torsdag 30 december 2010

Bakgrundsfakta och lite sånt till texten Ett tomt dokument den 3 november

Ja alltså, det inlägget som nu cirkulerar här och lite där sen några sekunder sen. Det inlägget av mig. Ett inlägg som publicerades redan den 3 november, men då var jag inte nöjd alls. Dock hade redan 55 stycken hunnit läsa den och så även de inblandade. Hm. Jag tror jag svor en halv natt över detta i vägskickade misstag som mest kändes förvrrande för både mig själv och läsarna. Jag lovade att skriva om den så fort jag kunde. Så fort jag kunde blev nu, inte dagen efter. Även om jag älskar att skriva, kan inte ens jag tvinga fram rätt bild av det jag vill visa. En tolkning av en text. Tolkningen får dock inte vara hur den vill, den får gärna påminna om min tanke, men jag kan inte tvinga någon till att förstå hur jag tänker när jag skriver. Det enda jag vill att ni ska förstå är att jag älskar det jag gör. Har dock haft jullov eller nåt liknade, den senaste tiden. Visst har jag skrivit, men bara för hand i ett litet anteckningsblock, kollar ni på skrivbloggen, ekar den tyst sen den 16 december. Inte likt mig, eller hur. Just därför ville jag bara förbereda er på den text våg som kommer fara in efter års skiftet.
Som mitt sätt att välkomna 2011!



söndag 19 december 2010

Nätpoet, arbetslös och hemmafru del 3

Cuz Im a Housewife...na na nana...Nej var inget gnäll, jag gillart! (De säger gillart, här uppe)
Städa, diska, laga mat, tvätta, ta barnet till dagis, älska, göra frukost, gå promenader och söka jobb och älska mycket mera. Kanske får det att låta som mannen i huset inte gör nåt, så är det knappast. Han gör precis lika mycket och han gör det bra. Har upptäckt att jag kan bli "nykär" minst 2 gånger i veckan i denna fantastiska man som snodde mig från Skåne/Blekinge till detta vackra norr av Dalsland/Värmland. Nyfikna röster frågar ofta: Varför flyttade ni hit?
Mitt svar klingar lika vackert varje gång: Av gammal kärlek som inte har rostat, utan blommar på nytt!


En månad har gått och visst har vi haft en vardag av både onda och goda ord i vår för tillfälligt, enformiga vardag. Det vuxna livet går segt för oss båda, 2010 var varken mitt eller hans ord, men jag har nåt som har blommat sig stark, tack vare honom. Jag har en tro. En tro på att tro, hopp och kärlek övervinner allt. Vår kärlek!
Visst, det betalar inte högen med räkningar, men den påminner oss om att framför detta dyra och svåra år så finns ett ljust och det ljuset vill skina på oss nästa år, men bara om vi inte slutar tro på oss och den lycka och kärlek vi byggt starkare nu än någonsin.

Ja Coffe, det är ett namn som cirkulerat mer än en gång på just denna blogg och än är det långt ifrån slut. Fast även här finns det en skillnad. Det är ett nytt kapitel av oss i en nyskriven bok. Vad är det då med denna Coffe som gör att jag med nöje diskar, städar och bara myser i soffan av hans närhet som smeker mig på kinden, trots att hans blick riktar sig mot skärmen där Zlatan som sparkar boll. Jo, sen den första dagen mina ögon la blicken på denna långa förälskelse på 1,94 m så har den haft svårt för att slita sig till 100%.
2 år av berg och dalbana, inte bara för oss utan för dem runt omkring. Vi möttes i en dokusåpa, med andra ord en folkhögskola. Nu har vi mötts igen, i en annan stad, i ett annat liv. Nu påminner det med om en dokumentär, en romantisk sådan. Titlen på denna borde vara typ: Om att leva med en gnällig flickvän eller Jag älskar dig ändå.

Lite hårda ord om mig själv, men typ så. Jag erkänner, ja tycker synd om Coffe , för oftast (precis som förr) är jag som en evig pms människa som gnäller en massa och jag chockas ofta över insikten om hur stor hans kärlek är för mig, att han ens orkar stå ut. Jag har börjat lära mig stå ut. Älskar han mig så mycket borde jag faktiskt ta till mig det och älska mig själv lika mycket. Jag går här hemma och pysslar, senast i kväll grävde jag fram vårt skrivbord under alla papperna och i morgon väntar tvätt och en ny diskhög. Det gör jag med nöje.

Jag är lycklig och det finns bara tre saker som gör mig helt lycklig: Min besvarade kärlek av min älskade Coffe, min älskade dotter som ger mig bekräftelse på att jag är en bra mamma, hennes mamma. Ja och på tredje plats kommer ytterligare något uppenbart: mina ord, mina texter, mitt jag. 3 enigheten gör mig komplett. Ni gör mig komplett min älskade familj.
Älskar er med hela mitt hjärta.

Nätpoet, arbetslös och hemmafru del 2

Jobb jobb jobb, ja det är inget jag har än...Känns som detta börjar bli en grymt tjatig mening: Jag är arbetslös! Fast...Det finns en skillnad i nuläget: Jag är inte soffliggare och känner mig oattraktiv på arbetsmarknaden, utan sitter inne med med inte 1 utan 3 jobb erbjudanden!
Dock är detta jobb som vore mycket bra val, om jag inte vore mamma (om ens flickvän) Jobb som kräver hängivenhet till hundra procent, ( Vilket får mig att undra, hur tusan lever de människorna som jobbar med detta? Rika och ensamma liv eller?)

Så vad tusan gnäller jag om, jag har ju jobbmöjligheten för en gång skull och kan dessutom bli rik på köpet! Nja, jag har ytterligare en prioritet (förutom att vara en underbar flickvän och en älskvärd mamma), jag tänkte faktiskt utbilda mig på riktigt. År av studier för att ta igen det där gymnasiet i Hässleholm, jag tydligen inte ville gå på för en massa år sedan, gör att jag först som 24 åring kan ens börja fundera på att skaffa mig en utbildning också! Jag har nämligen kommit in på omvårdnadslinjen (i både Blekinge och Värmland dock.)
Den 10 januari ska jag infinna mig i mitt nya klassrum i Säffles eget Komvux (tror ni fattar vilket län jag valde.)

Minns en Amelie, som för massa år sen sa:
Jag ska aldrig läsa omvårdnad, det är inte jag!
Ooops, tur man kan förändras, för här sitter jag nu förhoppningsvis en evighet senare och längtar till att plugga just Omvårdnad!
Om jag hade blivit nekad den platsen hade det stått mellan att jobba som extrem säljare, hästskötare till galopphästar eller åter i en kycklingfabrik. (Vad väljer man då tro?)

Jag har dessutom fortfarande chansen på jobbet som mediasäljare vid sidan av studierna och jag skulle inte klaga om det blev så. 2010 har verkligen inte varit mitt år när det gäller arbetslivet, men kanske 2011 blir raka motsatsen. Det är bara att hålla tummarna och hoppas!

Nätpoet, arbetslös och hemmafru del 1

Ja det där va väl inget nytt. Nu har det gått mer än 1 månad, några förändringar i mitt lilla liv, ja massor, men inte det uppenbara. Bortsett från arbetslösheten och den ännu värre sysslolösheten, trivs jag som fisken i vatten i mitt nya län, mitt nya hem och i mitt nya liv. Jag är mer än kär, jag är så lycklig och jag är framgångsrik på en amatörnivå som jag inte tänker klaga på.

Ja helt sysslolös är jag ju verkligen inte. Jag skriver inte mer än innan, men jag skriver mer över allt än innan och jag kallar det precis som innan för att nätverkar och skapa sig ett okänt ansikte. Många sidor på internet med mina signum ( TechnoAnkan & Minnyans) har exakt samma texter eller ord, ni kanske sett någon annanstans, men de vägleder bara till en sida. Min.

Detta har artat i att hemmet för mina ord besöks mer än 100 gånger om dagen, jag har 13 följeslagare på twitter, korresponderar med en av Sveriges största hiphop artister om våra olika konstverk och den publik jag fruktat mest för ( poeter.se) har gett mig över 44 applåder. Kanske låter som skryt, men jag ser det mer som hopp. Det jag brinner för har lyst igenom och trots att jag blev nekad en av Sveriges bästa skrivarlinje, så klarar jag mig på egen hand och en framtid inom skrift är jag kanske inte nekad.

Med detta vill jag bara visa att har man en dröm man brinner för på ett eller annat sätt, ska man aldrig ge upp den, utan fortsätta kämpa för en vacker dag kan dagen komma då en lottovinst är mindre värt en ens personliga framgång.

För några dagar sen läste jag färdig Bräcklighetens poetik en bok av Bob Hansson, den man som är den skyldiga till att jag släppte spärrarna för mina ord och börja skriva och visa vem jag är. Den boken fungera likt en bibel. Jag har dock aldrig läst bibeln, men jag har hört att bibeln är för den som vill följa sin profet. Bob Hansson är lite av en profet för mig och säkerligen många andra. Det jag vill komma till är att denna boken, kom lagom i mitt liv. Han visade att han inte har glidit in på ett bananskal att han, (den där ouppnåbara) också har kämpat igenom livet för att bli det namn han är i dag.

Det borde blivit som ett bakslag i huvudet,"Usch måste jag kämpa också?", men i stället tänker jag positivare än någonsin och ser min framgång som ett mål jag måste jobba för i stället för att ge upp och se som nåt ouppnåbart. Andras ord ger mig inspiration, mina ord ger mig liv. Jag är en lycklig amatör skribent och poet som njuter av livet, men lite framgång på amatörnivå, sitter aldrig fel heller.

söndag 12 december 2010

Galenskaparna & After Shave - Cyklar


Vad vore min och många andras barndom utan detta härliga gäng?
Svensk humor när den var som bäst!

onsdag 8 december 2010

Som inte grannarna tyckte jag var jobbig redan

Alltså har inget bevis som styrker att jag har stört mina grannar men lite skyldig känner jag mig när jag slår igen porten bakom mig när jag varit ute och rökt. För en halvtimme sen var det dags igen, röka alltså. Ensam stod jag ute i kylan och kollade ut över den sovande bakgården och alla dess släckta fönster och det enda som höll mig sällskap var den isande kylan, men det var inte tyst. Nåt kändes fel. Många av bilarna på baksidan är av märket Volvo och är försedda med motorvärmare eller som i detta fall diselvärmare. Så det brukar höras ett dovt ljud från bilarna under nätterna, så att deras ägare ska slippa den kyla jag och min mindre lyxiga bil får utstå varje gång vi åter igen ska samspela efter en kall natt. Fast nu är det inte om min bil detta handlade om.

