torsdag 31 maj 2012

I dag blev jag undersköterska

Efter 3 terminer på Säffle Lärcenter och deras Omvårdnads college, är jag nu äntligen klar som undersköterska och behöver inte längre söka jobb som bara vårdbiträden får ta. Jag har plötsligt en stor yta av jobb att sätt in min fot i, alltså möjligheterna är plötsligt stora, jätte stora. Jag utbildade mig till undersköterska av tre anledningar: En utbildning som detta ger tre gånger så mycket jobb, Eftersom jag på någotvis i framtiden vill jobba ideellt med NHR (neurologiskt handikappades riksförbund) så underlättar det nog om jag är mer än bara anhörig och för att vårdyrket på senare år börjat intressera mig. Jag vill vara med och göra skillnad, om så bara en liten. Sjukhus, trygghetsboende, korttidsboende, gruppbostäder, hemtjänst och daglig verksamhet är bara några exempel på vad jag kan jobba med och dessa är sådant som finns i Säffle kommun, tänk dig då vilka möjligheter det blir i hela landet? Nu är jag redo och nu får vi se vart det bär av. heja mig!


onsdag 30 maj 2012

Omvårdnardslinjen på distans via Lärcenter är nu över

Nu har det gått exakt ett dygn då jag fick svar på min sista rättning och jag kan fortfarande inte förstå att jag klarat det. Att vi klarat det, jag och min tös. Det har varit 1 och 4 månader som gått från toppen till botten både med lust, ork och hälsa. Hälsan är den som svikit mig mest då jag ett otal gånger legat på akuten eller fått äta mängder med ångestdämpande, samtidigt som jag inte fick bli för sjuk för att plugga. Nånting hände när jag återvände från Skåne i januari och jag repade mig aldrig riktigt och allt blev bara extremt stressigt och ångestfyllt. De sista dagarna var extremt jobbiga, huvudet orkade inte mer och sömnproblem och tårar kom igen. Men här sitter jag nu, dagen innan examensdagen, helt ledig och med vetskapen om att jag kommer få fullständiga betyg i morgon, att jag från och med i morgon är en nybliven undersköterska.
Glädjen växer i magen, glädjen över att jag lyckats, att jag åter kan vara med min dotter och min pojkvän, att jag får lov att börja på mitt helt nya jobb och tanken vid att ett helt nytt liv börjar från och med i morgon. Inga mer studier, på ett väldigt väldigt bra tag. Heja mig, vad stolt jag är.
Denna lediga dag har jag firat med att sova ut, äta gott och nu blir det en promenad med mannen min. Gott.

lördag 26 maj 2012

Iaktar min femåring dansa i sig sin lunch

Potatis, köttbullar, spenat och ett stort glas mjölk, japp så fick det bli. Först tänkte vi sitta ute på balkongen, leka restaurang för att få matsituationen roligare, men det var alldeles för hett ute. Min HTC måste fått solsting innan i dag, då den visade under 20 grader och risk för regn, det måste varit ett annat Säffle den syftade på. Hade vi två små filurer haft en fungerande bil, hade vi antingen varit nere vid Duse och badat eller varit på köpcentret Bergvik i Karlstad för att vinka åt gladiatorerna Tor och favoriten Prime. Nopp, blev ju inget av det. I stället har vi öppnat för tvärdrag och gömmer oss inomhus. Nicole sitter och nickar med i musiken av bland annat mina favoritbidrag till Eurovison i kväll. Konkurrensen kommer bli stenhård i kväll och Nicole gillar precis samma låtar som jag, men hon har BESTÄMT SIG - Loreen måste vinna allt!
Hon har till och med sovit över en timme nu i eftermiddag, bara för att hon vill orka med så mycket som möjligt av denna stora händelse. Dessutom kommer mormor och morfar. Kan det bli bättre?
Ja Pär kunde varit hemma, men man kan inte få allt. Nu är vi mätta och belåtna, redo för denna kväll och allt vad den har att erbjuda.

Glöm nu inte att heja på Loreen i kväll,21:00 på SVT1!

Lite pinsamt men väldigt sant - The Tribe, en av få serier jag följt slaviskt. Det var så dåligt att det blev bra..efter 5 säsonger!

