började Nicole 11:30, men från och med i morgon är det inte så "snälla" tider. De lekte bara i dag, men Nicole var ändå trött när hon kom hem. Så jag är väldigt spänd på hur hon känner efter torsdag, då börjar hon på riktigt med både fritids, förskola och fritids igen. Nu är jag tillfälligt pank igen, men hon har allt för denna veckan, till och med frukt!
Själv är jag i väntans tider, i väntan på jobb. Väntar på att enhetscheferna i kommunen ska ha sitt möte, därefter är jag lovad jobb, närsom, varstans, fast helst Solrosen så klart!
På tal om sol, nu värmer det gött ute på balkongen. Blir nog att vi äter vår kvällsmat där ute. För sen, sen är det minsann läggdags för liten som nu är stor!
Själv är jag i väntans tider, i väntan på jobb. Väntar på att enhetscheferna i kommunen ska ha sitt möte, därefter är jag lovad jobb, närsom, varstans, fast helst Solrosen så klart!
På tal om sol, nu värmer det gött ute på balkongen. Blir nog att vi äter vår kvällsmat där ute. För sen, sen är det minsann läggdags för liten som nu är stor!
söndag 19 augusti 2012
SVT1 just nu: Hon kommer undan med svängiga dängor och ett leende
Jag som många andra sitter nog just nu och ser Britney Spears liv i Canada på SVT1. Hon är exact lika gammal som Beyonce, men måste säg att hon rör sig som hon vore dubbelt upp. All koregrafi är så 90-tal och värst av all är hela konserten playback. Hon är ju ändå Brittan, så det är väl en livsupplevelse i sig, att kunna säga att man någon gång i livet sett henne på riktigt och hon ser ju faktiskt ut som den Brittan vi minns henne. Dock slog hon på stort på slutet och blev mer 2000-tal då hon remixa an av hennes nyliga hits som låter som alla andra hits, med att ta me med rappnuppan Nicki Minaj. Anledningen till att jag drog upp Beyonce som jämförelse är för att när de visade Beyonce liveact tidigare i sommaren, satt jag nästan och kramade teven i tårar över hennes storsalghet med röst och rörelse, live. Men, men alla är vi olika så även de stora artisterna som håller låda än...
lördag 18 augusti 2012
Minns gamla tider med Pitbull
Detta var långt innan han fastnade i en kostym och aldrig mer tog av sig solbrillorna. En tid långt innan det dansgolv som han äger runt om i världen. Alltså långt innan du hade någon aning om vem han var, eller har jag fel?
Jag saknar den gamla Pitbull, det var mer rått på den tiden, det var eget.
tisdag 14 augusti 2012
fredag 10 augusti 2012
Nicole verkar ha det väldigt bra i Blekinge
Fick denna bilden skickad av hennes pappa nyss. I kväll ska de på Sailet i Karlskrona. Jag prata i nästan en hel kvart i telefon med min dotter. Hon var hittills hel nöjd med sin Skåne/Blekinge resa som hon typ fick i födelsedagspresent. Önskar jag också kunde vara söderut nu, men det får bli en annans gång
lördag 4 augusti 2012
Det är nära nu. Så nära
08:35 den 4 augusti födde jag en liten flicka som fick namnet Nicole. Det lilla flickebarnet är inte längre en bebis eller stort dagisbarn, hon är snart en skolflicka. Vart tog tiden vägen? Känns som det inte var första gången jag höll henne i min famn på sjukhuset i Kristianstad. Hon föddes till skåning, men befinner sig i sen 1 år och 7 månader i södra Värmland oh här verkar hon faktiskt trivas. Det känns som det var igår jag kunde bära henne sovandes från bilen. Nu orkar jag inte lyfta längre. Hon börjar bli lång och nyfiken på livets alla äventyr.
Stort grattis min älskade Nicole
på 6 års dagen. I dag, är din dag.
