V. 38 avklarad

20 september - Måndag:
Blandad sorg över den politiska utgången på valet, kvällen innan och alla de där känslorna som alltid ligger och värker hade försatt mig i soffkoma och de var precis så jag orkade upp de timmar Nicole skulle hämta och lämnas på dagis. Vid 15 tiden på eftermiddagen hade jag inget val, det var bara att att hasa sig upp för veckans första dag på jobbet.
Jag hann inte ens börja, förrän fingrarna värkte, men energin var tillbaka och en nöjd liten Amelie styrde bilden hem efter 21, piggare än någonsin och så där fjantigt stolt över dagens enda prestation. Hemma var det dock inte lika piggt. Dennis hade varit hemma och var sjuk och Nicole sov. Så det var bara att döda den upplivade energin igen och rulla ihop mig på min favorit plats i soffan och somna in.

21 september - Tisdag:
Ja detta var ytterligare en dag utan massa måsten och jag hatade det. Nicole till dagis, tvätt i kilovis och skicka ytterligare några nya ansökningar till fler jobb. Dennis var fortfarande dålig, så jag släpa in datorn i köket och började samla ihop lite klassiker på youtube och ändrade min kommande besiktningstid, som var bestämd att ske dagen efter, dock i Hässleholm. Nej, tack! Ägnade skrivbloggen lite uppmärksamhet innan man ytterligare en kväll föll tidigt i sömn.



22 september - onsdag:
Ännu en dag med en sjuk stackars Störbo. Ytterligare en dag i köket. Fler låtar och blogg inlägg kom in på min dator och lyckliga känslor for igenom kroppen och energin var på lagom nivå för att jag skulle klara av mitt plötsliga infall att åka och handla mat med Nicole. 2 timmar och knappt 400 kr fattigare, var det bara att lasta av varor och barn innan det var dags för veckans andra jobbpass.
Lite över 4 timmar med värk, var något jag fick slå bort. Jag ställdes i ett bås där jag skulle jobba ensam. Ensam med minst 10 backar kött, kött på 1 ton per lass. Lagom mör kommer jag hem till en något piggare Dennis och vi hade myskväll med film och tända ljus. Kvällen blev inte lika tidig som de andra, var för insnöad i att skriva texter och somnade i skrivblocket....

23 september - torsdag:

Första dagen på länge som Nicole både äta frukost i sin takt, bli färdig och dessutom komma i tid till dagis. Jag ägnade mina ensamma timmar åt att ändra om på skrivbloggens upplägg och hade lite vrålande sångstund för mig själv. Nicole verkade lite sjuk så jag ät henne sova när hon kom hem. Dagen visade inga större tecken på höst, så jag satt och sola i väntan på Dennis hemkomst. Sen var det bara att springa till bilen för veckans sista jobbpass. För första gången någonsin jobbade vi alldeles för fort. Fort har vi jobbat innan, men det här var extremt. Dock skulle tvunget killarna krångla till det o bli för slappa och det jobb som kunde avslutas redan vid 19:30, blev i alla fall 21:00. Väl hemma höll Dennis på att styla folk och Nicole levde rövare och världens fluff vid namn Ajax mötte mig. Hårförändringar, skratt, After dark på tv och massa mys med tjejerna ända fram till midnatt.

24 september - fredag:
En dag i skrivbloggens tecken. Jag la till ytterligare texter och valde att göra PR till de folk jag visat den först för och mitt i allt det länkade Zinat Pirzadeh upp den på sin sida och hon har ju en enorm vännerlista med följeslagare, vilket helt plötsligt gav bloggen en publicitet jag inte hade väntat mig och massa ny respons.
Fick dock göra en paus vid 15 tiden, dock inte för att jobba utan för att köra bilen på vår första besiktning. Nicole tyckte det var väldigt spännande hos bildoktorn och skötte sig fint. Nervös för beskedet, men 15 minuter senare åkte vi där ifrån med ett papper på att bilen fått godkänt. Dennis hade lämnat oss vid 11 tiden för att åka på utflykt med Klassen till Äppelgården. Jag och Nicole roade oss med att stöka ner lägenheten, busa och äta mat. När hon hade somnat tog jag ett glas vin och kontaktade saknade släktingar och bekanta och berättade vad som pågick i mitt liv. En stor sten lättade och trots att det var fredag och jag var ensam var jag rätt nöjd ändå. Dennis dök upp först vid 03:30. Det kan man kalla en utflykt i impulsen och gemenskapens tecken.

25 september - lördag:
En orolig natt, dålig energi på gång, men det var bara att ta på stallkläder på och frukost i bilen. Det bar av mot Vinslövs ryttarförening för 4:e knatteridningen. I dag skulle jag vara själv, utan morfars stöd. Så som tur var, hade Nicole fått den minsta hästen som hon tjatat om de andra gångerna. Hon har äntligen lärt sig att "styra" och nästan lärt sig att stanna helt själv. Däremot, hände samma sak som förra gången. Traven, skrämde henne och hon grät och hade sig. Varken jag eller ridfröken förstod något, var detta "anti spring" beteendet kommer ifrån så plötsligt. Hon har ridit på en shettis som är under 100 cm, en C - ponny på över 130 cm och på min häst som är 146 cm, i rejäl trav och skrattat glatt o velat trava mer. Nu satt hon på världens snällaste shettis på 105 och gallskrek. Hon sa plötsligt själv att hon inte ville rida mer i Vinslöv. Frågan i mitt huvud om hur jag ska hantera detta snurrar än.
Hennes besked gjorde mig som före detta hästpassionerad, ganska låg. Skulle inte mitt intresse få föras vidare?
Väl hemma blev vi mest bara ovänner, länge sen vi bråkade så mycket om små saker och det blev ju inte bättre av att jag redan var irriterad sen jag hade klivit upp för dagen. Dennis var i väg med Paulina och förberedde för Hennes maskeradfest senare på kvällen. Jag fick ett telefonsamtal av en vän som mår riktigt dåligt och jag gjorde allt jag kunde för att stötta honom, men kände uppgivet när vi la på att jag kanske inte lyckats. Det han hade sagt blandades med den soppa jag själv bar på och irritationen växte mer och mer för varje timma. Lyckades slå bort det för en stund så jag och den lilla kunde avsluta kvällen i fredstecknet. Det blev skräpmat och massa mys. Sen brast allt och alla känslor och tankar rann över. Mina ensamma timmar denna lördags kväll spenderade jag med att blogga och fälla en massa tårar. De hade precis torkat lagom till att Dennis kom hem vid 03:15....