"Saknar dig alltid"

Det gick fort, jag vet, men när känslor styr har man inte så mycket att säga till om. Jag blottade mig, alla hemligheter, alla skavanker och förvirrade hormoner. Det var tydligen inget som skrämde dig och jag blev trygg. Timmar, dagar, ja till och med månader har gått och först denna helgen är det (kanske) första gången vi är ifrån varandra i mer än 20 timmar. Det sista jag såg av dig, var de läppar som sträckte sig efter en kyss av farväl. Flera timmar sen, börjar redan sakna. Du har gjort min förvirrade, stressade och onyttiga vardag till ett harmoniskt äventyr som är fyllt med glädje, trygghet, lärdom, en hel del Cantaloupe och massa andra smaskiga nyttigheter. Minns det som igår, hur du bjöd mig på Amazongryta på "vår andra dejt." Smaken var för otrolig för att vara sann, precis som du. Vad jag vill ha sagt med det är - Tack, tack för att du kom in i mitt liv och när det gäller dig och oss, så tror jag på ödet då du bott tre hus bort under hela tiden jag bott i Värmland, men aldrig sett dig, förrän den dagen då tiden var mogen och nu är du min.
Åh du, tack för ditt sms med bland annat meningen "saknar dig alltid". Glöm nu inte att dansa för mig också ute på Love Forest. Puss min Pär

tisdag 15 maj 2012

Mammaroll -Vet inte om jag ska vara besviken eller hoppfull?

Året var 1992 och var vi 6 stycken flickor som skulle börja förskolan i en liten skola i de innersta skogarna av Norra Skåne i en liten by med några hundra invånare. Jag hade vid den här åldern bott där i ca 1½ år på en enorm hästgård. Sen hade jag 2 föräldrar som var aktiva och tyckte jag skulle vara aktiv. Genom framför allt gymnastik och kyrkans barntimmar lärde jag känna mina kommande skolkamrater och blev redo för vad som komma skulle. Det är 20 år sen.

NU är det 2012 och jag befinner mig i en stad (läs litet samhälle)  där det just från detta dagiset ska utgå 7 stycken flickor som ska förenas med 43 andra 6 åringar. Jag kan ju inte tala för alla barnen, men tror att majoriteten av dem har levt sina 6 år här, har sina mor/farföräldrar inom nära räckhåll, massa lekkamrater genom fotboll, hockeyn och allt annat som barnen i Säffle nu verkar sysslar med. Nicole sysslar bara med Sångkulan (typ som kyrkans barntimmar) och självklart är alla i den gruppen hamnat i samma klass.

I morgon ska 5 av dessa 7 tjejer till den nya skolan för att träffa sina lärare, sitt klassrum. Nicole är inte en av de 5...Som ni hör är det här mina tankar om besvikelse eller hoppfullhet kommer in i bilden. Nicole är en söt, artig, nyfiken liten prick,men tar ingen onödig plats, slår sig inte fram utan finns där. Så som mamma, för så vet jag att alla mammor har känt eller kommer känna, så önskar man ju att hon hamnade med den stora gruppen och kunde falla tillbaka på deras trygghet, nu blev det inte så och hon måste hitta sin egen trygghet i sig själv och hennes helt nya vänner.

Ja som ni hör är det bara jag som oroar mig. Ja, för tro inte Nicole bryr sig om det som jag. Så egentligen borde jag också sluta tänka på det som ett orosmoment i min vardag. Särskilt eftersom det påverkar mig nu och förskolan är först i höst. Knäppt va. Än så länge lever jag på hopp om att fröknarna vet vad de gör och får helt enkelt hoppas att det inte spelar någon roll att jag inte skrev ett önskebrev till skolan och det ska bli spännande när Nicole kommer hem från sitt besök i klassrummet med sina lärare nu i vår.

fredag 11 maj 2012

Oj va kul jag har

Koncentrationen är inte var den borde vara, den är långt borta. Kanske är det för att jag för ovanlighetens skull är ensam i mitt vardagsrum vid den här tiden. Nått sånt har ju inte hänt på evigheter. Blivit bortskämd med närvaro, gott att äta och skratt. Nu är här tyst. Den lilla sover tungt i sitt rum och jag bara väntar och väntar. Ovissheten om när dörren kommer öppnas i natt gör mig rastlös och jag plågar grannarna med sån där jobbig musik som Nelly Furtado.
Har ägnat kvällen åt att läsa några sidor, installerat Firefox, läst några sidor, facebookat, läst lite till, druckit vin, dansat runt i lägenheten, kliat på lite utslag och slutligen stirra på de sidor som är kvar av boken...Nu sitter jag här. Vad händer härnäst?