Igår kväll hade vi lite familjeparty där hon typ fixade som en värdinn. Då valde hon förstås att vi skulle äta tårta på henness rum och titta på prinsessfilmer. Hon fick en hel påse med för tidiga presenter. De var jätte fina. Mycket kom från morfar & mormors resa i USA och min pojkvän Pär, som bland annat köpte kylskåps poesi. Det var uppskattat. Hon övar och över på ord och meningar. Hon börjar bli stor. Var tog min lilla bebis längre. Utan en söt sexåring som är redo att börja fritids och förskola. I dag är det kalas igen, Det stora kalaset, dit det kommer nästan 30 personer för att gratta hennes på sin dag. Kalset är inte hemma, utan i ett hyrt ställe. De tror det ska bli sol hela dagen. Om så, är vi lyckliga och då blir det nog ett fantastiskt kalas. Hipp hipp hurra för dig, nu ska jag väcka födelsedagsbarnet med massa kärlek och kanske en tårtbit.
onsdag 1 augusti 2012
Utflyktsonsdag
Alla dagar på jobbet är helt fantastiska, så även i dag. I dag var vi på utflykt till hembygdsgården i Säffle. Det luktade 1800-tal och guiden talade till oss som om vi vore turister och inte hade en aning om vart Värmlandsnäs ligger. De äldre bara skratta åt honom och spanade lugnt runt i den stora stugan. Man fick bland annat se gamla böcker, köksredskap, kläder och instrument och han berättade glatt historien bakom allt. En av damerna har bott i kommunen sen 50-talet om inte längre, men har aldrig besökt hembygdsgården tidigare. Hon var så tacksam för att vi gjorde en utflykt dit i dag. Vi avslutade dagen med kaffe & kaka vid gästhamnen och det var minst lika uppskattat. Deras leenden gör mina dagar, fem där i veckan. Dock bara 6 dagar kvar på världens härligaste sommarjobb - Solrosen
söndag 22 juli 2012
Kärlek likt sockersug,
Du är inte som alla andra, dig kan man inte förvänta sig några blommor o blad, romatiska uttryck eller allt annat som man som kvinna brukar bli bortskämd med. Åh, jag önskar alla kände dig, att alla fick förstå hur ovanlig ärlighet och olik framtoning, faktiskt kan vara riktigt kärleksfullt och skänka trygghet.
Ja, nu är jag sån där igen. Lite sådär vilsen och kärlekstacksam för dig...och du är inte här. Är det inte typiskt. Vill faktiskt gråta. Av lycka. Ha en kram och va lite tjatig. Kom hem, gärna nyss!
Tack o lov är jag inte alltid sån, då tror jag du tröttnat. Kärlekskrank qvinna, vem vill ha det jämt??
Nej, tusan sån kan jag inte vara jämt, måste ju vara lite jobbig också, men jag lovar. Jag är alltid dig tacksam och full av kärlek för att jag mötte dig Pär H....Oj nu kom han hem bara för det. Nu ska här pussas!!
lördag 21 juli 2012
Underbart är kort
Igår fick jag uppleva något jag inte upplevt på månader: En trancefest! Detta är något av det bästa jag vet och det kan ju inte bli annat än fantastiskt när man får uppleva det med den man älskar och hans vänner och dessutom en stor bonus att festen hölls i Säffle kommun. Efter att Nicole hade lämnats till barnvakten vid 5, var det packning av bilen som gällde. Tält, sovsäckar och en massa mat. Det skulle vara en helgfest, dock skulle jag bara medverka till två i dag. Vid sextiden kom en tjej som hette Elin som också skulle åka med i vår bil, hon och Pärs bor. Vi åt Amazongryta och inväntade avfärd mot de djupaste skogarna i södra Värmland. Vid niotiden bar en extremt full lastad bil sig av mot vägar som borde vara omöjligt för en bil att köra på, men målet, det nådde vi allt.
I kvälls skymningen nådde vi den lilla stugan på avlägsen plats nere vid Vargsjön. Den välbekanta musiken fick mig att rysa av glädje och jag studsa glatt med upp till festområdet för att hälsa på alla. Äntligen fick jag träffa den vän till Pär som jag hört så mycket gott om och som var snäll att låna mig hans laddare när jag låg på sjukhuset för några veckor sen. Efter alla kramar och hälsningar var det dags för upppackning och vi hann precis slå upp tältet innan nattmörkret la sig till ro. Sen var det dans, ni skulle sett va jag dansa och njöt. Inte varit på stamp sen nyårsafton hemma i Hässleholm. Värmlänningarna kan de också.De är inga välkända namn för mig, men vad gör de när de spelar välkänd musik. De bjöd på mat, grym musik, lägereld, badmöjligheter och chillouthörna. Alla var superduper trevliga och jag ville inte kvällen skulle ta slut, men det gjorde den.