26 september - söndag:
Soffkoma eller söndagskoma, ja man kan kalla det vad man vill, men det dröjde länge innan jag orkade slå bort alla tunga tankar och resa mig upp för att ta tag i livet igen. Massa nya tankar hade fyllt mitt huvud, massa goda tankar. Jag var förbryllad, var kom de ifrån?
På eftermiddagen lyckades ja tag i mig själv ordentlig och föreslog för Nicole att vi skulle gå ut på en promenad så hon skulle få testa sin cykel och se om hon var redo att börja cykla till dagis. Det blev en väldigt lång runda och det tog inte så lång tid förrän hon lärde sig att hantera den rosa faran och klarade Jämshögs fruktade skolbacke. Själv, blev jag förvånad över hur lite frisk luft kan rensa tankarna och bara behålla de goda. Väl hemma, ordnade hon och Dennis med maten, innan hon och jag kröp ner i hennes säng och läste saga. Hon somnade mitt i och jag pussade henne godnatt och återgick till mitt bloggade. Min saknade Kalle vän, hörde av sig och kollade läget och passade på att skicka en hel spellista med massa bra musik som han visste skulle få mig på ännu bättre humör. Så skönt att höra av honom igen, var evigheter sen, men inget har förändrats och det värmer så mycket. Du är en underbar vän.
I kväll kommer dessutom pappa hem från Teneriffa (Aiffa, enligt Nicole), efter sin vecka hos mamma på Vintersol, så det ska bli ett kärt återseende på telefonen i morgon.
Kvällens sista timmar passade jag på att ha lite godismys med Dennis och sa kanske samtidigt hejdå till min hittills 90 % hel läckra mage som jag lyckats skaffa mig under veckan. Tror inte den sett så här bra ut sen, ja evigheter. Ska slänga in veckans tidrapportering till Adecco innan jag slänger mig i duschen, för att falla i sömn ren och redo för en ny vecka med nya händelser....God natt och tack för denna vecka, Jämshög....

Sena timmars smärta

Just nu är jag väldigt tacksam över att jag inte sover just nu och det är nog resten av bostadens invånare också. Hade jag sovit, hade jag vaknat upp med ett vrål av smärta och hysteri över det som hade känts okänt, när man fortfarande är berusad av sömnens berusning.
Vid kvällens sista timmar började det pulsera lite lätt i mina armar, men jag slog undan det och lät fingrarna fortsätta vandra omkring på tangentbordet i sökandet på de ord som kunde bli en text. Nu sitter jag här och tittar ut över de armar jag nekat uppmärksamhet. Nu sitter jag här och känner hur varje ådra från armveck till fingerspetsen har rest sig från sin ursprungliga plats och pulserar så hårt att att det sticks. Känner hur fingrarna sakta kryper ihop till en form likt att jag skulle hållit i en liten boll med ett krampaktigt tag. Det känns som att jag inom få timtal inte kommer kunna röra fingrarna igen, knogarna har låst sig, redo för att hålla hårt i den där osynliga bollen. Mina armar är inte längre enfärgade, utan fläckade med blåmärken, en svidande rodnad och tydliga ådror som ser ut som att de är på bristningsgränsen. Känslan är inte ny, snarare återkommande. Senast i morse åt den mig, men efter att ha svalt min allra sista medicin sen sjukhusvistelsen, utblandat med många koppar starkt kaffe, dog smärtan ut och veckans sista arbetspass blev behagligt.
Jag blev förvarnad på jobbet redan från första dagen, att någon gång under min tid som anställd kommer jag väckas mitt i natten eller bli rädd mitt på dagen av denna smärta, en smärta som kommer med de arbete jag utför några timmar i veckan. En smärta som är så läskig, så mardrömslik att flykt och ett evigt matande av bedövningsmedel känns som den enda lösningen, men det finns en bättre fast dock plågsammare lösning på det hela: Stå ut och låt kroppen få läka i sin takt....Är rädd för att det här kommer bli en sömnlös natt.....

I dont want no more bad hairday!

Kom hem från jobbet vid 21 tiden, till något som liknade Jämshögs hårsalong number 1 :). Möttes av Paulina & Louvisa, som var här för styla till sina kalufser a la Dennis.
De väckte liv i sina hår med tuffa frisyrer och färgstarka slingor som fick dem att blända mig. Deras uppdaterade yttre fick mig att inse att jag inte låtit min kära Störbo få gå lös på mitt hår sen skolavslutningen i juni, medan tjejerna har redan varit under Dennis magiska fingrar, mer än två gånger bara nu i höst. Fy mig!! Nej nu får det tusan bli ändring på det här!
Nu ser mitt hår som allra första gången Dennis styrde saxen mot det, det bara hänger nästintill livlöst ner mot nacken med kvarlämnade färger sen sist. Visserligen är det mycket kortare nu än premiärgången (juni -09) men ack lika illa ändå. Precis som då, springer jag mest runt i tofs igen och jag menar hur kul är det?

-Dennis min kära älskade Störbo, hela hösten 09 och våren 2010 skänkte du mitt hår en ny förtrollande frisyr typ en gång i månaden, åh självklart genomgick även jag många stilförändringar, som t.e.x min linsperiod.
Varje gång jag lät dig få fria händer med smink, kläder och hår, så blev det galet läckert och jag kände mig snyggast i världen.
Så trots att månader har gått, hoppas jag fortfarande att du har lust att väcka liv i min trista kalufs igen och trolla tillbaka den snygga Amelie, så som bara du kan? December 2009

Äntligen!

Precis bokat tid med Komvux..igen. Sådär lagom till att mina "förmåner" med jobb och barnomsorg börjar ta slut. Jag tror inte studievägledaren förstod min situation när jag var inne på möte sist, men efter att ha skickat ett påminnande mejl om att jag fanns, var hon snabb med att kalla till möte igen.
Jag var där i början av månaden och lämnade in lite ansökningar, men eftersom det var fullt på heltids linjerna skulle hon se vad hon kunde ordna. Veckor gick och om nästan exakt en vecka är denna månad slut och jag behöver besked nu. Dock får jag vänta till nästa tisdag.
För mer än en månad sen var jag helt övertygad om att jag skulle just i denna skrivande minut befinna mig på en skola, nöjd och lycklig över att ha något att göra igen. Nöjd över att få lära mig nya saker i stället för att sitta hemma. Nicole skulle få vara tillbaka på dagis mellan 9-16, csn pengarna tillbaka och dessutom, för en gång skull hade jag kunnat säga att jag har ett extra jobb, sånt där som vuxna/studerande har.....Men i denna skrivande stund sitter jag i familjen Störbos stora soffa och glor på min datorskärm, dricker kaffe, försöker göra mig allmänbildad via internet och väntar på att det är dags att hämta min dotter. Sen ska vi fördriva ytterligare 3 timmar, innan jag beger mig av till det jobb, jag fått behålla tack vare att jag är en av bemanningsföretagets bästa medarbetare. En förmån helt enkelt, ihop om att jag ska hitta en sysselsättning på dagen....men tiden börjar rinna ut. Fast studievägledaren lät som hon hade massa nya idéer på gång. Ska man börja hoppas på att denna oändliga väntan äntligen börjar lida mot sitt slut?

Ett litet steg åt andra hållet kan göra sån stor skillnad

Måndag:
*en limpa bröd
*skinka
*gurka
*ost

= 128 :- på ICA nära

Onsdag:
*köttbullar
*korv
*pommes
*fiskpinnar
*4 äpplen
*3 apelsiner
*potatisar
*pyttipanna
*saft
*stor paket smör
*cocktailtomater

= 200:- på Netto

Onsdag igen
*en limpa bröd
*2 st läsk
*universal spray
*4 mandarinder
*potatisgratäng
*hamburgare
*hamburgare bröd

= 105:- på Willys

Är det inte lite komiskt att den affär som är närmast, är den affär man köper minst i, men ändå betalar mest för!?