Jag vet inte, dock vet jag att i morgon blir en lång dag som kommer kräva lite pengar, då det är dags för Vårmarknaden här i Säffle (eller som det heter här uppe = Vårmarten), förra året jobbade jag vid den tiden hos Attendo och rände över hela stan och trängdes med folk. Detta året kan jag gå med min dotter och jag trodde hon skulle bli skogstokig av lycka när jag avslöja detta, att vi kan gå tillsammans.

Får bara hoppas på att det blir kanon väder igen, för dessa 3 dagars ösregn med svart himmel och en sol som knappt har hunnit titta fram förrän dagen är slut, är faktiskt väldigt deprimerande och jag orkar inte va låg. Att vara låg är trist. Att vara ensam är också trist. Nej, om man ska ta och återgå till boken  Asta vill inte duscha (en bok om demens), så jag får nått slut på den här näst sista kursen som står i vägen för mitt mål - att bli undersköterska den 31/5 2012!

Återvänt, dock med ett sound och utseende som påminner om många andra, om du frågar mig..

Vart tog mitt lilla dagisbarn vägen?


Först var det bebisavdelningen, sen Smulan, båda på Jämshögs dagis i Blekinge. Från augusti 2008 till oktober 2010. Sen kom hon till Ur och skur dagiset Tuvan någon gång i slutet av 2010 och absolut senast den 31 juli detta året, är det sista gången hon sätter sin fot där. Hon tycker jag är tjatig som konstant påminner henne om att hon snart ska börja på Tingvalla skolan och att den skolan är stor.  "Tänk på det, gör det, annorlunda, nytt med mera", kommer ur min mun. I hennes öron låter det mest bla bla bla.... och hon svarar: Jag får väl lära känna nya barn om det är så stort och det ska bli kul att gå på skola, nu pratar vi inte mer om det.
Hon är inte rädd, nervös för detta byte, tydligen bara jag som är. Hon tycker det ska bli kul, spännande och hon känner sig stor som inte längre kommer kunna tilltalas "dagisbarn".


I dag kom beskedet med posten - Nicole har här med fått platsen ni önskat på Fritidshemmet -------. I samma brevhög låg ett annat brev från rektorn - Det var hennes klasslista och lärsårstiderna. Shit, nu är det på riktigt. Jag förhörde Nicole om namnen på listan och hon skakade lugnt på huvudet med ett leende: Jag känner bara två på den listan, det gör inget om de andra är snälla för då har jag en massa nya kompisar!
Ja, hela 24 stycken, bara i hennes klass. De är 50 stycken 06:or som ska börja och lokalerna var skrämmande små för oss föräldrar, men barn är barn, de kanske ser det roliga i det som inte vi ser. Återstår bara att se vad det blir av det här. Vi två har fortfarande rätt svårt att smälta tanken på att från och med 10/8 förändras vårt liv, inga mer studier för mig, utan förhoppningsvis samma jobb kvar, hon på skolan och en hel jäkla massa fritid. Vårt liv börjar på riktigt, ett nytt kapitel i vår bok, en ny epok, som inte innehåller en dagisflicka, utan en skolflicka. 

torsdag 10 maj 2012

onsdag 9 maj 2012

Barnomsorg

Knepiga grejer om du frågar mig. De begär att du ska veta som arbetslös hur hösten kommer bli, redan innan sommarjobbs förfrågningarna blivit granskade. Man slår till med ett datum som låter bra. Plötsligt står man där med jobb enda in i augusti och en krock sker. Uppsägnings bekräftelse, reserverade platser, båda vid fel datum. Ett stort pusslande tar vid, ett jobbigt sådant. Jag vet hur sommaren blir, men inte där efter, så varför begär det den vetskapen av mig?? 
Nåväl, Nicole fick i alla fall fritidsplatsen som jag önskat och snart kommer beskedet om vilken,av de stora förskoleklasserna hon hamnar i. Min lilla tös börjar bli stor!