I alla fall, det dova ljudet är jag van vid men ånga/rök var jag inte van vid. Var tvungen att passera den silvriga Volvo några gånger för att se i fall det satt någon där i. Ljudet gav mig huvudvärk. Jag skulle precis vända tillbaka till min port för att fimpa min cigg och gå in i värmen, när jag plötsligt ser gnistor i ögonvrån. Spelade mina ögon mig ett spratt? Jag vänder mig om och jag var tvungen att stanna där ute lite längre för att se om det jag såg var på riktigt. Jag behövde inte vänta länge förrän nästa regn av brinnande små ting kom, nu stod jag bara två meter från bilen med blicken riktad mot den och jag höll på att ramla baklänges. Jag backade långsamt och kände att pulsen steg..Varför är det bara jag som är vaken!?
Jag fimpar och slänger en sista blick mot bilen, som en blink kommer en ensam gnista igen. Nej nu blir jag för nervös för mitt eget bästa.
Går upp och berättar för Coffe och vi letar och har oss efter ägaren. Jakten går inte så bra, så vi ringer 112 och berättar och ber om hjälp...De skickar en brandbil som dyker upp efter 3 minuter och lyser upp hela gatan och och det dånar och har sig och brandmän/kvinna springer runt och har sig och frågar om det är vår bil. Om jag fick huvudvärk av ljudet från volvon var det inget mot brandbilens enorma motorljud och dess vita strålkastare som lös upp mig.

Hej där ägare här har du mig. Nej, faktiskt inte minsta tecken på liv från nåt fönster.Vi lämnade bilen i brandmännens händer och väl hemma hittade vi ägaren. På Facebook. Hade jag hittat han först hade jag tagit kontakt med honom direkt och nu hoppas jag att han inte är sur för att jag kanske väckte honom mitt i natten av att en massa brandmän/kvinna stod och granskade hans fina bil. Ja fin var den, så det är väl dumt om gnistorna skulle starta något. Nu får jag väl helt enkelt hoppas att grannarna tycker om mig ändå...

måndag 6 december 2010

Du är min nya stad och jag gillar dig

Upp och ner vandrar jag längs de snötäckta gatorna. Bakom varje hörn hittar jag något nytt som gör mig nyfiken. Du har en historia jag ej vet nåt om, men den får det att pirra i kroppen.
Vem är du?
Varför har du så trevliga invånare som trots att vi inte känner varandra gladeligen hälsa på mig med ett leende som verkar förstå att jag inte är som dem, jag föddes inte här. Jag är en utomstående som vill in i din vackra famn.

Tegnér, Samrealskolan, enormt sjukhus, en stängd kanal och ett dagis i ett hus som påminner om det hus Emil i Lönneberga boddde i. Trots dina minusgrader såhär i vintertid, skrämmer det inte mig från att ta upp kameran och fotografera dina byggnader nya som gamla, din årstid eller dina vackra människor i sin egen vardag. Du är nog den enda jag vet som med smileys vissar trafikanterna när de får köra eller inte köra och detta fick mig att dra på smilbanden av både häpnad och glädje. Tackvare de lysande gubbarna har min dotter lärt sig att: "är ledsen gubbe, ja då får mamma verkligen inte köra för då blir gubben arg för att hon inte gör som den visade, stå still".

Ett bibliotek, med 3 våningar och ett arkiv gör den fattiga bokälskaren salig. Jag önskar att jag kunde besöka Röda rummet och köpa alla dess godsaker, men nöjer mig gott med att låna de böcker som jag säkert hittat där, på biblioteket i stället. Jag var där i dag och skaffade ett lånekort och kom hem med 18 verk av olika slag. Mitt hjärta bultar av lycka, jag har det bästa jag vet i min hand och har inte behövt slösa en krona. Tack.

Du innehåller mycket kultur och många matställen, den som inte gillar mat eller kultur har hamnat fel, men en som jag som alltid haft ett nyfiket öga för kultur blir lycklig när jag ser att du som stad är full av aktiviteter för både unga som gamla. När pengar åter har nått min plånbok tänker jag utforska dina aktiviteter noggrannare, men fram tills dess tänker jag bara stå som
åskådare och glädjas åt att det här är min stad och den staden är du Säffle.

lördag 4 december 2010

Vad rimmar på Säffle?

Sugen på: långpromenad, vara huslig, köra bil, stanna i soffan,handla, läsa bok, sova, nörda, äta, mysa, åka pulka, dricka kaffe, baka, duscha...Fast nej allt det där lät ansträngande, tror jag kryper ner i soffan igen, i någon timme till. Mörkret börjar lägga sig över Säffle och snön har byggt bo på min bil och jag ser inte fram emot att gå och skrapa fram den. Blä. Tror jag stannar här inne i stället och klurar på dagens svåraste fråga: Vad rimmar på Säffle?

fredag 3 december 2010

Dessa underbara pulkor, när tusan ska de användas?

Wow, vad denna veckan har gått fort! Visst, veckan är inte helt slut, men första veckan på dagis är. Det har gått kalas bra trots minusgrader, massa promenader och nya människor. Första dagen gick både jag och Coffe dit med henne och hon åkte pulka. Väl där hälsade vi på alla, hon bjöds på banan innan hon släpptes lös med de andra små knottarna och vi bjöds på kaffe och pappers arbete. All personal (hela 4 stycken, var galet trevliga och söta.)

Nästan alla 5 dagar lyckades jag trotsa den brutala kylan och min trötthet. Det var nästan så jag såg fram emot de is kalla promenaderna, släpade på en blå pulka som raspade mot den grusade trottoaren. Dock börjar jag undra när dessa plastiga fordon för barn, verkligen ska användas? Gatorna är så väl grusade att man kan höra hur pulkans livslängd minskar för varje meter och lagom till att en trött liten flicka vill somna i sitt självgående fordon, måste jag väcka henne och be henne använda sina trötta ben för att kunna passera de snölösa delarna av gatorna. Nog för att det är tryggt att veta att grusen minskar halkrisken för oss ensamma som envisats med att vandrar upp och ner längs gatorna, men oss mammor med pulkor då, vilka vägar ska vi gå?

Oavsett om vägarna blir bättre eller sämre nästa vecka så spelar det ingen roll, då börjar Nicoles första riktiga vecka på dagis Tuvan, Ur & skur i Säffle Värmland. Det dagis där hon denna vecka lärt känna den nya personalen, lekt med alla leksaker, pysslat, målat, varit med i 4 års samlingen, sjungit, hittat en kompis, lärt sig engelska och ätit massa nyttig, närproducerad och ekologisk mat, men framför allt fått ett gott omdöme hos den nya personalen om att hon är en väluppfostrad, vältalig och konstnärlig liten flicka som har mycket att berätta och vägras trampas på. I dag sov hon i 3½ timme efter dagis och jag trodde nästan kylan hade gjort henne sjuk, men icke pigg som en lärka klev hon upp och gapade efter mat och frågade när hon skulle åka pulka till dagis nästa gång. Ja du vita landskap när tusan ska jag kunna släpa på pulkan igen??

tisdag 30 november 2010

Händeserika måndag, avklarad

Den blev bättre än förväntad.

Första dagen på dagis gick galant. Personalen på dagiset Tuvan är jätte trevliga, barnen är så söta, huset är som taget ur en Astrid Lindgren film och det känns som Nicole kommer trivas.

Kommunen värnade om sina invånare och hade skrapat gatorna lagom fina för att kunna dra en pulka igenom samhället och skrapade även fram min bil. De arbetade hårt hela dagen och de gjorde det vackert.

Vädergudarna var på Säffles sida och trots att minusgraderna nådde 13 så sken solen och snö fall och isande vind höll sig borta. Detta bidrog till en del snölek och ovanligt långa minuter ute i kylan. Det var nästan riktigt behagligt att vara utomhus, men bara nästan.

En rund in till fastighetsägaren för att klappa hund och för att sätta upp mig på hyreskontraktet och påminna henne om den den gamla hyreslistan som hänger i trappan, inte ens Coffe står med. Hon lovade att ändra och snart är det 100% bekräftat att jag är en Säfflebo.

Ett besök på arbetsförmedlingen för att sälja sig och säga " här är jag och jag vill jobba..tror jag i alla fall. Ska kallas för ett återbesök snart för att träffa min handledare och fram tills dess har jag ägnat kvällens sista timmar åt att uppdatera mitt CV på platsbanken. Ovanligt lite intresse för facebook, tro det eller ej.

Energin har varit på topp hela dagen och vi har inte använt bilen en enda gång och har både sparat bensin och fått kall motion och det känns som livet är på väg tillbaka och allt jag kan säga är: Välkommen livet!

söndag 28 november 2010

Den första händelserika måndagen på evigheter, sker i morgon!

I morgon börjar verklighetens vardag på riktigt, men tyvärr känns det som att den kommer börja tungt. Plogmannen måste hata små bilar eller nåt eftersom han har plogat parkeringen slät för de bilarna längst till vänster (mest stora Volvos), medan det ligger en vall nästan högre än mig (ca 1,50 m) som blockerar min och 4 andras möjlighet att backa ut inför morgondagens viktiga möte med nya människor. Nog för att vi bestämt att vi skulle gå till Nicoles första dagis dag i morgon, MEN det var innan vi visste att gatorna var täckta med snö som går upp till mina lår, innan vi visste att vägbanorna skulle vara halare än en ishockeyrink och att den snöiga vinden bara skulle avta ibland. Om inte denna kommunen värnar om sin folk och dess gator så lär det bli riktigt jobbigt att vada genom halva stan för att nå dagiset, första dagen på riktigt i vår nya stad.