Du vs. politik

Du har varit ljudlös, skrikit, varit ledsen, älskat och försökt undvika mig och med all rätt eftersom jag komplicerade allt genom att skälla, gråtit, varit hysterisk, undvikit, bråkat, älskar och jagat dig tills du tystar av rädsla för all skit gammal skit ska upprepas, medan jag vill visa att gammal skiva är knäckt. Jag är en enda stor blöt tår och håller mig undan, inte du som har skadat mig utan jag själv...som vanligt. Sitter åter igen och saknar dig, men försöker låta dig vara i fred så du kan läka från att jag klöst dig med min hysteri bara för att du påminde mig om den förflutna sanningen.Du kan göra mig lycklig och du kan göra mig låg, men aldrig så låg som det som pågår just nu.

Valet 2010,politiken som just nu riskerar att koka över i ett oönskat verbalt krig som riskerar att de frågorna de talat om, kommer falla i glömska. (Frågorna som bland annat kan gynna mig och Nicole igen, få oss till att känna oss som en del av samhället igen.)
SD tillträde i riksdagen och att ingen av de andra i det runda huset i huvudstaden inte vill fånga in dem i sina armar kommer i stället fånga all uppmärksamhet den närmaste tiden. Känns ju skönt att höra, samtidigt som det låter riktigt farligt. I samhället, där vi vanliga lever. Vi vanliga som bara ville ha hjälp men inte fått någon hjälp utan utkastade från det ena och det andra, vi vanliga som kan råka ut för "glada" rika som får fortsätta leva i lyx och arga invandrare och fattigare som vill slåss i värsta fall mer än bara verbalt med de folk som inte tillhör de vanliga, med de som inte tillhör oss. Både du och jag är drabbade av det här på varsitt håll.

Lars Ohly fick äntligen ge sin åsikt om "den barnsliga"gest han hade gjort mot SD ledare. Men.om folk tycker han är barnslig så är vår statsminister minst lika barnslig. Jimmy sa att han trodde detta berodde på själva valet, att nu skulle det bli annorlunda och samarbete, men om man ska tro alla de ledande partiledarna inkluderat stadsministern vill de fortfarande inte ha något med SD att göra om så ens hälsa. Visst, vad är det för jämlikt samhälle och demokrati, så blev vi ju inte upplärda att behandla andra. Men glöm inte, det är nya tider nu. Tider där de vinnande "laget" är samma politik som i minst 1 av 4 år sparkat på dem som redan ligger ner, pekat och skrattat. De lovar än en gång guld och gröna skogar, samtidigt som de den senaste tiden visat den politik som SD vill ha, gynna de äldre och rika svenskarna. Nästan så jag undrar om moderaterna är ett annat namn för Sverige Demokraterna 1.0? Menar inte att de är främlingsfientliga, men man kan ju nästan undra. Känns ju som att fly landet är enda sättet att komma ifrån den misär vi, folket har hamnat i om vi är sjuka, fattiga, arbetslösa, invandrare, ensamstående m.m

Ja, kommer Sveriges goda rykte bestå? Kommer det bara finnas rika kvar i detta rike till nästa val? Kommer det bli kaos eller blåser allt över och alla blir vänner och löften hålls? Än är det långt ifrån över, men jag kan lova dig inget är så sorgligt som politik och inte ens du kan göra mig så låg som Valet 2010 och dig är det värt att vänta på i 4 år i hopp om förändring, fast helst inte! (Helst vill jag vara hos dig nu)....

Min bästaste bäste vän hittade hit

Det var fredag, jag och Nicole var redan hemma. Vi hade hört att han skulle komma, men inte kopplat när. Så det var med extra glädje mina ögon sken när jag såg att Dennis kom hem och han hade vår saknade vän Philip med sig. En kram på säkert en minut kändes som flera timmar. Jag kände tårar av lättnad. Han kom verkligen hit i rätt tid, när jag behöver han som mest. Han är en av de få som vet allt om operationen och han hade redan på vägen hit förstått att medicinen hade nått sitt slut och alla möjliga känslor hade attackerat mig. Han höll tröstande om mig medan jag spydde ut de jag inte talat om för att medicinen har fått mig till att förtränga tankarna på allt som hade med operationen att göra . En stor sten lättade från mitt hjärta, när jag stod där och babblade och kände att de lyssnade på varenda känsla. Väl färdig med gnällandet, började grabbarna förbereda sig för planerad festkväll på internatet, även Jessica från vårt år hade hittat dit. De lämnade mig vid halv 8, med ett lyckorus och lugn.

Grannarna under hade fest och vi överröstade varandra för några långa minuter. Läste en lång saga för lilla Nicole och passa på att städa upp den röra jag hade skapat på hennes rum innan jag lämnade henne i fred för natten. Nu såg hallen ut som ett krigsfält och energin var på topp, så vad väljer man? Bänka sig framför Idol eller passa på att städa med hög musik och bara hoppa runt med sin nya energi Philips besök hade skänkt. Ja valet kändes rätt givet, det blev städning deluxe. Så inne i städningen att jag inte märkte att klockan hade passerat långt in på natten och grabbarna kom hem. Dennis blev nästan lite rörd när han såg min detaljerade städning jag hade åstakommit trots att hallen fortfarande såg ut som ett krigsfält.
Vi hade eftersnack och chillmusik och njöt av varandras närvaro fram till morgontimmarna.

När väl alla vaknat till liv ordentligt var det dags för frukost för den lilla och ombyte inför hennes 3:e ridlektion på knatteridningen. Lämnade två sötnosar där hemma och satte mig i bilen för ca 8 mils resa. Det märktes att ridturen på min födelsedag på min gamle D-ponny, hade gjort henne så mycket kaxigare än första gången. Hon fick precis samma sega C-ponny som första ridturen, men nu kom hon i håg att banka med benen om den inte lyssnade på hennes smackande. Jag gick med första rundan, men blev lättirriterad över den sega ponnyn som segade ner de andra så jag kunde inte förklara för Nicole i lugn och ro vad hon skulle tänka på, men vi lyckades överraska den gamle slöfocken med strama tyglar och ett nyfiket försök till att styra, gick sådär. Morfar tog över. Han är inte lika ord som jag med tygelfattning och styrandet av djuret så Nicole tappade koncentrationen rätt ofta. Under travstegen lyckades hon både skada sig och bli rädd och gallskrek som en bebis två gånger. Ett under att hon inte klev av. Nästa gång har hon blivit lovad stallets enda A-ponny.

Efter det blev det jätte mysig fika med pappa på ett sött Café och vi gick igenom bilen inför kommande besiktning. För självklart hade den börjat strula just i dag. Tur i oturen. Nån hade dessutom försökt slanga bensin och hade kastat mitt bensinlock...sörjer mest reporna på bilen de lämnade efter sig. Nästa vecka kommer bli många mil p.g.a jobb 3 dagar, bilbesiktning och knatteridning, medan resterande familj är återförenade på Teneriffa. Självklart ska allt hända den veckan ingen är hemma och kan hjälpa till. Men vi ska väl klara det ändå.