Jag somnade ganska snart till tonerna av bäckens fors precis bredvid tältet och aggregatets sista andetag innan allt släcktes ner inför natten. Samma ljud väckte mig i kombination av solens första strålar. Under natten hade det varit vinterkallt och jag var mycket tacksam för min sovsäck och kramande pojkvän som såg till att värmen fanns där. Jag måste ju erkänna att lite bakis blev jag allt, så att lämna tältet var inte i första prioritet, vi stanna lugnt kvar i några timmar och halvsov, mös och bara åt frukost i lugn och ro, samtidigt som vi kunde höra att festen starta på nytt. Lagom till att benen orka ta mig upp för att nyfiket se vad de andra höll på med i det sköna solskenet, var det dags att åka hem till stan. Folket var utspridda och tonerna var inte för tillfället trance utan gitarr som spelades av dem som dragit i mixerspakarna under natten. Några låg i det som va kvar av chillouten och gunga med, andra satt vid sina tält och tog en öl eller två och en stor skar befanns sig i det minst tjugogradiga vattnet för ett svalkande dopp. Hela stämningen var så lagom, så bekant och det va med lite kombinerad sorg och belåtenhet som jag lämnade den lilla stugan vid Vargsjön bakom mig när bilen tog oss hemåt igen.
Nu har jag varit hemma i snart 8 timmar och haft kvalitets och kärlekstid med mitt barn och förutom bus har vi två små även börjat planera att inviga henne i campinglivet och möjligheterna till att hon följer med på såna här fester. För saken är att såna här fester är absolut barntillåtna så länge miljön är trygg och det vill jag verkligen lova att den hade varit där. På tal om där, är där precis var min pojkvän är just nu. På trancefest i Värmland. Det gör jag gärna om vill jag lova!
torsdag 19 juli 2012
I morgon är det upp till bevis på jobbet
Jag är så nervös så jag vickar på tårna. 4 veckor är från och med i morgon avklarade på det underbara sommarjobbet: Solrosen- Daglig verksamhet för personer med demens. I 4 veckor har jag arbetat i hop med två ordinarie och fått insyn i hela verksamheten, från alla vinklar och väder. I jobbet ingår 3 olika arbetsgrupper: Köra, hämta och köket som i sin tur har olika uppgifter som inte är annat än roligt. Denna veckan har jag testat på köket för första gången. Lagom små pirrigt, då jag inte är nån direkt kokerska och än mindre brukar laga mat mer än till mig själv och Nicole. Med stor stöttning av mina kollegor och tidigare lärdom under veckorna om vad köksan gör, så har det hitills gått så himla galant att jag inte kan vara annat än stolt över mig själv och jag skäms för att jag tvivlat inför vissa uppgifter. Jag har både kört buss, lärt mig rätta bemötningstekniken, lagat mat jag knappt hört talats om och hunnit städa undan allt i tid. Så vad har jag kvar att känna pirr för - jo, i morgon. I morgon är det upp till mig att visa de två ordinarie att jag lärt mig allt de visat och lärt mig, så att de med ett lugn i magen kan gå på semester efter klockan 16 i morgon fredag och veta att jag är kvar med en ordinarie och en ny vikarie. Som inte den hedern vore nog ska jag dessutom slåss mot klockan då jag ska göra en helt ny maträtt igen, vi ska i väg på utflykt med gruppen och dagen i sig är kort. Jag har lärt känna alla nu, var alla saker finns och även rutinernas tider sitter som en smäck, men ändå så pirrar det. Inget dåligt pirr, bara ihärdigt. Det stora bevistestet är egentligen först på måndag, dagen då den nya semesterperioden börjar och jag byter namn i schemat. Dock är det en liten skillnad, en av de kommande kollegorna har inget körkort. Det har jag, vilket innebär att jag blir chaufför lite mer än mycket. Bussen är stor, jag är liten, men vägarna, ja de kan jag snart utantill. Fast än så länge så pirrar det. I morgon är en stor dag, på många sätt och jag hoppas den fullföljs med bravur, kärlek och glädje lagom till hälja´