tisdag 8 maj 2012

Lennars Bång, så som Sverige lärde känna honom + musikvideo

2009 - Spoken word i Tv4s Talang



2012 - En musikvideo

Som om jag ramlat på en hög med arga små myggor och rullat runt

Lite så kändes det igår, men även i dag. Från kinderna ner till bröstkorgen, från baksidan av öronen ner till mitten på ryggen - små intensiva "vad det nu är" som gör min hud knottrig, får den att klia ibland och känns obekvämt. Igår brände det till och med och jag var flammig på de värsta områdena. Det började igår morse med ett litet kli på hakan, inte mer med det tänkte jag. Började känna på halsskinnet, det gjorde ont, kändes strävt och framför allt knottrigt. Aja, tänkte jag igen. Nästa spegelbesök upptäckte jag att det syntes på halsen...Hm. Hade för mycket att göra för att släppa det och ta reda på vad det här konstiga var. Så lagom till allt var stängt och jag äntligen kunde varva ner så kom yrsel och en rejäl uppblossning av dessa "vad det nu är" de är över allt, inte lika intensiva som de delar av kroppen jag räknade upp, men där. Urk och blä, vad jobbigt det var. Lite svalkande Aloe vera salva gjorde susen innan läggdags. Nu är det snart en ny dag, snart dag 3 med detta. I morgon blir det nog en promenad till vårdcentralen. En akutsköterska på min twitter tror det rör sig om en allergisk reaktion, men då kommer den stora och enormt svåra frågan:
 - Allergisk reaktion mot vad?? 

fredag 4 maj 2012

Fröken med detaljerna

Japp, det är jag det. Minns inte om jag alltid varit sån, men framför allt de senaste månaderna sen min 25 års dag har man sällan sett mig utan en gräddvit tygblomma i håret. Den har blivit lite av mitt signum i stan, på jobbet, på bild. Den var jag. Jag låna ut den till Nicole i tisdags, hon glömde den på Mcdonald´s. Jag svalde hårt och blev varken arg eller ledsen, kände mig mest bara naken. Detalj, vad ska jag nu ha. Jag tänkte. Sommar, brun hud och starka färger. Japp så får det bli. Jag skaffade en turkosfärgad ring med matchande nagellack, nu är det bara solbränd hud som saknas. Dock är detta ett kännetecken jag inte kan ha på jobbet tyvärr då nagellack och ringar inte är lika tillåtna som hårprydnader...synd, men vackert (om man gillar starka färger vill säga)

"Försöker vara så bra vän, jag kan" Vem skulle jag va, utan mina vänner? "Håll dem nära, dina kära. Om du har en god vän, ta vara på den"

Minns som det vore igår, men igår är inte idag..

I min ensamhet vill hjärtat gråta så det brister av saknad, men till vilken nytta. Varför sörja att framtiden är ovis när minnena är många och fyllda med glädje och äventyr?

Tänk vad mycket 4 vänner kan göra med ens liv. Att 4 vänner kan finnas där så mycket. 4 vänner som ger av sig själv och tillsammans skapar vi vårt. Inte alltid samtidigt, inte alltid jämt, men alltid ett vi.

Ett minne blir sällan lika vackert när man återberättar för någon som aldrig varit där. Våra minnen, är minnen bara vi kan tala om, minns, glömma eller förstå. Jag skrattar åt den film mitt huvud spelar upp för mig, samtidigt som jag sitter och sms:ar med en av dem. En annan av dem träffa jag för ca 11 månader sen. De andra 3 är snart 2 år sen jag såg sist...2009-2010, det är år jag aldrig glömmer. Vår relation blir kanske aldrig det den en gång varit eller så fortsätter allt som förut trots avstånd, men oavsett...



...förblir ni alltid en del av mig, en del av oss. För alltid. 
  

Två av Sveriges värsta såpakändisar har gjort en show...!