Lite efter 15 tiden nådde jag min lägenhet och en sömnig Philip som bland annat väntat på mig för att säga hejdå innan han återvände till Malmö. Jag tackade honom evigt för den energi han gett och för hans lilla besök. Under dessa 26 timmarna har han fått Jämshög att kännas som förr igen, men så är det inte. Kramade han hårt farväl och bad han hälsa sin älskade. Tom utan han här nu, men än mår jag bra. Nicole leker hej vilt inne på sitt rum, Dennis jobbar kväll men dyker upp innan dygnet är slut och alldeles strax kommer Louvisa, Philips syster hit för lite lördagschill :)

Hjälp mig och andra i min situation att få chansen att börja leva igen och känna oss som en del av samhället!

Inte igen!

Jaha då var medicinen slut och smärtan ett faktum och som alltid kommer aldrig operationssmärtan aldrig ensam. Nu har det gått en vecka sen jag gjorde den, men just nu känns det som jag gjorde den i morse. Självklart återvänder smärtan med drömmar, hjärtesorg för minsta lilla kyla och rejäl hjärnkaos. Tårar gör ont, varför gråter man med magen? Mitt operations sår lär aldrig läka så länge tårarna får magmusklerna att jobba. Allt jag ser framför mig är den verklighet jag vill ha, men när jag blinkar så är jag tillbaka i min sorgliga verklighet, men än så länge vägrar jag lägga mig i fosterställning för att gömma mig från den smutsiga och smärtsamma verklighet jag bor i. Jag måste acceptera den. Jag hittade en sista tablett, var tusan var du när jag skulle gå och lägga mig?? Känner redan hur den börjar arbeta i kroppen och ger det en halvtimme sen kommer jag vara immun mot tårarnas smärta och jag kommer återgå till att minnas och mitt sår kanske kan få börja läka ifred igen...precis som du?

Plain White T's - 1234

Den dag denna låt försvann från Spotify grät jag en flod och det var först nu jag hittade den igen. Det är den finaste kärleks låt jag vet och den jag håller mest kär spelade den för mig och jag föll ännu mer. Hade jag kunnat spela gitarr, hade jag velat lära mig denna. Då hade jag velat sjunga den för dig. Eller tänk om du hade sjungit denna för mig, den är så du, den är så vi. Glöm inte oss. För det har inte jag ...

"Allting löser sig" del 2 typ...

Måste bara få berätta, allting har löst sig. Den jag skrev om hade fullt upp med att ordna upp sitt liv och känslor var frånvarande från sms, nog för att jag visste att de fanns på riktigt, men jag vill ju ändå ha bekräftelsen. Jag backade snällt undan i väntan på att allt skulle lösa sig. Igår kväll kunde jag inte hålla tassarna ifrån mobilen längre utan slängde av ett nyfiket mess. Till min stora lycka hade allting löst sig för min kära och man kunde nästan höra lugnet i själen ända hit. Gissa vad, jag fick inte 1 utan 2 pussar tillbaka i textformat och dessutom var tonen i smsen precis som den brukade vara, så du. Det jag hade saknat så mycket hade jag äntligen fått igen, din bekräftelse. Vi hade säkert kunnat smsa hela natten om det inte var för min dumma mobil dog hela tiden, men nu känns det som de där långa välfyllda smsen med känslor och gemensam glädje inte är så långt borta längre. Denna händelse var lite av enklaste laget för att slänga av på min "skrivblogg" och dessutom har jag ju kvar del 1 här. Ja bortsett från vädret med dess kyla och en viss rastlöshet i kroppen så mår jag rätt bra nu vill jag lova och mycket tack vare dig....

Nu jävlar är det höst (värsta regnstormen därute)

I samband med höst kommer designuppdatering och den här gången blev den inte så höstlig (hösten är här men inte färgerna den brukar ha med sig), utan mer färg blandad med mörker...lite som det lilla ljus jag ser i mitt mörker.....Och som det resterna av det lilla ljus jag dödat........En ny epok på bloggen tro?

MosquitoTV part 9

Vad vore min barndom utan Tomas Gylling och alla hans underbara animerade program! Det var tv som heter duga. Minns ni 100 kilo godis?

24 år ,den 13 september, Min dag

Väcktes redan några minuter över midnatt, av att Dennis hade skickat mig en yber mysig gratulation via sms. Jag log och kände mig saknad och vände mig om i min lilla 90 säng och kramade på min sängkamrat, Nicole. Ingen respons, men det gjorde inget, jag somnade ändå. Nicole hade dock mardrömmar halva natten och låg och viftade och sparkade hej vilt och man fick sig några slag här och där, men slutligen lugnade hon sig och vi fick några timmar. Fast inte så många timmar som man kunde tro.

Ca 07:00 står pappa i dörren och sjunger "ha den äran" och han bländar en nyvaken födelsedagsgris med det brinnande lilla ljus som han har placerat på en bakelse. Bakelse med ljus, nybryggt kaffe och en tung present låg på brickan som hamnade i mitt knä, man kände sig nästan som barn igen, eftersom det var samma bricka som alla andra födelsedagar. Nicole tyckte vi var jobbiga, hon ville ju sova. Tog en stund innan hon insåg att det var kalas i sängen och då flög hon upp. Jag öppnade nervöst de tunga paketet, hade jag önskat mig nåt detta året? Minns inte, så vad kan det vara. Det var en kamera. Åh mina älskade föräldrar, ni är allt för söta. Jo jag hade önskat mig eller snarare tjatat om hur mycket jag behövde en kamera igen för att hjälpa min skrivprocess och hade planerat att spara ihop till än, men nu hade jag en mitt framför mig och den var min.

Efter en kvart flyttade vi ut oss i köket, där ännu mer presenter väntade. Gräddbakelsen blev min frukost och efter det fick jag en underbart saftig smörbulle. Jag öppnade en av presenterna som bjöd på mycket vackra påslakanset. Efter det sjöng pappa och Nicole för mig, mycket vackert och rörande. Älskar er. Mellan 8:00 till 10:00 planerade jag dagen, läste massa gratulationer på facebook och blev rörd av att så många hade skrivit så tidigt på dan. Vädret var lagom, ingen skymt av regn och det spritte i kroppen. Jag fick en idé...
Jag tog på mig stallkläderna och gick ut i hagen och hämtade in min ponny Gorm och ägnade han lite vård och omsorg, men jag hade en baktanke. Bad pappa om hjälp och vi tränsade, slängde på barnsadlen och satte på Nicole sin hjälm. Gorm verkade inte protestera när vi ledde ut han i paddocken och lyfte upp den lilla. Hon har ju suttit på han innan, men aldrig ridit. Det var mitt mål med detta, att se om hon klarade av att rida eller bara skulle "åka"runt på honom. Det tog inte många minuter förrän hon släppte handtaget på sadeln och fattade tag i tyglar och började använda benen. Märks att fröken börjat på ridskola. Gorm följde mig lydigt, samtidigt som han lyssnade på hennes kommandon. Hon ville till och med trava, hans storlek skrämde inte henne. Och min gamle herre till ponny tvekade inte utan överraskade oss med att trava lugnt och försiktigt fram. Det blev minst en halvtimme på banan och båda verkade nöjda efter turen. Jag pussade Gorm och släppte ut han igen. Jag ville helst ta in islandshästen så jag med kunde rida, men tiden började rinna i väg.