söndag 15 juli 2012
fredag 13 juli 2012
torsdag 12 juli 2012
onsdag 11 juli 2012
Solrosen, skiner mer än solen
Så här kan man förklara de tre dagarna kort: Utflykt till Ekenäs, Sven Ingvars – Guld, Åsa - Nisse och en himla massa glädje. Tre olika grupper, men alla med lika stora hjärtan. Solen har svikit oss ute, men inne på Solrosen skiner den jämt. Maten ska vi inte ens tala om, mina kollegor är fantastiska kockar som får maten att smält i mun och göra oss allihop helt lyriska. Man lär sig massor om både förr och nu, om Värmland och dess "folkmål" och framför allt lär vi oss hur lite som krävs för att skänka lycka och tacksamhet för att de får ha detta som en fast rutin i sin ibland tankspridda vardag. De vet de är varmt välkomna och väl här blir de bortskämda med att bara få va, bara få umgås, äta gott och tala om det som de nästan glömt. Mitt jobb är det bästa jobbet hittills. Visst, har inte jobbat på så många jobb än, men det känns rätt. Som att de som jobbar inom daglig verksamhet för dementa gör nåt av Sveriges viktigaste jobb - tar väl hand om de äldre, på riktigt om så bara för några timmar. Jag beundrar och är stolt för att det finns en sån verksamhet i Säffle. Det är nog det bästa med Säffle, Solrosen. Inte för att jag fått lov att jobba där, utan för att det finns. Hurra för det! En stor ros till alla såna verksamheter i Sverige, ni är bäst. Nu ska jag ta och bädda ner mig, i morgon är ytterligare en jobb dag och torsdagsgänget ska ut på utflykt till en av alla Säffles vägkyrkor. Vi får hoppas på riktigt fint väder och en massa energi. Go natt på er!
Den 9 juli, Ekenäs, Värmlandsnäs, Säffle kommun, Värmland
lördag 7 juli 2012
Vilken skillnand det är på att gå och gå
Ja, gå det gör vi ju jämt, från morgon till kväll. Inget svårt om vi inte har benproblem. Däremot om vi rör oss för att det är planerat: en motionspromenad, power walk eller joggingtur då blir det plötsligt annorlunda. Jag har rört mig hela veckan, jag. Från sängen till toan, från toan sängen och kanske några meter där emellan. Dock har jag inte satt ner mina fötter i backen med en fart av 4-8 km/h, på väldigt länge. Förrän i dag. 1,9 km på 26 minuter. Det känns som ingenting, då farten inte ens var över 4,3 km/h, men benen pulserade som elektricitet och svetten rann. Visserligen sken solen i kapp med åkrarna och temperaturen nådde upp till ca 27 grader. Jag går från morgon till kväll, men ingen ansträngning. Jag går en stund på dagen och jag är helt slut. Varför denna skillnad på medveten och omedveten motion?
I morgon, ska jag gå en stund till och morgonen efter det och efter det...
I morgon, ska jag gå en stund till och morgonen efter det och efter det...
Så trött. På varandra.
Så trött. Min mage är så trött. På mig. I snart en vecka har jag försökt gulla med den och få den stark igen. Matat den med frukt och grönt, mediciner, vätska, sömn och massa kärleksord då den åter börjar bli vacker...men vad hjälper det när magen inte gullar med mig tillbaks. Den plågar mig i stället. Inte så pass mycket att jag måste ligga på sjukhus, men tillräckligt mycket för att jag också ska bli trött. Trött på min mage. En dietist, doktorn lovade en dietist inom kort, efter mina fyra dagar på avdelning, för magen. Fram tills hon har möjlighet att ses, måste jag äta, men jag vill snart inte äta. Mat är gott, men plågsamt. Passar liksom inte in i min vardag längre. Kanske är jag bara otålig, för samtidigt, jag borde bara vara glad. Glad att magens ondska inte har gett mig någon påse på magen de senaste 25 åren och har jag tur gör den inte det inom de närmaste 25 åren heller, minst. Fråga mig inte vad som är fel på min mage, för jag har inget svar, bara värk och gissningar. Det enda jag vet, är att man måste vara snäll mot sin mage, så magen inte blir trött. Trött på dig...