Jag var i väg och handlade snus åt min älskling innan. Det kändes som jag gick baklänges och den promenad som vanligtvis tagit 5 minuter tog mer än 15 och mina otränade ben fick arbeta hårt när jag försökte upprätthålla balansen i den tjocka snön. Tanken lockade att smita ut på vägbanan, men så fort jag såg en bil snubbla till en bit bort på grund av de opålitliga spåren som bildats så fortsatte jag motvilligt min vandring i den tjocka snön som fick mig att se ännu mindre ut. Visst är det härligt med motion, men det här var bara överdrivet.

Jag har redan fastnat 2 gånger i snön så hjulen snurrat fram ett obehagligt ljud. Första gången rulla jag ner i diket på väg ut från Kallskog när jag skulle bromsa för bilen framför. Andra gången var faktiskt mer irriterande. Jag fastnade i snön precis utanför vårt hus på plan mark och stod och spann i en evighet innan bilen hitta ett nytt spår att ta fäste i. Som nu säkert vet så hatar jag snö, mest för att jag tycker den är så oberäknelig. Fast nog gnällt, om inget annat kanske jag går ner några kilo av morgondagens kalla vandring och förhoppningsvis blir morgondagen den första händelserika måndagen på evigheter och desutom, en bra måndag! Håll tummarna för oss. :)

tisdag 23 november 2010

Husvakt i Kalla skogen del 2

Tiden går fort när man både har roligt och är orolig. Om nåt dygn är mamma Coffe med familj hemma igen från Egypten efter en vecka i solen. Jag har visserligen en natt kvar här, men i det stora hela tycker jag det gått riktigt bra. Inget mer strömavbrott, vattnade blommor, en arbetande diskmaskin och gott kaffe. Hunden Zockan verkar godkänna mig som stand-in matte och trots att snön faller och minusgraderna lika så håller värmen och glädjen i sig här inne bland oss små töser. Dock ensamt igen. I helgen var det fullt ös på verksamheten här. Nicole gjorde massa snöänglar när vi var ute, tjejerna hade förfest i köket inför utgång med sina vänner och Coffe och jag var hundvakter åt kompisen Sannas hund Nikko.

På Söndagen körde jag flickorna till tåget och tog mig friheten av att besöka Åmål några extra minuter för att handla på gamla favoriten Profab. Väl hemma hos mina älsklingar lagade jag mat och mös med dem...Dock blev det inte ett långvarit mys. Coffes tillstånd förvärrades i samband med måltiden och efter massa telefonsamtal med läkarna på Avdelning 16, var det bara att sätta sig i bilen med en övertrött Nicole och nästan lika trött Amelie för att köra mot Karlstads sjukhus..igen. Väl på plats var det en evig väntan innan ens undersökningen kunde börja och innan vi visste vad de tänkte göra. Den läkare vi träffade sa att han skulle röntgas och opereras senast morgonen efter (måndag.) Nu är det sen tisdags eftermiddag och en uppgiven Coffe kommer snart gå där ifrån och den irritation jag tidigare känt mot sjukvården i samband med hans förra besök har nu vuxit till hat och förtvivland av all ovisshet och eviga väntan. Ingen säger nåt och när jag ringer så hör man verkligen på sjuksystrarna hur gärna de vill ge svar, men inte kan...Varför verkar kommunikationen vara ett sånt problem där? Gör de så här för att de är för lite kunnig personal, för att de tycker hans situation är oviktig eller gör de verkligen allt de kan???

En operation jag önska skedde för snart en vecka sen, kommer nog inte bli av i dag heller, då de verkar ha mer av intresse att skicka hem honom.....Inte nog med detta sjukhusproblem och ensamhet, har jag drabbats av blodbrist sen slutet av förra veckan och när väl detta når sin topp får jag svimanfall, feber, blir plötsligt trött, migrän och sjukt ont i underlivet och blir deppig. Självklart kommer detta väldigt olägligt med tanke på att jag sitter mitt ute i skogen, ensam, har min älskade pojkvän på sjukhus och ingen barnvakt. Detta är en sjuktillstånd jag haft länge, så jag är "van", därför ingen bråska till läkare för min del...Inte än. Hus är verkligen något för mig, så länge det inte finns i en skog långt ifrån samhället *haha* Tycker alla som ska vara här, kan komma hem nu!
Nu blir det ytterligare en kopp kaffe, innan det är dags att dyka in i frysen igen för att se vilket äventyr vid spisen som väntar i kväll medan jag väntar på Coffes besked samtal från sjukhuset. Håll tummarna för att läkarna sagt nåt bra. Vill vardagen ska bli återställd, nu!

lördag 20 november 2010

Husvakt i Kalla skogen (del 1?)

Jag vaknade av att en gul liten björn sjöng sin melodi på tv och en liten 4 åring sjön med. Jag skulle precis till att somna om när sången plötsligt slutar och allt blir tyst. Reser på mig för att undersöka den plötsliga tystnaden. Det visade sig vara strömavbrott, åh nej typiskt. Första dagen som husvakt och det började direkt på fel sätt. Vi åt frukost i tystnaden och försökte få igång internet för att meddela närmaste granne/släkting vad som hade hänt. Plötsligt återvände strömmen, men teven var inte återställd och värmen tog lång tid på sig att ta fart i huset igen. Kylan kröp sig på och vi satte oss för att kolla på film och ringa samtal och mejla runt. Älsklingen hörde av sig från sjukhuset och rapportera om läget, ännu en natt skulle tillbringas på sjukhuset. Coffe mamman ringde från utlandet, grannen ringde för att kolla hur allt gick och familjen från Skåne ringde för att berätta sin saknad. Telefonen gick varm, men tack och lov inte så varm som maten jag gjorde till oss två. Trots att första dygnet gick i oro och ensamhet så tyckte jag vi klarade det alldeles utmärkt och jag somnade sent i soffan, med dörren låst och gardinerna fördragna, god natt du läskiga skog.

Dag 2, blev lite bättre trots massa stress. Varför? jo äntligen skulle jag hämta Coffe från sjukhuset, men innan dess behöves pengar och en massa resor hit och dit, innan jag och Nicole äntligen kunde återförenas med Coffe på sjukhuset. Stort kramkalas utbröt och den lilla familjen återvände tillsammans till Säffle för att hämta min dator och lite kläder innan han följde med oss ut i skogen för att vakta det lilla vita huset. Den lilla svarta faran vid namn Zockan (Coffes mammas hund) fick återvända och hon for in som en raket och la sig till rätta på sin plats i soffan. Middag och en massa mys innan vi äntligen kunde krypa ner tillsammans och somna i värme och trygghet, den natten var jag inte mörkrädd.

Dag 3, en lång promenad med Zockan runt huset i minus grader, mys med den lilla och drabbad av egen sjukdom fick börja min fredag. Mådde inte kalas men kämpade med att hålla mig vaken och lugn. Gick sådär, var galet gnällig och seg, men vid 18.00 var det dags att köra och hämta Coffes syster med kompis som anlänt från Borås för att spendera helgen i huset med oss. Den lilla bilfärden piggade upp och jag och tjejerna handlade för fredagsmys. Kompisen hade med sig sitt pipande yrväder till hund som var så söt och som skulle försöka charma tant Zockan (det gick sådär.Väl mös vi alla i soffan med god mat, bra tv, massa diskussioner och snacks innan den lilla sa god natt och vi läste Aladin. Kvällen blev sen som vanligt men den var hur mysig som helst och avslutades med en cigarett ute i ett lätt snöfall....

Inne på dag 4. Upp tidigt, gemensam frukost med alla brudarna i huset och den lilla vita fluffhunden, planera kvällen med brudarna som chaufför och gos med hundarna. Nu ska jag gå ut med Nicole innan det blir helt mörkt så hon får en chans att känna på snön....

De 3 första dagarna i Värmland

Som ni ser flödar äntligen ord på min blogg igen, äntligen har jag funnit ro att sätta mig ner och skriva igen. Nästan en vecka har gått och jag jag är nu mera Värmlänning, för värmlänningarna själva är jag mer än utomjording med konstig dialekt, men värmlänning på pappret i alla fall. Ny adress, nytt hem, äntligen. Ca 17:00, anlände jag till min nya gata och jag och min dotter smög oss upp för den trappa som nu är våran och möttes av saknad kärlek som kramade om oss ömt. Väskor och lådor bars upp i kyligt regn, inredde Nicoles "rum", mys framför teven med hela familjen på 3, en mättande middag och en varm välkomnade säng för två fick avsluta min långa söndag den 14:e som slutade långt in på måndags morgonen. Lycklig och hemma slumrade jag in i min älskades famn.
Första dagarna ägnades åt att ringa/mejla en sista bekräftelse till min nya stad om att nu är vi verkligen här, massa mys och sena dagar med bra tv och en massa data nördande och bus med den lilla. På tisdagskvällen, lagom till fotbollsgalan, hade jag lagat middag för tre, men det blev bara för två. Coffes hals sa stopp och det va inget vanligt stopp. Inget kom ner utan bara upp och natten blev plågsam för honom och orolig för mig. Ville inte se han dålig.

På onsdags morgonen ringde han vårdcentralen för att boka tid, medan jag själv sprang runt hysteriskt och visste inte vilket jag skulle göra mest vara orolig eller ta hand om hushållet?
Coffes mamma skulle komma på besök på eftermiddagen med Nicoles nya säng och en planerad kaffestund väntade, men den fick ställas in. Coffe återvände redan vid två, med beskedet om att vårdcentralen hade valt att skicka honom till akuten i Karlstad, men dit fick han ta sig själv. Vi väntade in hans mamma och förklarade läget och lämnade Nicole och mamma Coffe i lägenheten, medan vi gick ut för att skrapa fram min bil bakom all frost för att styra den mot stora Karlstad.
Vi nådde sjukhuset 16:00 och därefter en massa undersökningar, flera liter dropp och en massa väntan på besked på vad som skulle ske. Jag fick dämpa min hunger med en massa snabbkaffe och choklad medan jag vandrade av och ann. Coffes tålamod började ta slut och det var mycket förståeligt, eftersom han inte hamnade på röntgen förrän 20:30, men beskedet som vi väntat på sen vi anlände på sjukhuset kom inte förrän 22:30!