Något var jag ju tvungen till att göra nu när energin var på topp och smärtan låg. Så jag fick infallet att jag skulle torka av, dammsuga och tvätta bilen. Det tog längre tid än jag tänkt, men gud så fin den blev. Dock var jag inte lika fin. Blött och smutsig och marken under bilden var ännu värre, men tro mig det var det värt. Nu både doftar den gott och är blänkande ren.


Vid lunch bjöd pappa på en specialare till äggstanning som var helt magnifik. Jag passade även på att öppna ytterligare ett paket och möttes av nya lakan. Det började bli dags att packa för hemfärd och det var minsann inte enkelt eftersom vi spridit runt allt. Var inne på facebook en runda och möttes av ännu fler gratulationer och lyckönskningar. Klockan sprang i väg, Nicole somnade i soffan och det var dags för mig att bege mig mot Blekinge, jobbdags. Hon skulle åka med pappa för de skulle hämta ytterligare en present typ. Min lagade dator. Pussade henne hejdå och krama pappa hårt, sen satte jag mig bakom ratten och styrde mot kvällens sysselsättning.


Det blev 4 ½ timmes jobb med minst 20 ton kött som skulle "kontrolleras". Jag vet inte om det berodde på att jag hade födelsedagen i huvudet eller bara slarv, men jag lyckades klippa sönder två handskar och lyckades ge mig själv 3 svidande skärsår på vänsterhanden, självklart lagom till att jag skulle jobba själv med en balja på minst 1 ton kallt hårt kött som skavde mot mina skadade fingrar. Var bara att bita ihop och jobba. Fast det tyckte inte mitt hälsotillstånd, utan det började krångla rejält och min medicin låg i bilen...suck* Som vanligt när vi ska städa upp efter oss ser det ut som jag duschat med vattenslangen i stället. Blöt och kletig av kryddan. Jag hoppade nästan jämfota in till omklädningsrummet när vi slutade. Jag hade klarat det, jag hade jobbat med smärtor, sår och tankar. Ytterligare några kronor hade ramlat in i kassan och jag var galet stolt över mig själv. När jag kom ut visste jag inte om jag skulle bli glad eller ledsen. Tycka att det var magiskt eller deprimerande....Ute var det beckmörkt och stjärnklart. När jag började jobba där, kunde jag åka hem och möta mitt dåvarande gäng och åka till Halen för att sola och bada...Ja, nu jäklar är det höst!


Hela vägen dit och hela vägen hem, var det Mando diao som gällde och jag sjöng med för allt vad jag pallade och kände hur glädje spred sig i kroppen. I dag är min dag och den har varit så bra, så lagom. När jag kom hem, möttes jag av tända ljus och nedsläckt, inget ovanligt, men lite extra fint denna dagen. Dennis och jag prata lite och sen överraskade han mig med en rejäl delikat ostbricka och ett glas vin. Hur mysigt som helst. Fick dessutom en liten "bambino" växt i present. Den var så jag. Jag började tacka folket på facebook för alla fina ord på min dag och sen hade jag och dennis lite festligheter för oss. Så kvällen fick ett helt lagom avslut. Min 24:e födelsedag, kunde inte bli bättre. Tack Pappa, Nicole och Dennis.

Åter igen, tack alla söta själar för alla gratulationer och fina lyckönskningar , ni gjorde min födelsedag så lagom och hur mysig som helst. Tack alla inblandade.

"Allting löser sig"

Det var väl den mening man kunde höra mest i vårt sena men korta samtal som yttrades på en ganska vänskaplig nivå. Inga känslor yttrades, bara nyfikenhet på vad som pågår i vardagslivet. "Allting löser sig, det ordnar sig"...Jag bet mig hårt i läppen för att hålla mig sansad och inte lyssna på din röst, höll mig sansad för att inte verka hysterisk. Du var för lugn för att släppa lös det som ville ut. Din uppmärksamhet jag fick, men inte i den grad jag är van vid. Det är som en spark mot mitt redan skadade underliv. Jag fick höra din röst igen efter mycket tjat, men jag kunde inte lyssna. Ett "men du får ha det bra, hejdå" fick avsluta detta svåra samtalet. Inga känslor yttrade innan så varför släppa ut det nu. De starka orden kunde inte yttras på telefon, jag klarade det inte, kändes som jag pratade med en förstående främling. Du har fullt upp med att ta tag i ditt liv, alla har fullt upp med att ta tag i sina liv. Alla utom jag. Jag bara sitter här, med smärta och väntar på svar från jobb och skolor, omringad av vänner på avstånd och med fåordig kontakt från dig efter vårt senaste svarta moln som dök upp på vår innan så rosa himmel..."Allting löser sig när jag är färdig med allt, fått allt ordnat"....Ja du älskade, allting löser sig då. Då har du tid. Du vet var jag finns, du vet vart jag måste finnas. Du finner mig vid min dotters sida kämpandes med att mörda de tårar och den uppmärkhet som ej är mättad. Låta de hamna i koma tills den dagen jag vet att känslosamma ord kan delas mellan oss igen, när allt har ordnat sig för dig älskade, hoppas jag att jag är välkommen tillbaka till den famn jag inte klarar mig utan, trots alla sår jag gett dig, kan du förlåta mig..igen?

De starkaste orden, kan ej yttras ty mitt hjärta lär brista ännu mer....Varför ska tårar göra så ont....

Jag älskar dig

Hemma från min utekväll

Ja ute det har jag minsann varit, men då menar jag utomhus! Åkte med planen på en roadtrip till en person som kunde skänka mig lite glädje och få mig att släppa tankarna som än får mig att spruta tårar. Men nej så långt ville inte bilen ta mig (och nej det var inte min bil som var så dum.) Träffade Chasse iaf och snackade lite skit ute i höstkylan. Hässleholm var minsann på g i dag. Festerna runt om lät högre än självaste Hässleholm festivalen. Jag kände mig för uppsvullen och hade fel skor för att joina partyfolket och dessutom verkade de jag hade velat vända mig till slocknat. Allt bara gick i stöpet. nådde inte ens halvvägs innan jag fick vända och nu sitter jag hemma igen, ont på de ställena läkarna glömde varna mig om och medicinen börjar sina. Jag är vaken, pigg och irriterad, känner hur ytterligare en lördag rinner ur händerna på mig. Pappa blev lite nervös över städningen men han blev också så stolt som jag hade hoppats på. 23:30 var han hemma, 07:00 åker han igen. I morgon dör jag om jag har ont, det är dåligt väder och om jag inte kommer ut till stallet. 9 timmar ensam hemma på min sista dag som 23 åring, ja grattis Amelie, den helg du kunde spenderat med din själskamrat Pidde som snart också slutar vara 26 åring, den sket sig för jag låg hemma och sov!