"Älska din mage, ta hand om den, den borde vara din bästa vän - för mår inte magen bra, mår inte du heller bra"
"Älska din mage, ta hand om den, den borde vara din bästa vän - för mår inte magen bra, mår inte du heller bra"
fredag 6 juli 2012
Familjen Vi
Här är vi, mitt ute på landet. Alldeles själva för första gången. Bara vi tre. I ett stort stort hus. Jag känner mig så vuxen. Fast vi är alla utspridda, inget gosigt fredagsmys i soffan, vårt fredagsmys är i olika rum. Här sitter jag tillbaka lutad i den lagom sköna skinnfåtöljen, surplar på min grönsaksjuice (som min hälsosamma pojkvän mixat ihop) och blickar upp mot den silvriga plattan som visar min favorit kanal. Animal planet. Jag älskar naturprogram.Jag älskar att titta på naturprogram, i lugn och ro. Mitt hår står som en liten konstnärlig boll på huvudet och den söndertvättade skjortan från 90-talets början ger mig en lagom njutningslook. Det syns helt enkelt att jag gillar det här. Jag trivs
Den lilla flickan på fem har inte somnat än, hon ligger i rummet bredvid, läser en bok och småpratar lite med mig på avstånd. Hon är så nöjd med att få vara här, hon envisas med att upprepa detta, trots att vi redan sagt God natt.
Han har ett timmar långt möte med sin dator och Diablo (tror jag det heter.) Han har en egen stund i lugn och ro. Precis som jag. Han blick är fast i datorns brutala våld och han verkar helt ha glömt tid och rum. Det var länge sen vi hade egentid, tror jag. Inte bara föräldrar behöver egentid, även par. Om så bara för några timmar. Det tror jag ni alla håller med mig om...
Innan i kväll var det skyfall här, vinden fick regnet att slå i fönsterna, de klargula åkrarna bockade sig artigt åt sidan. Det var så naturligt, så vackert. Jag trivs här. Här med min familj. Familjen vi
Den lilla flickan på fem har inte somnat än, hon ligger i rummet bredvid, läser en bok och småpratar lite med mig på avstånd. Hon är så nöjd med att få vara här, hon envisas med att upprepa detta, trots att vi redan sagt God natt.
Han har ett timmar långt möte med sin dator och Diablo (tror jag det heter.) Han har en egen stund i lugn och ro. Precis som jag. Han blick är fast i datorns brutala våld och han verkar helt ha glömt tid och rum. Det var länge sen vi hade egentid, tror jag. Inte bara föräldrar behöver egentid, även par. Om så bara för några timmar. Det tror jag ni alla håller med mig om...
Innan i kväll var det skyfall här, vinden fick regnet att slå i fönsterna, de klargula åkrarna bockade sig artigt åt sidan. Det var så naturligt, så vackert. Jag trivs här. Här med min familj. Familjen vi
tisdag 26 juni 2012
Har Säffles bästa jobb, japp japp
Man kan säga att detta var lite av min tanke, att jobba såhär efter att ha blivit undersköterska. Att min uppgift skulle vara att umgås med äldre. Lyssna, tala och förstå.Skratta, minnas och lära. De har så mycket att lära ut, bara någon lyssnar.
Visst, har bara varit där i 7 dagar, men jag vet att jag kommer tycka samma sak när det bara är 7 dagar kvar. Det här är det bästa jobbet som finns. Oavsett Säffle.
En mötesplats, ett välkomnande, en trygghet.
Allas livshistoria är viktig, för både mig och dig. För oss.
(Jobbar inom Daglig verksamhet för Dementa. Ett jobb som handlar om stimuli och gemenskap. Och man får uppleva väldigt, väldigt mycket glädje.)
Visst, har bara varit där i 7 dagar, men jag vet att jag kommer tycka samma sak när det bara är 7 dagar kvar. Det här är det bästa jobbet som finns. Oavsett Säffle.
En mötesplats, ett välkomnande, en trygghet.
Allas livshistoria är viktig, för både mig och dig. För oss.
(Jobbar inom Daglig verksamhet för Dementa. Ett jobb som handlar om stimuli och gemenskap. Och man får uppleva väldigt, väldigt mycket glädje.)
onsdag 20 juni 2012
söndag 10 juni 2012
En lång och härlig familjeresa
Japp, jag åkte. Alla ni som har mig på twitter och facebook, vet ju redan detta, men jag vet att några av er som läser här inte har nått av de där två. I vilket fall, klockan 18:00 bar den fulllastade bilen av från Säffle. Hade det varit en resa till Skåne, hade det varit en rätt okej tid, men nu var det ett halvt landskap till som skulle korsas. Så med andra ord var det en liten dålig idé eftersom vi inte nådde vårt mål - Ronneby, förrän 02:00....