Beskedet lugnade oss båda en aning, trots att han var tvungen att stanna kvar och jag började bli stressad av klockans tickande. Jag hade nämligen en tid att passa. Det tar drygt en timme att åka mellan Karlstad och Säffle och inte nog med det så var minusgraderna så intensiva att jag var tvungen att skrapa bilen 2 gånger bara under tiden på sjukhus parkeringen. Men det var inte Säffle jag hade bråttom till utan en Kall skog, ett område mitt emellan Säffle och Åmål, där hans mamma bodde och min dotter befann sig. Det var nämligen så att Coffes familj skulle bege sig på semester i Egypten, dagen efter, men deras resa skulle börja redan vid 02:00 från hemmet. Tanken var ju att Coffe, jag och Nicole skulle vakta huset när de var borta. Klockan var ju redan 23:00 när jag begav mig från Karlstad, skulle jag hinna hem innan de skulle åka?
Jag började min långa färd tillbaka söderut. Att resan skulle ta lång tid visste jag, men det jag inte visste var att en tät dimma skulle slöa ner min färd ännu mer. Kunde inte köra fortare än 60 km/h trots att det var tänkt att man skulle köra 100km/h. Allt var vitt, man såg inte ens de vita sträcken på vägen och den bländande färgen gav mig extrem migrän, men jag vägrade låta den vinna, jag hade inte tid att stanna.
Jag nådde inte den kalla skogen förrän 00:45. I vardagsrummet låg en sovande liten prinsessa och jag möttes av en trött Coffe mamma som berättade om allt jag behövde veta för att passa huset innan hon kröp ner hos sin man i sängen igen för att vila den sista timmen innan avfärd. Jag dunkade huvudet mot kudde innan jag slutligen somnade till ljudet av att familjen släpade ut sin väskor och slog igen dörren bakom sig för att lämna detta kyliga land för något varmare och när de vred om låset slöt jag mina ögon och somnade djupt och drömde om den man jag lämnat i Karlstad...ZzzZ

Den låt som spelades mest och högst i bilen de där 45 milen hem!

Timbuktu - Jag drar -  http://open.spotify.com/track/3wNuQRrBOOcaZOqnUDwaxN
(Älskad låt jag känner igen mig i.
Fet markerad text är där jag sjunger med som högst!)

För ja drar
vi har inget kvar
så ja drar
kan inte stanna kvar
så ja drar
ja kanske hittar svar
så ja drar
ey yo det kvittar var
så ja drar
ja drar
ja drar
ja drar
ja drar

hälsa alla där hemma
ja pallar ej vända
ja glider
det kallas för lämna
allt bakom mej
vad gör du,
ta ansvar
du har plikter
och dom finns i antal
ja tar tåg
flyr bort vartsomhelst
jag går, långt bort vartsomhelst
bort från inkassomannen
som skickar mej kraven
bort från gangsta mannen
som sticker mig i graven
bort från chefen
som förvandlar mej till slaven
bort från polisen
som behandlar mej med vapen
bort från tjejen
som skriker på mig hela dagen
bort ska jag navigera
över de sju haven
här, där, bort dit jag vill
och mot horisonten lite till
så jag tar mitt pick å pack o mina persedlar
det går så snabbt att det är knappt hinner med delar

refr:

ey ja drar nu
ja borde dratt för länge sen
ja kanske inte återvänder hem
men i den händelsen (ja!)
så lär vi ses igen
för ja drar nu
åker vartsomhelst
till nånstans där en man kan va sej själv
till en plats där man har det bättre ställt
ingen tvekan ja drar direkt ikväll

(jag tänkte om ni visste var det var)

ska åka runt runt
å runt igen
"men din karriär då?"
ja strunt i den
sälj min lägenhet
ge bort alla mina kläder
ja tar vägen ner
till balla nya städer
för ja har folk å träffa
platser att se
beredd på det mesta
massor kanske,
kanske behöver fixa
ett falskt pass, ett atlas
bara nödvändigaste
halkas kan kastas
tänk över det Timbuk
gör inget förhastat
ja måste röra på mej
för ja dör om ja fastnar
hälsa alla polarna
ja håller kontakten
å glöm business
ja, vi sålde kontrakten
en plats för lång tid
kan inte ge mej nånting
min instinkt tvingar mej
att se mej omkring
för världen är stor
med fler möjligheter än man tror
det kvittar vad det heter där ja bor

refr

ja kanske köper lite plantor
i amsterdam
ja kanske lägger mej å glassar
på Koh Pangan
ja kanske ställer mej å skriker
på Machu Picchu
sätter ut skiten i
Mogadishu
ja kanske klättrar upp i en palm
på Sri Lanka
chillar på en fönsterkarm i
casablanca
tar en sväng
till en viss stad i Mali
kanske blir beng en hel dag
på Bali
Hongkong, Buenos Aires, kanske Yemen,
Miami, Soheto å till och med Bremen
kanske går på marknad i Samarkand
ja kanske blir en annan man
i ett annat land

Innan flytt till Värmland, mellanlandning i Skåne

Nu är det exakt en vecka och en vecka sen jag lämnade Jämshög, Blekinge. Så länge har jag dock inte har jag inte bott här upp, men mycket har hänt där emellan. Jag lämnade min x Störbo den blöta fredagen för en vecka sen för att bege mig till det som då va min lägenhet för sista gången, för en sista koll. Jag gick ner för den mörka trappan en sista gång och satte mig i bilen, gav av en suck av lättnad och förväntan och vred om nyckeln. Timbuktu – Jag drar dunkade hårt hur de små högtalarna och jag sjöng med så rösten nästan sprack, för jag drar!
Väl återförenad med mina föräldrar och dotter, någon timme senare i Tyringe, Skåne, var det kramar och fika som gällde. Regnen slog hårt i backen och blåsten kastade om gungan som trasslat in sig. En brutal trötthet åt upp mig och jag föll nästan ihop i soffan under familjens fredagsmys och ingen sista utgång med gänget kunde genomföras utan jag ägnade den sista energin åt att packa det sista innan jag kröp ner i sängen hos min redan sovande dotter, redan vid 22 tiden på kvällen.

Lördagen blev inte riktigt som jag planerat, men den var rätt mysig ändå. Jag hade massa planer sen veckor tillbaka om hur jag skulle spendera min dag ute på gården, packa ut i bilen och umgås med vännerna en sista gång. Jag hann inte ens skriva gå ut som status på datorn, så hade det blivit mörkt, men dagen var inte helt bortslösad. Jag hade betalat de sista räkningarna och skulderna och sa upp en massa bolag man dragit på sig i Blekinge och sen lagade jag en sista lördags måltid till min mamma och Nicole. Det blev stekta kycklingbitar från den kycklingfabriken jag jobbat på tidigare, tillsammans med bacon och grönsaker i pitabröd som vi svalde tillsammans med ett glass rött och jag introducerade programmet "Så mycket bättre" för mamma och vi 3 satt och njöt av vår sista lördagskväll tillsammans detta året. Jag avslutade dygnet med att prata med min älskade innan jag somnade, redo att bege mig dagen efter.

Söndagen startade redan vid 7 på morgonen. Tänkt från början att jag skulle åka då, men istället tog jag igen det jag missat på lördagen. Jag begav mig ut i stallet för att ge min 32 åriga häst den omsorg jag inte kunnat ge honom när jag varit hemma i Blekinge. Den gamla herre tittade på mig med en välkomnande uppsyn och hans växande vinterpäls blev aningen vitare. Jag la ut hästarnas frukost och jag släppte ut hästarna. Det nya tillskottet fjordingen Aska hade jag aldrig rört innan om ens knappt sett, så jag var aningen nervös, men det gick bra trots att jag släppt ut damen först och hon nästan rymde i stället för att äta frukost. Mina föräldrar tittade stolt på mig, när jag sprang ute i hagen och busade med dem för att få en bra bild. Efter det bjöd pappa på en dunderfrukost och närvaron i köket lös med spänning och nyfikenhet på vad som skulle ske. Jag packade ut allt jag skulle ha med mig i min lilla bil och pappa var lika förvånad som jag över hur mycket som fick plats. En sista kopp kaffe sveptes tillsammans med en sista status på facebook innan hela familjen begav sig ner till närmaste mack för att fylla på bilens energi för en 45 mil lång resa och de sista kramarna av stolthet och värme omfamnade oss små flickor som nu var redo för en sista resa för att komma hem. Hem till vårt nya hem, i Värmland.

fredag 12 november 2010

Detta kommer jag sakna med Jämshög

4 april 2005, satte jag min fot här första gången och den 12 november 2010 sätter jag mitt sista fotspår i det som en gång varit mitt samhälle. Under de år som gått har händelser, känslor och tankar kommit och gått av olika slag. Detta tar jag självklart med mig, men det är sådant jag oftast upplevt med andra personer som precis som jag, inte haft rötter i denna "Guds glömda håla" utan haft Jämshög som sitt tillhåll med tanke på studier eller liknande. Vi har skapat minnen, onda som goda, roliga, som sorgliga. Detta är en del av Jämshög, men inte det som jag kommer sakna med Jämshög.
Jag kommer sakna det som inte förändras bara för att jag lämnar detta samhälle. Kommer sakna de förtrollande årstiderna som kommer och går. De förändringarna i träden, som inte la märke till i fall någon varit full och gjort bort sig. De årstiderna som inte kunde bry sig mindre om vad Jämseborna höll på med, den har nog med sitt. Det har varit kallt, blött, varmt. Hårt, mjukt, torrt, vått. Blandat med vackert och fult. Mina promenader längs cykellederna genom åren har visa mig den rätta bilden av dessa årstider, på baksidan av det Jämshög alla bilar ser. Det brer ut sig som ett sagoland, orört och lockande. Vackert, så vackert att jag inte orkar säga farväl, utan tar med mig mina bilder av den naturen i minnet.
Sen kommer jag nog faktiskt sakna den man som varit min granne under dessa 2 åren. Den man som precis som årstiderna går sin dagliga gång upp och ner för trapporna, som slänger av ett hej till den han kommer till att möta på väg mot sin bil. Han vars vardag inte heller påverkats av det jag upplevt och skapat i mina minnen. Den man som senast för 5 timmar sen, hjälpte mig packa in det sista i bilen och tackade för tiden som granne och önskade mig allt gott i Värmland, innan han åter begav sig till sin bil.
Och kanske att jag kommer till att sakna den stora kyrkklockan som dånade in sina mässor och högtider i tid och otid...Men bara kanske. *haha*