Inget livstecken från den man jag önskar uppmärksamhet ifrån så jag hinner inte mer än hem förrän jag sätter igång ett gammalt videoklipp på datorn för att kunna höra lite av hans röst, det är väl det närmaste jag kommer till att få höra honom prata med mig. I morgon är sista dagen jag har chans att ringa honom härifrån, men jag vill inte ringa så som det är nu.Tyst, kallt och osäkert. Jag ser en bild på din nackeoch det hugger i hjärtat.. *Snyft* Ja då var tårarna här igen. Den här gången är det en kombination av hopplöshet, smärta och saknad....Skit lördag, skit kropp, skit liv....Bara du kan göra detta till något skitbra...Det är bara att vänta...men låt mig inte vänta för länge...höstlovet är snart här och du vet vad jag vil i alla fall.....God natt ...

Vacker låt/video: John Legend - Everybody Knows

Angående vilken blogg som är vilken!!

Städningen har börjat jag lovar. Upptäckte precis att någon av mina kära föräldrar har skrivit ut alla mina "wannabe textverk" från min andra blogg. Finns många texter där jag är sjukt stolt över att jag skapat och att de är mina. Där emot har jag blivit anklagad för mer än en gång att det där skulle vara min "vanliga" blogg. I så fall är mitt liv som en saga och jag är kär i två personer samtidigt. Texterna är fulla av vackra ord, massa namn och passionerad kärlek och folk hakar upp sig på datumen och blir vansinniga över att jag jag älskar en person ena dan och en annan nästa dag...Feeeel!! Det är som en annan läsare skrev till mig :"detta är bara olika arbetsprover som du försöker skapa för att hitta ditt eget skrivande och kunna ha något att erbjuda till andra textskapare och skolor. En möjlighet för att få stöttning i det du älskar att göra, skriva om en verklighet med finare ord." Texterna kunde lika väl va skrivna året innan för hand men kommit in i kläm mellan två kärlekshistorier, men visst ibland stämmer tidsperioden, men det är sällan. Ber dem som klagat och er andra som tittar in att komma ihåg att det är inte min "vanliga" blogg, vanligheten står denna bloggen för. Kom ihåg att jag älskar att skriva och drömmer om en framtid med det som levnadsbröd, men då måste jag ju mata både mig själv och de andra som kan ta mig dit för att kunna uppnå detta. Det är en sida med blivande arbetsprov, med passionerad kärlek som har sin inspiration från verkligheten (min och andras) och den kan verka kryptiskt. men vackra ord berättar sällan hela sanningen eller hur?

http://minnyans.wordpress.com/

Ansvaret ligger på mig

Jag har 15 timmar på mig, 15 timmar att visa att jag också kan ta ansvar och hjälpa till. Min stackars pappa jobbar i dag. Nicole studsa upp samtidigt som han hade åkt och satte igång en film och ville inte jag skulle komma upp. Kunde jag inte heller. Mådde inte kalas, slängde i mig några smärtstillstillande och reste mig ur sängen och ordnade kalasfrukost till Nicole. Jag ser ut över röran som skapats på de dygn vi har varit här...Hade mamma varit hemma hade hon svimmat. Det rycker i städnerverna, men pillernas verkan säger öh va? Jag försöker besegra känslan och förklara för den att den bara ska trolla bort smärtan, inte trolla bort mig. Det går sådär. Men än är det fortfarande timmar tills herrn kommer hem. Jag kan få städsällskap i form utan han jag var hos förra helgen med B, men han bor många mil här ifrån och jag känner mig osocial om jag städar. Med tanke på att det rinner känslor från ögonen till och från som inte har med vederbörande att göra får ju mig att verka helt hysterisk. Känns elakt att få hit en person som vill umgås och prata, men jag är bara känslosam och städmanisk. Nej, ensam är nog det bästa för mig om inte han jag gråter över dyker upp...Som här ser ut just nu. Jag har inte tillräckligt med vitaminer hemma för att hålla liv i mig själv, men jag har ett ansvar, ett ansvar jag måste hålla. Han är ju min pappa och jag vill göra han stolt. Vill att han ska berätta för mamma när han åker till Teneriffa: Vår dotter städade hemma hos oss och det blev jätte fint. Städning, sopor, tvätt, rasta hunden, diska, laga mat och få stället att dofta, tror ni att jag kommer klara det, innan 22:30?

Ett sårat livstecken...

Med tvingade ord svarar han på mitt tjat....det var inte de orden jag hade hoppats på. Det var jag som varit blind, igen. Hysterin som lagt sig i min kropp har gått ut över min dotter som gick och gömde sig för en stund sen, hon ville inte se mig gråta mer. Hon blev också ledsen. Hur kan jag orsaka de jag älskar så mycket tårar? Är jag verkligen mänsklig? Det bästa jag kan göra är att låta dem slippa mig, få gå vidare med sina liv och slippa den oro jag består av. På 4 dagar har förflutet jagat upp en oro som inte borde finnas och jag har lyckats jaga bort mig själv från det som var framtiden igen....Jag ska inte tvinga någon att svara på mina sms bara för att jag är jobbig, jag ska inte tvinga någon att tro på mig bara för att de tvivlar och jag ska aldrig beskylla andra för att ha lämnat mig när det egentligen är jag som skadat dem....Den här förlusten kom så olägligt, så jävla olägligt...De sa på sjukhuset att jag skulle känna det som lite mensvärk, nu känns det som jag förblder inifrån och ut....Min dotter behöver mig nu, jag kan ej svika henne, inte få henne att tro att världen är ond...I morgon är en ny dag, jag måste bita i hop, ta mina smärtstillande och bara somna in.....Go natt

Dagens sjukhusvistelse i korthet

Upp 05:30 och trycke i mig 3 små äckliga tabletter, tröttheten lura mig tillbaka till sängen där jag frivilligt låg och sparkades med min dotter i en timme. Pappa fick nästan släpa upp. Halv sju gick jag frivilligt upp och slänge på mig kläderna och morrade åt Nicole att göra det samma. Jag var lite för snabb och det vände sig i magen och jag låg på alla fyra och spydde en fontän över mitt plastgolv. Undra om jag måste ställa in för att jag har spytt?