Jävla E22:an, tycker inte om att köra på den, men tyvärr är det ett måste om man ska till Blekinge. Jag tog förstås en sväng genom ett mörkt Hässleholm. Det levde men var inte levande, men jag log ändå. Jag likt alla andra som måste ta E22:an den natten körde igenom folkmassan som trängdes utanför Sweden Rock, den festival jag inte sett sen jag själv jobba där 2010. Jag drog ner ruta och lyssna, jag log. 3 stora red bull och resan gick bra, Nicole sov tungt sen matstoppet i Varberg. Väl framme kröp hon ner i sin pappas säng och sov vidare. 3 ½ dag spenderade vi i Kallinge/Ronneby. Det var dagar som var fyllda med fastrar, kusiner, hundar, nära vänner, underbaa farföräldrar och en himla massa skratt och god mat. Dessutom var det ett event vid namn Barnkalaset i Ronneby på lördagen den helgen. Stadens torg var väl fyllt med stora som små, karuseller och en scen som bland annat besöktes av buktalaren Zillah och hennes apa Totte. Nicole satt på sin pappas axlar och skrattade ljuvligt åt den tokiga apan. Dessutom tappade hon sin tredje tand där nere. Solen svek oss alla dagar förutom lördagen, så den dagen var prefekt för grillkalas. Jag var lycklig, var över ett år sen sist, som jag spendera dagar bara med dem och det var tid vi alla verkligen behövde ihop. Dock tar det roliga alltid slut precis när det är som bäst, så även detta. Det blev söndag och jag var tvungen till att slita oss där ifrån. Värmland kallade.
Tänke undika Norje den här gången då alla var på väg hem där ifrån. Dock va poliserna överallt, ja jag menar verkligen överallt. Resan gick ovanligt segt, så segt att jag till och med körde förbi Jämshög, byn jag bodde innan jag flytta upp till Säffle. Hjärtat dunka lite extra och pirret i kroppen betedde sig som jag inte varit där på flera år, det va drygt ett år sen jag var där på en besök hos min bästa vän och blickade ut över det som en gång varit vårt. 1 år går fort och ett trygghetsboende hade växt upp från ingenstans. Gatorna va lika tomma som vanligt, men i hjärtat levde Jämshög än. Jag log. Kämpade mig fram över E22:an igen, men det tog emot. Hade seperationsångest från Blekinge.
Till sist nådde jag Skåne och mina föräldras hus. De hade lovat att bjuda på mat. Det blev mer än så. Vi passa på att vara där, en lång stund. Jäktade inte. Ville finna ro, bli redo för den helvetesresa som väntade mig. Gick ut till hästhagen, en ny ponny hade kommit och min gamle trogne levde än. jag blev glad, jag blev redo. Vi åkte. I regn, en helvetes massa regn, höll på att få vattenplaning utanför Gbg och körde vilse vid Udevalla, annars gick väl den sega resan bra.
Nådde Säffle 03:00. Möttes av djupa kyssar, ömma kramar och en nybakad äppelkaka av min underbara pojkvän som jag saknat så det gjorde ont. Helt enkelt - borta, helt fantastisk, men hemma, rena himmelriket!Om jag åker ner mer i sommar?
Jag vet inte, men om jag gör så åker jag inte 1 meter utan min Pär nästa gång. Så det så!
Jävla E22:an, tycker inte om att köra på den, men tyvärr är det ett måste om man ska till Blekinge. Jag tog förstås en sväng genom ett mörkt Hässleholm. Det levde men var inte levande, men jag log ändå. Jag likt alla andra som måste ta E22:an den natten körde igenom folkmassan som trängdes utanför Sweden Rock, den festival jag inte sett sen jag själv jobba där 2010. Jag drog ner ruta och lyssna, jag log. 3 stora red bull och resan gick bra, Nicole sov tungt sen matstoppet i Varberg. Väl framme kröp hon ner i sin pappas säng och sov vidare. 3 ½ dag spenderade vi i Kallinge/Ronneby. Det var dagar som var fyllda med fastrar, kusiner, hundar, nära vänner, underbaa farföräldrar och en himla massa skratt och god mat. Dessutom var det ett event vid namn Barnkalaset i Ronneby på lördagen den helgen. Stadens torg var väl fyllt med stora som små, karuseller och en scen som bland annat besöktes av buktalaren Zillah och hennes apa Totte. Nicole satt på sin pappas axlar och skrattade ljuvligt åt den tokiga apan. Dessutom tappade hon sin tredje tand där nere. Solen svek oss alla dagar förutom lördagen, så den dagen var prefekt för grillkalas. Jag var lycklig, var över ett år sen sist, som jag spendera dagar bara med dem och det var tid vi alla verkligen behövde ihop. Dock tar det roliga alltid slut precis när det är som bäst, så även detta. Det blev söndag och jag var tvungen till att slita oss där ifrån. Värmland kallade.