Farväl mitt Jämshögs landskap

torsdag 11 november 2010

Min allra SISTA natt i Jämshög

Här sitter jag uppkrupen i Fridas soffa, bekanta toner kommer ur de små högtalar som en gång bott hos mig. Framför mig sitter Dennis djupt försjunken i sin soffa med blicken fäst på sin datorskärm, nåt har fångat hans uppmärksamhet. Ny bostad, blandade möbler och med nya titlar som sambos på varsitt håll, sitter vi här i samma rum som de Störbos vi en gång var. En sista natt tillsammans i skratt, tankar och musikens tecken. En sista gång innan det som en gång varit "Vi i Jämshög" lämnas till det förflutna, då jag om några timmar startar min full lastade bil och beger mig till föräldrahemmet för att packa in de saker som ska få följa med mig på den långa resa som väntar för att återförenas med min nyblivna sambo. Min sambo som väntar i den stad jag lämnade för snart 20 dagar sen, för att komma hit och städa upp det som återstod av mig här.

20 dagar har gått, 20 dagar av förvirring, tårar, återföreningar för farväl av vänner och familjemedlemmar, pappersarbete för att lösa pengakris, städning och sjukt massa packning. Orkeslösheten har gått hand i hand med vilja och rädsla, ja ni hör ju själva vilken soppa det blir och tro mig, den smakar inte direkt gott, men nu är den uppäten och grytan är diskad.
Med hjälp av mina kära föräldrar och Dennis så ekar äntligen lägenheten tom på riktigt. Min starke far har burit möbler, lådor, påsar och alla annan bröte jag hade här ner för mina trappor från 3:e våningen och in på mitt tonårsrum, min mamma har hjälpt mig sortera gammalt pappersarbete och var den hjältinnan som la min älskade dotter i säng denna kväll ,tack vare Dennis blänker mina golv likt nya och min gamle raket till bil svalde packningen utan problem och är nu redo att ta oss hem när morgonen gryr.
Av min sambo har jag fått både lugnande och oroliga samtal för att hjälpa mig att se framför regnet av tårar av hopplöshet, där står han och väntar med öppna trygga armar. Han har varit en ängel som trots alla mina tårar har stått ut och ser det jag ser, att lugnet skall komma mig åter när han håller mig hårt i hans famn, när jag äntligen har kommit hem, hem till oss.

Jag vet att han är orolig att jag ska falla i gamla spår och glömma bort de vackra ord jag lovat, att jag ska neka honom det vi hoppas på. Men oavsett om jag sitter där tidigare problem uppstått och skadat oss, så har jag aldrig varit så säker på min sak. Trots oron från det förflutna skriker arg och våldsamt och får mig att känna mig värdelös så VET jag vad JAG VILL och den känslan och drömmen jag lämnade Värmland med, har inte förändrats en millimeter. Jag står pall.
Visst blir jag osäker, men det är inte mina känslor jag tvivlar på då, utan mitt nya självförtroende som under dessa dagar nåt botten om min syn på mig själv. Detta är ett problem som har kommit och gått under hela livet och ett problem jag själv skapat. Just därför känns det som en lättnad att veta att jag får starta ett nytt liv med mannen jag älskar med hela mitt hjärta och som älskar mig så mycket att han vill hjälpa mig att åter se mig själv igen, så som jag gjorde sist vi sågs. Även om jag vet att i skrivande stund är oron för stark för att han skulle vilja se morgon dagen, morgondagen då jag åter lämnar Jämshög bakom mig. Den här gången för alltid och att det här är min allra sista natt i Jämshög....

Jag älskar dig Coffe med hela mitt hjärta!

onsdag 27 oktober 2010

Tredje natten i Blekinge, efter min återkomst från Värmland



Ja, här sitter man nu, vaken men långt ifrån pigg. Ögonen svider, men jag får inte igen dem. Beskedet om att den jag håller kär, finns på sjukhus sen flera timmar tillbaka håller mig vaken av oro. Fast det är inte det som skänkt mig orolig sömn de andra dagarna här här. Jag kom hem och möttes av ett ekande bo. Inte längre ett Störbo, bara ett bo. Dennis har redan flyttat ut och visst det var ju dags för det förr eller senare, men förr var jag kanske inte riktigt bredd på. Ensamheten ekar mellan väggarna efter att ha vant sig vid att krypa upp i någons trygga famn och slumra till en öm röst som smekte en med vackra ord och fick mig att känna mig saknad och längtande tittade jag mot hans läppar för att höra hans mjuka röst säga God morgon.
Efter att man har vant sig vid att här alltid var fullt av liv och någon som hotade med att kittlas om jag inte slutade vara negativ och som gav mig vackra hårkreationer och klirrade högljutt med vinglasen, där vi satt i varsitt hörn av soffan, försjunkna i våra laptops.

Jag kan nu räkna tunga möbler på en hand. Har skänkt min gamla madrass min närvaro, men sjönk då in i den eviga sov och hopplöshets sjukan och funderar seriöst att sova sittandes på golvet i natt för att hålla gnistan kvar och vaken i stället för slö och irriterad som den alltid blir efter att ha älskats av sängens sköna trygghet i en halv dag för mycket. Kudden över huvudet blir ett för enkelt alternativ där.
Visst hade jag sovmornar i Värmland också, men det var inte för att jag var ett hopplöst fall som vantrivdes. Snarare tvärtom. Jag var omlindad av en trött mans armar, de armar jag hade saknat och inte ville missa allt för många minuter av hans värme och lugnande andetag.

Nog om det, nu sitter jag i alla fall åter i Blekinge, åter i det som fortfarande är mitt "hem" och här ser ut som någon har dött här. Prylar, kläder och damm verkar slåss om 60 kvadratmeter och oavsett vilken musik jag spelar så får jag inte igång mig själv till att städa bort allt eller sortera packningen på rätt sätt, inte mer än 10 minuter i timmen kanske. Packning? Ja, jag ska faktiskt fortfarande flytta här ifrån och efter många kalkyleringar har vi kommit fram till att detta kommer ske mycket tidigare än vad jag pratat om tidigare, men än finns inget direkt datum mer än när allt här nere är färdigt. Innan dess ska jag hunnit betala av alla skulder jag dragit på mig under min krisperiod, avsluta Nicoles barnomsorg, träffa familjen i Blekinge, ett sista läkar och tandläkarbesök, städa ur lägenheten och träffa mina 5 killar här i söder för att säga farväl. Nej, jag har inte en massa pojkvänner, för er som inte vet eller minns så består nästan bara min vännerskara av män i åldern 23-27 år och visst har några av dem och mannen uppe i Värmland inte dragit jämt. Hade de gjort det hade tonen kanske varit annorlunda det senaste året, men det var jag som startade allt skit och jag är ångerfull och tror han förstått det. Även om det är sent efter nästan 2 års helvete för att han gillade mig, så är det väl aldrig för sent att förändras och äntligen börja lyssna på sitt hjärta, så länge man menar allt man säger, eller hur?
Trots att det varit grått i vissa fall svart mellan vännerna här och han, så förtjänar alla av dem att höra ett farväl av mig och man kan alltid hoppas på att få en menad lyckönskning tillbaka, för innerst inne har de fattat precis vart jag är på väg och visst det tar emot för dem att förstå varför efter allt, men de verkar också ha förstått att det här är något jag verkligen vill.

Nog tjatat, har inte ens koncentration till att blogga vanligt och ligger tyvärr efter med mitt skrivande på den andra bloggen och nu ligger jag ytterligare några timmar efter i sömnen. En kopp kaffe eller bädda ihop sig mitt på golvet? Ja, det är frågan. Ögonen svider än, magen lika så. Godissuget är utan dess like och facebook ger mig huvudvärk. Slänger igång min nya favorit låt: HOFFMAESTRO – I'm Not Leaving Now och tänder förhoppningsvis nattens sista cigarett och funderar åter igen på nattens stora fråga: Kaffe eller inte kaffe?
Krya på dig, min älskade...

måndag 25 oktober 2010

Tonårsminne - Thomas Rusiak

Det sägs jag var 15 när denna låten kom och gud vad jag älskade den då, men ännu mer nu!
Många minns väl låten Hiphopper och alla andra bra låtar Rusiak gav oss via radio eller dansgolvet. Fast jag måste säga att denna var den absolut bästa jag hört av honom och DJ sleepys närvaro i låten ger ju den bara brutalt härligt gung. I´m lovin it. Blivande ringsignal?