Bilen rullar hemifrån vid 07:00 och jag och Nicole turas om att sova hela vägen till Karlskronas sjukhus. Jag mådde fortfarande illa efter att ha spytt timmarna tidigare och kände att jag hann precis nå huvudentrén så sattes processen igång. Likt en brutal mensverk fick mig att hasa mig in. För varje steg började jag undra om jag verkligen ville genomföra detta. 09:15 släppte de in mig till rummet där jag skulle byta om och sen fick jag snällt följa med till en säng som väntade på mig. Den, en brutalt stor nål med saltlösningsdropp, smärtstillande och ytterligare en massa väntan. (Man ska aldrig utgå från de tiderna man fått på kallelesen) 10:20 rullades jag in på Operationssalen och såg hur de olika gröna rockarna satte nya sladdar på plats och tryckte på mig en illaluktande syrgasmask och bad mig tänka på någon jag tyckte om. Jag tänkte och tänkte men inte tusan somnade jag för det. kändes som det gick en evighet innan jag somnade in. Jag hann till och med tänka att de kanske sprutade in för mycket och att jag var imun. Som ett slag i ansiktet kände jag hur medlet började pumpa i venen och det var galet skönt i tre sekunder...Sen sov jag hårt.
11:15, yrvaket slår jag upp ögon på uppvaket av att det piper i mitt huvud och vägrar sluta samtidigt som min arm kramas om så hårt att det känns som jag ska sprängas. När jag tittar upp står en sjuksyster vid min säng och säger: "Du var mig en envis en, blodtrycket vill inte riktigt va med i dag. " Trycket mot armen släpper. Det var bara den atomatiska blodtrycks kollen. Jaha så värst ont hade jag inte, eller? Men galet hungrig det var jag! Jag fick snällt vänta på fikat till 13:00 innan jag fick äta eller dricka nåt annat än den där saltlösningen jag fick i armen. Först när jag satte mig upp gjorde det ont och det blödde än från såret. Vid kvart över lät de mig ringa pappa och Nicole, jag fick äntligen bege mig hem vid 13:30 efter att ha dragit ur den där förbannade nålen i armen (den gjorde mest ont.)
I bilen sov jag majoriteten av färden men det hindrade inte mig från att somna när vi kom hem igen. Ibland när jag vaknade upp kändes det som när jag fick sömnmedlet och jag somnade frivilligt om igen. Jag mår otroligt bra i kväll. Det kanske inte kommer ta till oktober innan jag är helt återställd. Vissa saker är inte meningen att de ska hända, kvarglömt ljus är släckt och livet går vidare..

Smärtarn vibbrerar i kroppen och tårarna är inte långt borta

Det gör ont, så ont, men inte p.g.a att jag opererades i dag, inte p.g.a att jag fortfarande blöder från såret utan smärtan kommer från hjärtat. Det har gått 4 dagar om inte mer, jag ringer, jag sms:ar, jag skickar facebookmeddelande när jag ser du är online....men inget svar. Tyckte du jag behövde smaka på min egen medicin sen förr eller bara vända mig ryggen tills jag kan komma och se dig med mina egna ögon...Vibbrationen när tårarna hålls igen, får det att ömma i det opererade området och jag lägger mig snart i fosterställning för att orka andas. Jag känner mig brutalt dumpad, övergiven och förvirrad.

Pappa har varit borta i flera timmar nu, Nicole är som en spindel när hon klättrar på väggarna och allt bara känns som kaos.
Hade jag vunnit några tusenlappar på Triss hade jag åkt till dig direkt, direkt i mitt hälsotillstånd de där många milen genom landet och slått upp din dörr och även om jag mötts av ett ointresse hade jag krävt en kram så jag i lugn och ro hade kunnat åka hem igen eller så hade du blivit glad och släppt in mig...Jag orkar inte drömma om lottvinster och allt annat orimligt, just nu behöver jag inga drömmar, jag behöver verklighet och känna trygghet....Tårarna gör mig trött, men kan inte somna

Eminem feat. Rihanna - Love the way you lie

Det är nästan så jag hoppas du är död...

fy fan vad hemskt det känns att skriva så, men jag menar varför skulle du annars helt plötsligt inte skriva till mig längre, inte ringa, inte visa att du finns på något sätt...Jag fattar ingenting, är det mina hormoner som lurar mig och tiden inte alls har gått så långt som jag tror eller har du verkligen vänt mig ryggen? Jag vill inte ens säga alla olika tankar jag har haft om det hela, du vet hur lätt jag flyger i väg och tror saker när jag inte vet eller inte förstår. Jag hoppas du förstår att jag känner mig sårad och att tystnaden skrämmer mig.....En tystnad som denna kom inte lägligt...Snälla, förlåt för vad jag än har gjort eller vad det nu är, men kom tillbaka jag behöver ditt stöd lika mycket som de andra. Du vet att det finns så mycket mer som jag vill säga, men jag får ju ingen möjlighet....Behöver dig...

En vecka som började mitt i helgen del 2

Även om vardagen var tillbaka på måndagen så var inte energin helt borta. Telefonsamsamtal och ansökningar for i väg i fortare fart än jag var van vid. Visst var jag seg till och från, men jag mådde inte illa längre. Var som mitt hittills vanliga häslotillstånd verkade vara som bortblåst. Jag lyckades till och med jobba på kycklingfabriken utan att må illa. En lång natt med massa skrivande och pysslande. Gäller ju att passa på medan man orkade. Som belöning för att allt jag gjort dagen innan, så gav jag mig själv en hel dags sovmorgon. Dags att börja komma tillbaka till sina vanliga rutiner. Hemmlagad middag o soffmys med min lilla Störbofamilj och även ett besök hos grannen innan jag kröp ner i min sovplats för att sova. Vaknade segt, men kom i väg till BVCs 4 års kontroll på Nicole där hon fick rita, peka, hoppa på ett ben och berätta om sig själv. Gick hur bra som helst. Tröttheten började smyga sig på igen så efter att jag lämna av henne på dagis åkte jag hem och sov en stund. Sen bar det av till Komvux, där jag skrev in mig ihop om plats och det ser lovande ut. Komvux är min nödlösning på sysselsättning men absolut bättre än inget alls. Jag hann knappt hem förrän jag satt och kramade toaletten och hasa mig fram i lägenheten i akut behov av mat. Typiskt, allt är som vanligt igen. Hämtade den lilla, tittade på film och låg och krama kudden eller toaletten tills Dennis kom hem vid 16 tiden. Jag som skulle åka hem till skåne för flera timmar sen. Nu börjar det bli bråttom. Pappa ska bjuda på lyxig middag i kväll som en sista måltid innan morgondagens kommande operation, ja du läste rätt. Än en gång är det dags att besöka sjukhuset i Karlskrona, dock inte akut, men det måste ske. Det bär av redan vid halv 6 i morgonbitti. Måtte jag orka komma i väg snart, måtte jag komma i väg i morgon måtte jag orka stå på benen efter operationen, jävla energi har svikigt mig och en ny typiskt vecka har tagit fart.....Välkommen tillbaka du jävla illamående....