Tänke undika Norje den här gången då alla var på väg hem där ifrån. Dock va poliserna överallt, ja jag menar verkligen överallt. Resan gick ovanligt segt, så segt att jag till och med körde förbi Jämshög, byn jag bodde innan jag flytta upp till Säffle. Hjärtat dunka lite extra och pirret i kroppen betedde sig som jag inte varit där på flera år, det va drygt ett år sen jag var där på en besök hos min bästa vän och blickade ut över det som en gång varit vårt. 1 år går fort och ett trygghetsboende hade växt upp från ingenstans. Gatorna va lika tomma som vanligt, men i hjärtat levde Jämshög än. Jag log. Kämpade mig fram över E22:an igen, men det tog emot. Hade seperationsångest från Blekinge.
Till sist nådde jag Skåne och mina föräldras hus. De hade lovat att bjuda på mat. Det blev mer än så. Vi passa på att vara där, en lång stund. Jäktade inte. Ville finna ro, bli redo för den helvetesresa som väntade mig. Gick ut till hästhagen, en ny ponny hade kommit och min gamle trogne levde än. jag blev glad, jag blev redo. Vi åkte. I regn, en helvetes massa regn, höll på att få vattenplaning utanför Gbg och körde vilse vid Udevalla, annars gick väl den sega resan bra.
Nådde Säffle 03:00. Möttes av djupa kyssar, ömma kramar och en nybakad äppelkaka av min underbara pojkvän som jag saknat så det gjorde ont. Helt enkelt - borta, helt fantastisk, men hemma, rena himmelriket!Om jag åker ner mer i sommar?
Jag vet inte, men om jag gör så åker jag inte 1 meter utan min Pär nästa gång. Så det så!
tisdag 5 juni 2012
Kanske att jag ska fira nationaldagen på resande fot. Kanske
Fast först ska jag vakna upp i min älskades famn och kramas länge och väl och säga hur tacksam jag är för att han finns. Där efter får vi se, kanske hittar vi på nått alla tre och fler eller så beger vi små oss i väg på en lång resa genom Sveriges södra halva.Japp, så är det. För första gången på över år ska jag äntligen styra min blå till Blekinge och Nicoles familj. Hon har 2 fastrar och 3 supersöta kusiner. Till Skåne har jag rest en del under året, det går snabbt, bara raka vägen ner så är man hemma. Så är det inte med Blekinge, jag måste igenom hela norra Skåne innan jag dessutom måste igenom halva Blekinge för att slutligen nå fram. Resan blir så mycket längre vid bara tanken. Kan ju ta vägen genom Smålands allra djupaste skogar och vrår, men den vägen är ännu längre och läskigt mörkare. Ryser vid tanken. Oavsett om resan blir i morgon eller nästa morgon, så är väskorna packade. En himla massa vätska, frukt och papper är packade. En dator var med planerad att ligga i packningen, men den dog, tvärdog. "Men, hur kan du då skriva? tänker du, jo jag väckte liv i min gamla pingla från 2009. Vi har världens bästa internet i den här lägenheten. Det har min dataman fixat. Han är grym, helt bäst, bara min. Hade du frågat mig för en massa månader sen, hade jag sagt hur mycket jag längtar efter att få komma hem. Hem till mitt söder, där jag hör hemma. Så är det inte nu, jag vill inte åka, inte lämna det jag nyss funnit. Längtar redan hem. Ja det här med att vara nykär, var visst något som sitter i väldigt länge denna gången Tycker jag borde tröttnat på att känna de där nykära pirriga känslorna man får när man precis träffat någon, men nopp. Senast för en stund sen log jag sådär fånigt och kände mig sådär kär så jag skulle kunna gråta av lycka. Nu ska jag krypa ner i hans stora famna i min större säng och titta på dokumentärer och dricka chai te och hoppas på att morgondagen bringar svar på den dag då resan blir av...God natt Sverige
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)