torsdag 21 oktober 2010

Olycklig och lycklig på samma gång

I dag hade jag massor att göra, men jag ville inte gå upp. Vägrade, trots att det är torsdag känns det redan i ryggen att jag snart ska lämna det jag börjat vänja mig vid, Säffle och dess vänlighet och vackra natur. Hur folk ler och tycker man är modig som bestämt sig att flytta på egen hand 45 mil från föräldrar och vänner för att finna lyckan och enda tryggheten är gammal kärlek som finns i närheten och hjälper till.
På lördag ska jag på folkrace med hela familjen här i norr om vädret tillåter. En familjedag med grillad korv och bilar som kör fort. Där efter måste jag avlägsna mig. Packa in mig och den lilla i bilen och styra söder ut, genom hela Dalsland, en bit in i västra Götaland, svänga in i Småland och där ska jag förbli i drygt ett dygn. Jag ska återförenas med min familj från söder, komiskt nog i den enda stad jag kunde hitta på kartan som var lika stor som Säffle, nämligen Eksjö. Eksjö har jag varit många gånger i mitt liv eftersom min pappa är Småläning i grunden, men jag har aldrig kört den biten själv. Inte det att jag inte hittar, är bara att den vägen är sjukt långtråkig och läskig när det är mörkt ute.
Ryktet har nått mig att Vintern är på väg hit till helgen, självklart. Brutal kyla och snö är plötsligt inte långt borta och i Småland där snöar det fan jämt. Hade tyckt det va no big deal om det inte vore för att jag ska köra bil, en sträcka nästan lika lång som från Tyringe i Skåne till här i Säffle och en resetid på minst 5 timmar i mörker med en liten fyra åring i bilen. Jag måste faktiskt erkänna att är det nåt jag är rädd för här i livet (sen jag blev vuxen) så är det Vintern, snö och kyla. Man blir sjuk och kan köra i diket och i nästan 5 månader måste man sluta vara tidsoptimist som jag är proffs på. Skit. Ser bara skräcksenarion när jag tänker på resan i helgen, men har varma kläder och filtar i bilen i fall nåt skulle hända och i morgon ska jag be dem på Q8 att gå igenom den och fylla på olja med mera. Sen är vi väl redo, typ.
Jag kom upp här för att få en bild av Säffle och Värmland, inte bara som turist utan även som boende här. Kom upp för att förbereda dem på min ankomst. Hittills har allt gått över förväntan. Trots att jag inte tillhör kommunen än, vill de gärna hjälpa mig. Så min brevlåda fylls med ansökningar och blanketter för att söka sig hit. Dessutom ska jag strax åka och titta på det som ska bli Nicole nya dagis. Jag ringde, ingen svara. 1 timme senare ringde de upp. min mobil dog mitt i vårt samtal. Jag slog lite på den och den startade igen. Kvinnan ringde en kvart senare och nu ska jag leta mig fram till dagiset och få träffa den där härliga kvinnan som likt de andra jag pratat med här, välkomnat mig och hjälpt mig få ordning på allt.
Hemma hos Coffe är allt så bra det kan va, förutom att hans dator har så gott som lagt av sen igår kväll, så just nu sitter jag på biblioteket i Säffle och läser de viktiga mejl jag väntat på, men inte kommit åt förräns nu. De mejlen gav mig goda besked, bland anant så har jag jobbet kvar och kan återvända när jag kommer till Blekinge. Visst inget fantastiskt jobb, men än så vill Adecco har kvar mig som konsult.
Så som sagt, jag är lycklig av att vara här med Coffe, i Säffle, i Värmland, men jag är ju förstås olycklig vid tanken på att jag snart ska lämna det...dock tillfälligt men ändå. Nu ska jag gå och hoppas på att den där vintern inte kommer och tar mig i helgen och om den så gör så vet ni var jag försvann iaf. Skriver igen så fort jag kan visa livstecken. Puss och farväl....

måndag 18 oktober 2010

Vem är jag?

Ja alltså, vem jag som person är börjar jag faktiskt få kläm på, så det är inte det jag oroar mig för. Nej syftar mer på, vem tusan är jag när jag skriver?
Mina texter alltså,( http://minnyans.wordpress.com/ ). Att jag glömmer lite ord här och där är ju inte bra, men det visar ju också att jag är ivrig med att få i väg min text, däremot kan en lång text innehålla alla olika typer av tempusformer. dåtid, till nutid, dåtid igen och kanske lite framtid...Ja, typ sådär. Nu senast jag skrev nåt långt blev jag plötsligt osäker på om min text gick fram och började då tvivla på min rytm i texten. Försöker jag kopiera nåt, eller är det sådär jag skriver?
Jag har till och med bett den värsta och bästa pedagogen, som mitt skrivande råkat ut för tidigare om råd. Han påminde mig om mina hopp i tiden, men ställde också samma fråga som jag:
Det kanske är meningen att det ska vara så?
Ja, kanske, kanske inte. Om jag är inne i en svacka eller drabbats av nån konstig prestationsångest över mitt skrivande, det vet jag inte, men nåt är det som faktiskt får det att värka lite i hjärtat när jag nu för tiden läser mina texter med osäkerhet. Det är faktiskt jobbigt att vilja någonting men inte ha någon pedagog bakom sig. Skrivarlinje, det var drömmen för hösten 2010, nu är den drömmen i väg skickad till framtiden och ersatts av "realistiska" studier i form av omvårdnadsprogram. Skrivandet kommer ju alltid fortsätta som " en vid sidan av verklighetens verklighet. Hobby med andra ord. Fram tills den dagen jag vet vilket skrivande ben jag ska stå på, om hjälp finns nära att utveckla sin dröm eller om jag ska lägga det på hyllan och skaffa mig ett annat fritidsintresse, men förutom skrivandet, vad har jag då?
Ja splittrad, det är jag nu, vad det än beror på så måste det snart få ett slut, för inte ska jag väl behöva bli ledsen över mitt skrivande också?
Vem är jag.....

söndag 17 oktober 2010

Typiskt...

Är det bara jag, eller är det inte lite kylig höst ute, börjar vintern närma sig med stormsteg? Sitter vid en dator i Värmland och fantiserar om att ta dagens tredje och sista cigarett, men bävar för att gå ut. Temperaturen sjunker sakta mot nollan igen och igår kväll trodde jag att jag skulle frysa fast där ute. Kanske dags att sluta röka?...Typiskt.
Är det bara jag som blir stressad och okoncentrerad när man sitter vid någon annans dator? Mitt huvud flödade egentligen med saker jag vill göra på denna datorn, men det slutade med att jag ändrade layouten på min blogg, lyssnade på lite Youtubemusik, chattade lite på facebook, stört Coffe i hans spelande och fantiserat om den där "goda" cigaretten. Alltså inget vettigt gjort, inte ens något riktigt tidsfördriv...Typiskt. Önskar er alla en god natt, själv ska jag snart lägga mig till rätta och kolla på när Coffe spelar Heavy Rain, ett spännande PS3 spel med härlig grafik. Fast blir väl som alltid, jag somnar mitt i när det är som mest spännande...Typiskt.
Anyway, hoppas ni gillar bloggens nya höstlook, för snart är det väl dags att ändra till vinterlooken, så passa på att njut om ni lik som jag älskar höstens färger, snart är de borta. Precis som jag.......Typiskt.

fredag 15 oktober 2010

En lång rapport om vad som pågår i mitt liv just nu

Stjärnklar himmel med frost, blöt mark med rosa moln, stjärnklar himmel med plusgrader och En mörk natt med en gigantisk halvmånde och de första minusgraderna. Ja, detta var ju bara 4 av snart 9 nätter, som vi nu varit på vift. Sist jag skrev nämnde jag att jag var sugen på att göra en upptäcktsfärd och ta lite semester från den soffkoman jag hamnat i där hemma och söka lyckan i en kommun som via mejl hade låtit välkomnande och här vi nu. Som invånare och turister på samma gång, är jag nu en del av det samhälle jag fortfarande envist lagt mitt hopp i.
Trots att jag är med den människan jag saknat som mest, träffat de älskvärda människorna igen, vars leende och uppmuntrande ord jag inte hört på länge, förtrollats av den vackra naturen och hamnat på väntlistorna till barnomsorg och bostad, så knackar verkligheten i söder mig på axeln dagligen.
Ibland undrar jag om jag fastnat i en dröm, ett hopp som är dyrare än vad jag vill inse. Jag lämnade mitt hem, mitt i en ekonomisk kris, osmart val kanske, men den här resan behövdes göras. Precis som hemma faller jag ihop även här ibland, med en uppgivenhet som får tårarna att spruta och omgiven av negativa tankar faller jag åter ner i en soffkoma, dock 45 mil från min Dennis stora soffa.

Varför ska alla Komvux byggnader, se så skräckinjagande ut?
Åter igen satte jag min fot i en sådan byggnad, mötet blev dock inställt, men jag kände precis lika dant som när jag klev in i Komvux i Olofström -Här vill jag f*n inte va! Är det här mitt straff för att jag valde folkhögskola en gång i tiden!?
Fast visserligen, hellre 2 års studier med något som kan gynna samhället här uppe, än där nere. Har sikte på exakt samma linje och än så länge ser även de idéerna ljusa ut. Skadar ju inte att återgå till skolbänken, känner ju att det är där jag hör hemma och jag blundar hellre för de hemska utseendet på byggnaden, nån knapp kilometer från var jag nu befinner mig än att fortsätta livnära mig med drömmarna om framtiden i form av soffkoma.

Jag återgår till min dröm och sen en tid tillbaka, möjligheten att bli nåt utav mitt skrivande. Jag har idéer om hur jag ska fånga det nya samhällets uppmärksamhet och sen Zinat Pirzadeh länkade min blogg, har vänner förfrågningar från alla möjliga energigivande och fantastiska människor dykt upp, ca 5 om dagen. Kända som okända. Möjligheter har ramlat över mig med olika projekt utifrån mitt skrivande och det värmer. Försöker dock att inte falla för djupt i min plötsliga publicitet och ta vatten över huvudet, men måste erkänna att det är lite svårt när jag ser att min utveckling i mitt skrivande kan va svaret på den levnadskris jag hamnat i.

Anyway....Min egen dator har jag lämnat kvar där hemma, så skrivandet kommer lite på fall, för nu är vi två stycken om en stationär dator och det gör ju att när väl kreativiteten vill flöda, kanske inte ens datorn är på. Mycket blir handskrivet, mycket blir glömt. Faller hellre i sömn framför teven, för att följa animerade idrottsmän göra mål tack vare Coffe. Ja, du läste rätt. Jag bor hos Coffe nu. Om du har läst denna bloggen förr eller än mer känner mig vet du mycket väl vem denne Coffe är, men för er som är nya och kanske en aningen nyfikna så är Coffe mitt ex och vår historia är lång och ibland varit värre en en brutal berg och dalbana, men här sitter vi nu i samma rum sen den 7 oktober. Coffe är min nyckel till det där nya samhället jag pratat om, han har varit vänlig nog att ta in oss i hans vardag och hans kommun för att få prata med dem om att också, precis som han bli en del av dem. Nicole ligger i köket och sover sött på sin lilla madrass, Coffe sitter som klistrad vid sitt Fifa 11 och här sitter jag och njuter av ny musik och ny energi som sprudlar i mig efter att Coffe återigen skakat om mig när jag bara sett det negativa och släppt en ny flod av tårar.

Så vad är här näst på schemat? Ja, nu är det helg på gång och då bär det av till täta skogar och branta backar i söder för att hälsa på Coffes älskade familj. Hans söta syster är på besök från Borås och hans mammas bästa väninna som vi träffade förra sommaren vill träffa oss alla igen. Med andra ord en helg i kärt återseende igen, med de där sprudlande, energivande, härliga människorna som talar sådär härligt så man bara fnittrar inombords.

Jag har alltid blivit varm i hjärtat när jag hör en redig värmlänning yttra en enkel mening, låter så lekfullt och härligt. Njöt första gången jag vandrade längs Säffles gator och hörde två enkla damer diskutera tyget i skyltfönstret. Jag log. Nicole tyckte jag såg rolig ut. Jag befinner mig i en stad lika stor och nästan lika gammal som Eksjö i Småland, om det säger er nåt? Har i alla fall bara 5 mil till Sveriges 18:e största stad, en stad med möjligheter och en sol som stadssymbol. Som de själva säger här "Sola lyser alltid i Karlstad" och ja det känns som solen lyser över hela Värmland, vackra varma höstdagar har nått oss nästan hela tiden. Det känns verkligen som mitt hjärta ej ljugit för mig, att det är här jag ska testa lyckan och ta en långvarig paus från södern, nu är jag bara på semester, men mitt ord står vid. Jag väljer att flytta upp hit.

Innan jag väljer att lämna det här fantastiska landskap med dess vackra natur och galet trevliga människor, är min tanke att avsluta resan med att göra en recension om denna lilla stad, men just nu äter frågan mig, hur recenserar man en så vacker stad som bäst? Har i alla fall gjort en liten "recension" om min plötsliga resa till Karlstad för någon dag sen, på mitt sätt förstås (http://minnyans.wordpress.com/2010/10/10/ett-soligt-mote-den-1010-2010/). När den nya texten är gjord och även den publicerad på samma ställe, tänker jag oskyldigt skicka den till Värmlands egen tidning, för att visa vad det var en utomstående i form av mig, såg i lilla Säffle. Vem vet, kanske tycker de om den.
Nej nu for drömmarna i väg lite och mannen bredvid mig suktar efter pizza, så nu ska vi se vad Backfickan har att erbjuda oss i kväll. Go kväll du vackra läsare!

Dj Mangoo ft Deadline- Fanta & Rosé

Nicole har hittat en ny låt som hon plågar oss med. Från början led man lite när hon ville höra den igen och igen, men nu så ler man stolt åt hennes sprudlande energi när hon glatt hoppar vilt i sängen och gör sin egen dans till denna väldigt simpla men svängiga låt. Undra om de hade tänkt att deras publik skulle vara 4 år?

tisdag 5 oktober 2010

vAD HäNdE eGeNtLiGeN?

Fråga mig inte vad jag gjorde förra veckan för det minns jag fan inte! Det enda jag minns är helgen då jag besökte vänner och familj i östra Blekinge. Spottade ut sanningen om mig och om den framtid jag fångat och är fortfarande fast besluten om att få. Inte som att jag behöver deras godkännande, men underlättar att de ändå förstår att det är det här jag vill och dessutom önskade mig lycka till. Värmde i hjärtat att de tyckte jag såg friskare och lyckligare ut än någonsin. Tack, det är jag med.
Nånstans där inne, gömd bakom ett skal som mest ser ett kaos. Förr levde jag i två världar av kaos, nu lever jag i en värld med en aning försiktighet. Finns mycket jag hade velat skrika ut och säga det här händer och det här ska alla veta nu. Nej, inget sånt. kommer kanske får mig att framstå som en oärlig person när hela sanningen är redo att visa sig. Kan bara säga att jag inte varit oärlig, bara försiktig. För min egen skull, för att detta är första gången i mitt liv består ärligheten mot mig själv och jag lyssnar på den inre röst som ber mig att fånga tillbaka det liv jag förlorat, det liv jag förtjänar. Så varför försöka en gång till i den kommun jag svurit åt, varför inte testa mina vingar och lämna familj och vänner bakom mig och ge mig ut på upptäcktsfärd i vuxenvärlden och slå mig ner i någon av de städer jag vet jag fortfarande kan finna ett nätverk med älskvärda människor som vill stötta och hjälpa i den mån de kan,så jag kan få mig och min lilla familj (Nicole) att börja leva igen. Som det ser ut just nu beger jag mig på upptäcks färd redan till helgen, men än väntar jag på en sista bekräftelse om möte med den kommun som kanske även kommer till att bli min....


Depressionen går fortfarande upp och ner och hand i hand med orkeslösheten, hemmet förfaller. Det enda jag orkat ägna min energi åt är skrivandet i den andra bloggen. Minnet av vardagen fungerar inte längre, utan allt bara flyter ihop. Jag gör ju ändå bara samma sak varje dag. Hyran betald, men mycket mer än så räckte inte pengarna till. Har sagt upp lägenheten och lämnar Blekinge helt i December.Känns hemskt att behöva skiljas från Dennis redan, inte hans fel att jag mår som jag gör, men jag kan inte heller stanna bara för hans skull. Åker dock ingenstans förrän jag vet att han är garanterad en ny bostad, det är ju det minsta jag kan göra för han efter allt han har gjort för oss under den här tiden.
Är nystylad sen ett dygn tillbaka. Ny frisyr, ny hårfärg. Inte längre dassigt röd i håret. Nu är det brun som gäller. Nicole hade också fått tag i en sax. Slutade med nåt som kunde liknat min frisyr, bortsett från att hon klippt sig alldeles för kort i nacken, men älskade Störbo och hårfixaren Dennis rättade till det, så nu är hon korthårig igen, men fortfarande så där Nicolesöt. Tillökning i familjen, 5 små bebis fiskar som var sådär läskigt söta och känner jag Nicole rätt kommer hon döpa alla till Nemo.
Livet suger musten ur mig än, men nu finns där ett stort hopp tänt. Ett hopp om att efter många månaders oroliga nätter äntligen få somna in i tryggheten och få vakna upp till en vardag som vill ha mig igen. Kommer den lågan förbli tänd, tro?

Vackra låtar med texter som förklara mig och mitt läge just nu


Uno Svenningsson – Kaffe och en cigarett

Timbuktu – Jag drar

Amanda Jenssen – I Choose You

söndag 26 september 2010

V. 38 avklarad




20 september - Måndag:
Blandad sorg över den politiska utgången på valet, kvällen innan och alla de där känslorna som alltid ligger och värker hade försatt mig i soffkoma och de var precis så jag orkade upp de timmar Nicole skulle hämta och lämnas på dagis. Vid 15 tiden på eftermiddagen hade jag inget val, det var bara att att hasa sig upp för veckans första dag på jobbet.
Jag hann inte ens börja, förrän fingrarna värkte, men energin var tillbaka och en nöjd liten Amelie styrde bilden hem efter 21, piggare än någonsin och så där fjantigt stolt över dagens enda prestation. Hemma var det dock inte lika piggt. Dennis hade varit hemma och var sjuk och Nicole sov. Så det var bara att döda den upplivade energin igen och rulla ihop mig på min favorit plats i soffan och somna in.


21 september - Tisdag:
Ja detta var ytterligare en dag utan massa måsten och jag hatade det. Nicole till dagis, tvätt i kilovis och skicka ytterligare några nya ansökningar till fler jobb. Dennis var fortfarande dålig, så jag släpa in datorn i köket och började samla ihop lite klassiker på youtube och ändrade min kommande besiktningstid, som var bestämd att ske dagen efter, dock i Hässleholm. Nej, tack! Ägnade skrivbloggen lite uppmärksamhet innan man ytterligare en kväll föll tidigt i sömn.



22 september - onsdag:
Ännu en dag med en sjuk stackars Störbo. Ytterligare en dag i köket. Fler låtar och blogg inlägg kom in på min dator och lyckliga känslor for igenom kroppen och energin var på lagom nivå för att jag skulle klara av mitt plötsliga infall att åka och handla mat med Nicole. 2 timmar och knappt 400 kr fattigare, var det bara att lasta av varor och barn innan det var dags för veckans andra jobbpass.
Lite över 4 timmar med värk, var något jag fick slå bort. Jag ställdes i ett bås där jag skulle jobba ensam. Ensam med minst 10 backar kött, kött på 1 ton per lass. Lagom mör kommer jag hem till en något piggare Dennis och vi hade myskväll med film och tända ljus. Kvällen blev inte lika tidig som de andra, var för insnöad i att skriva texter och somnade i skrivblocket....




23 september - torsdag:
Första dagen på länge som Nicole både äta frukost i sin takt, bli färdig och dessutom komma i tid till dagis. Jag ägnade mina ensamma timmar åt att ändra om på skrivbloggens upplägg och hade lite vrålande sångstund för mig själv. Nicole verkade lite sjuk så jag ät henne sova när hon kom hem. Dagen visade inga större tecken på höst, så jag satt och sola i väntan på Dennis hemkomst. Sen var det bara att springa till bilen för veckans sista jobbpass. För första gången någonsin jobbade vi alldeles för fort. Fort har vi jobbat innan, men det här var extremt. Dock skulle tvunget killarna krångla till det o bli för slappa och det jobb som kunde avslutas redan vid 19:30, blev i alla fall 21:00. Väl hemma höll Dennis på att styla folk och Nicole levde rövare och världens fluff vid namn Ajax mötte mig. Hårförändringar, skratt, After dark på tv och massa mys med tjejerna ända fram till midnatt.

24 september - fredag:
En dag i skrivbloggens tecken. Jag la till ytterligare texter och valde att göra PR till de folk jag visat den först för och mitt i allt det länkade Zinat Pirzadeh upp den på sin sida och hon har ju en enorm vännerlista med följeslagare, vilket helt plötsligt gav bloggen en publicitet jag inte hade väntat mig och massa ny respons.
Fick dock göra en paus vid 15 tiden, dock inte för att jobba utan för att köra bilen på vår första besiktning. Nicole tyckte det var väldigt spännande hos bildoktorn och skötte sig fint. Nervös för beskedet, men 15 minuter senare åkte vi där ifrån med ett papper på att bilen fått godkänt. Dennis hade lämnat oss vid 11 tiden för att åka på utflykt med Klassen till Äppelgården. Jag och Nicole roade oss med att stöka ner lägenheten, busa och äta mat. När hon hade somnat tog jag ett glas vin och kontaktade saknade släktingar och bekanta och berättade vad som pågick i mitt liv. En stor sten lättade och trots att det var fredag och jag var ensam var jag rätt nöjd ändå. Dennis dök upp först vid 03:30. Det kan man kalla en utflykt i impulsen och gemenskapens tecken.



25 september - lördag:
En orolig natt, dålig energi på gång, men det var bara att ta på stallkläder på och frukost i bilen. Det bar av mot Vinslövs ryttarförening för 4:e knatteridningen. I dag skulle jag vara själv, utan morfars stöd. Så som tur var, hade Nicole fått den minsta hästen som hon tjatat om de andra gångerna. Hon har äntligen lärt sig att "styra" och nästan lärt sig att stanna helt själv. Däremot, hände samma sak som förra gången. Traven, skrämde henne och hon grät och hade sig. Varken jag eller ridfröken förstod något, var detta "anti spring" beteendet kommer ifrån så plötsligt. Hon har ridit på en shettis som är under 100 cm, en C - ponny på över 130 cm och på min häst som är 146 cm, i rejäl trav och skrattat glatt o velat trava mer. Nu satt hon på världens snällaste shettis på 105 och gallskrek. Hon sa plötsligt själv att hon inte ville rida mer i Vinslöv. Frågan i mitt huvud om hur jag ska hantera detta snurrar än.
Hennes besked gjorde mig som före detta hästpassionerad, ganska låg. Skulle inte mitt intresse få föras vidare?
Väl hemma blev vi mest bara ovänner, länge sen vi bråkade så mycket om små saker och det blev ju inte bättre av att jag redan var irriterad sen jag hade klivit upp för dagen. Dennis var i väg med Paulina och förberedde för Hennes maskeradfest senare på kvällen. Jag fick ett telefonsamtal av en vän som mår riktigt dåligt och jag gjorde allt jag kunde för att stötta honom, men kände uppgivet när vi la på att jag kanske inte lyckats. Det han hade sagt blandades med den soppa jag själv bar på och irritationen växte mer och mer för varje timma. Lyckades slå bort det för en stund så jag och den lilla kunde avsluta kvällen i fredstecknet. Det blev skräpmat och massa mys. Sen brast allt och alla känslor och tankar rann över. Mina ensamma timmar denna lördags kväll spenderade jag med att blogga och fälla en massa tårar. De hade precis torkat lagom till att Dennis kom hem vid 03:15....

26 september - söndag:
Soffkoma eller söndagskoma, ja man kan kalla det vad man vill, men det dröjde länge innan jag orkade slå bort alla tunga tankar och resa mig upp för att ta tag i livet igen. Massa nya tankar hade fyllt mitt huvud, massa goda tankar. Jag var förbryllad, var kom de ifrån?
På eftermiddagen lyckades ja tag i mig själv ordentlig och föreslog för Nicole att vi skulle gå ut på en promenad så hon skulle få testa sin cykel och se om hon var redo att börja cykla till dagis. Det blev en väldigt lång runda och det tog inte så lång tid förrän hon lärde sig att hantera den rosa faran och klarade Jämshögs fruktade skolbacke. Själv, blev jag förvånad över hur lite frisk luft kan rensa tankarna och bara behålla de goda. Väl hemma, ordnade hon och Dennis med maten, innan hon och jag kröp ner i hennes säng och läste saga. Hon somnade mitt i och jag pussade henne godnatt och återgick till mitt bloggade. Min saknade Kalle vän, hörde av sig och kollade läget och passade på att skicka en hel spellista med massa bra musik som han visste skulle få mig på ännu bättre humör. Så skönt att höra av honom igen, var evigheter sen, men inget har förändrats och det värmer så mycket. Du är en underbar vän.
I kväll kommer dessutom pappa hem från Teneriffa (Aiffa, enligt Nicole), efter sin vecka hos mamma på Vintersol, så det ska bli ett kärt återseende på telefonen i morgon.
Kvällens sista timmar passade jag på att ha lite godismys med Dennis och sa kanske samtidigt hejdå till min hittills 90 % hel läckra mage som jag lyckats skaffa mig under veckan. Tror inte den sett så här bra ut sen, ja evigheter. Ska slänga in veckans tidrapportering till Adecco innan jag slänger mig i duschen, för att falla i sömn ren och redo för en ny vecka med nya händelser....God natt och tack för denna vecka, Jämshög....

fredag 24 september 2010

Sena timmars smärta

Just nu är jag väldigt tacksam över att jag inte sover just nu och det är nog resten av bostadens invånare också. Hade jag sovit, hade jag vaknat upp med ett vrål av smärta och hysteri över det som hade känts okänt, när man fortfarande är berusad av sömnens berusning.
Vid kvällens sista timmar började det pulsera lite lätt i mina armar, men jag slog undan det och lät fingrarna fortsätta vandra omkring på tangentbordet i sökandet på de ord som kunde bli en text. Nu sitter jag här och tittar ut över de armar jag nekat uppmärksamhet. Nu sitter jag här och känner hur varje ådra från armveck till fingerspetsen har rest sig från sin ursprungliga plats och pulserar så hårt att att det sticks. Känner hur fingrarna sakta kryper ihop till en form likt att jag skulle hållit i en liten boll med ett krampaktigt tag. Det känns som att jag inom få timtal inte kommer kunna röra fingrarna igen, knogarna har låst sig, redo för att hålla hårt i den där osynliga bollen. Mina armar är inte längre enfärgade, utan fläckade med blåmärken, en svidande rodnad och tydliga ådror som ser ut som att de är på bristningsgränsen. Känslan är inte ny, snarare återkommande. Senast i morse åt den mig, men efter att ha svalt min allra sista medicin sen sjukhusvistelsen, utblandat med många koppar starkt kaffe, dog smärtan ut och veckans sista arbetspass blev behagligt.
Jag blev förvarnad på jobbet redan från första dagen, att någon gång under min tid som anställd kommer jag väckas mitt i natten eller bli rädd mitt på dagen av denna smärta, en smärta som kommer med de arbete jag utför några timmar i veckan. En smärta som är så läskig, så mardrömslik att flykt och ett evigt matande av bedövningsmedel känns som den enda lösningen, men det finns en bättre fast dock plågsammare lösning på det hela: Stå ut och låt kroppen få läka i sin takt....Är rädd för att det här kommer bli en sömnlös natt.....

torsdag 23 september 2010

I dont want no more bad hairday!

Kom hem från jobbet vid 21 tiden, till något som liknade Jämshögs hårsalong number 1 :). Möttes av Paulina & Louvisa, som var här för styla till sina kalufser a la Dennis.
De väckte liv i sina hår med tuffa frisyrer och färgstarka slingor som fick dem att blända mig. Deras uppdaterade yttre fick mig att inse att jag inte låtit min kära Störbo få gå lös på mitt hår sen skolavslutningen i juni, medan tjejerna har redan varit under Dennis magiska fingrar, mer än två gånger bara nu i höst. Fy mig!! Nej nu får det tusan bli ändring på det här!
Nu ser mitt hår som allra första gången Dennis styrde saxen mot det, det bara hänger nästintill livlöst ner mot nacken med kvarlämnade färger sen sist. Visserligen är det mycket kortare nu än premiärgången (juni -09) men ack lika illa ändå. Precis som då, springer jag mest runt i tofs igen och jag menar hur kul är det?

-Dennis min kära älskade Störbo, hela hösten 09 och våren 2010 skänkte du mitt hår en ny förtrollande frisyr typ en gång i månaden, åh självklart genomgick även jag många stilförändringar, som t.e.x min linsperiod.
Varje gång jag lät dig få fria händer med smink, kläder och hår, så blev det galet läckert och jag kände mig snyggast i världen.
Så trots att månader har gått, hoppas jag fortfarande att du har lust att väcka liv i min trista kalufs igen och trolla tillbaka den snygga Amelie, så som bara du kan? December 2009

Äntligen!

Precis bokat tid med Komvux..igen. Sådär lagom till att mina "förmåner" med jobb och barnomsorg börjar ta slut. Jag tror inte studievägledaren förstod min situation när jag var inne på möte sist, men efter att ha skickat ett påminnande mejl om att jag fanns, var hon snabb med att kalla till möte igen.
Jag var där i början av månaden och lämnade in lite ansökningar, men eftersom det var fullt på heltids linjerna skulle hon se vad hon kunde ordna. Veckor gick och om nästan exakt en vecka är denna månad slut och jag behöver besked nu. Dock får jag vänta till nästa tisdag.
För mer än en månad sen var jag helt övertygad om att jag skulle just i denna skrivande minut befinna mig på en skola, nöjd och lycklig över att ha något att göra igen. Nöjd över att få lära mig nya saker i stället för att sitta hemma. Nicole skulle få vara tillbaka på dagis mellan 9-16, csn pengarna tillbaka och dessutom, för en gång skull hade jag kunnat säga att jag har ett extra jobb, sånt där som vuxna/studerande har.....Men i denna skrivande stund sitter jag i familjen Störbos stora soffa och glor på min datorskärm, dricker kaffe, försöker göra mig allmänbildad via internet och väntar på att det är dags att hämta min dotter. Sen ska vi fördriva ytterligare 3 timmar, innan jag beger mig av till det jobb, jag fått behålla tack vare att jag är en av bemanningsföretagets bästa medarbetare. En förmån helt enkelt, ihop om att jag ska hitta en sysselsättning på dagen....men tiden börjar rinna ut. Fast studievägledaren lät som hon hade massa nya idéer på gång. Ska man börja hoppas på att denna oändliga väntan äntligen börjar lida mot sitt slut?