En vecka som började mitt i helgen del 1

I helgen fick jag barnledigt av min kära familj i Skåne. Innan jag lämnade dem bjöd de på en helt fantastisk middag, råd och tips för att bättra på min tillfälliga hälsa och det blev även en god natt saga för min lilla innan jag satte mig i bilen och styrde ut mot mörkret. Ett oväntat sms fick mig att styra bilen åt ett annat håll än hem. Jag mötte upp en bekant med stort B och hans vänner och lät helgen få en ny vändning. En lång väntan, med massa skratt och nya bekantskaper långt in på sena natten höjde min energi och trolla bort det onda. Tyvärr så väntade jag helt i onödan eftersom den personen jag kom för att träffa inte var hemma. Jag befann mig utanför Skånes gränser bland tätta skogar och små samhällen. Träffade massa nya människor och fick kompensation i bensin för den "onödiga" resan. Dock i all väntan så hade jag börjat planera kvällen lite hastigt med av mina närmaste, men ju senare klockan blev dessto tröttare blev han. När jag var utanför Olofström igen, så svarade han inte längre på mina sms, men jag hade fortfarande ärenden att göra i hans stad. Jag körde förbi hans hus och han var vaken när bilden rullade förbi. Jag vinkade och log åt denna vackra varelse som såg fortfarnde en aningen fångad ut av sömnens berusning. Jag styrde bilen tillbaka till mitt hem, inte tillfredsälld för att falla i sömn. Trött, vad är det? Allt det onda var som bortblåst och Dennis och jag tittade på en animerad film på morgontimmarna.

Bara minuter efter att jag äntligen kommit till ro och somnat ringer min vän B igen. Han bad om ursäkt för igår, men sa att den jag sökte skulle vara hemma i dag. Bra tänkte jag och började åter igen planera med min vän i blekinge om vilken vild helg vi skulle ha när jag kom tillbaka. Jag körde in i det samhället jag hade lämnat av dem i på natten. Kom upp till ytterligare en ny vän till gänget från gårdagen. Han sprang runt med en halvnaken bringa och tittade lite skeptiskt på mig. En av dem sov,flickan bostade håret och han jag kände var fylld av tankar som verkade som de skulle spränga honom när som helst. Jag satte min fot innan för lägenheten hos denne M redan 11:00, men först vid 22 tiden på kvällen hade mötet med den person jag sökte dykt upp. Som tur var så hade jag haft väldigt kul under timmarnas gång med massa skratt och diskussioner. Ännu en kväll blev inställd med min vän i Blekinge, visserligen hade jag vanligtvis inte varit kappabel till att umgås med han som vi brukar om jag mått som vanligt, men nu mådde jag inte som vanligt. Jag mådde som en prinsessa och en prinsessa förtjänar att njuta. Klockan tickade i väg och inte förrän vid 02 tiden nådde jag Olofström igen, inte lönt att åka längre in i länet, utan i stället åkte jag hem till min Störbo Dennis och höl han vaken en stund. När hans ögon inte ville vara vakna mer höll jag mig själv sysselsatt med tvtittande och skrivning för hand och smög runt i lägenheten. Det var lördag, jag var barnledig och kramvänlig så jag tänkte inte gå och lägga mig. Det tog en bra stund innan mina ögon slöt sig.

Söndagen väckte mig i form av sms från en prins som förlorat sin krona. Typiskt, ett allvarligt möte var jag kanske inte riktigt redo för, men nu hade han insisterat på att det måste ske. En gemensam kompis hade skvallrat för honom, berättat för honom det han inte skulle ha någon vetskap om. Han var arg, men sansad i blicken, precis som han förstod att hans hårda ton skulle va det sista jag skulle klara av nu. Berättade sanningen och eningt beslut om vad som kommer ske innan jag reste mig från sätet och slog igen den bildörr som stod parkerad utanför mitt, för detta ändamål. Trots att ilska fanns, så fanns det ingen saknad eller sorg efter det som varit utan jag var snarare upprymd av ny energi att den där perioden ur min sommar snart är helt raderad ur mitt liv. Jag hoppade upp för trappan i full fart och satte igång med någonform av söndagsstädning tillsammans med Dennis. Musiken på högvolymen, damsugen for åt alla håll och sophögen som växte. Efter en stund dök Frida från skolan upp här, redo för lite hårfix a la Dennis . Hon blev yber läcker, jag saknar mitt låånga hår. Vid 18 tiden kom mina kära föräldrar med Nicole och dett blev kaffe och många långa diskussioner med tanke på ponnyridningen, veckorna som kommer och eftersom min mamma åkte till Teneriffa på Vintersol nu i tisdags (7/9). Bus och stoj med den lilla pratkvarnen som var glad över att vara hemma igen. Efter saga och ett kärleksfullt godnatt så fortsatte energin att flöda för mig och Dennis. Helgen må ha tagit slut men inte den energin hade fött..

(I brist på bilder eftersom detta inte är min dator, delar jag med mig en av de bilderna jag tog under Sweden Rock 2010 i juni med Dennis kamera. På scen, Guns Roses! )

Uppdateringarnas uppdatering!

*Det kreativa skrivandet och även vanliga uppdateringen står helt stilla för tillfället. Varför?
-Lider av inspirationsbrist
-Orkeslöshet på hög nivå
-Min dator har än en gång drabbats av en massa virus. (Lånar Dennis dator för tillfället.)
Men här kommer i alla fall lite uppdateringar på hur landet ligger i mitt liv:


* Efter överrenskomelse med kommunen har Nicole fått ändrad barnomsorgstid från 9- 12, vilket även inkuderar lunch igen. Inte bara jag som är tacksam i detta fallet. Hon har dessutom börjat på Knatteridning i Vinslöv, en gång i veckan och har nu även en hästfröken. Får se hur detta utvecklas, men än ser det lovande ut.


*Dennis är kvar på Jämshögs folkhögskola, medan jag själv bara syns till där i samband med att jag lämnar av den lilla på dagis eller springer förbi för att be Dennis vara barnvakt när jag ska jobba. Saknaden efter den skolan gör sig påmind varje dag när man ser alla bekanta ansikten och platser.


* Jag står fortfarande som deltidsarbetslös vilket innebär att jag fortfarande inte har rätt till jobbgarantin eller ALFA kassa eftersom jag aldrig tidigare jobbat. Deltidsarbetslös är samma som heltids arbetslös inom barnomsorgen, vilket bara resulterar i 15 timmar i veckan, men absolut bättre än inget. Bara för att jag är arbetslös betyder inte det att jag bara ligger hemma och glor. Jag har nog skickat minst ett femtiotal ansökningar till både skolor och jobb, men inga goda nyheter hittills så senast måndag ska jag vända mig till nödlösningen och det är av 3 anledningar:
1) Jag behöver en sysselsättning igen, går jag hemma mer blir jag knäpp.
2) Jag behöver CSN så jag kan återgå till ett normalt liv ekonomiskt.
3) Jag behöver ha en studieförsäkran för att kunna fortsätta på det jobb jag har nu, eftersom det är studentjobb. Hittar jag inget alls står jag snart som heltidsarbetslös.


*Tack vare mitt arbete via Adecco,Blekinge, börjar jag närma mig en ekonomisk lösning på den långa kris som pågått hela sommaren. Jag är väldigt tacksam till dem på Adecco som gjort allt för att hjälpa mig för att få ihop min kniviga sits, deras förståelse för min situation och möjligheten de gett mig att få jobba lite och dessutom få veta att jag är efterlängtad på jobbet när jag inte är närvarande och deras goda ord om mig som anställd och medarbetare stärker mig som person i min för tillfälligt ensamma utveckling.


*Störboboendet rullar på än med gemensamma tidiga morgnar, middagar, tv tittande, soffmys, lek med den lilla och tidiga kvällar i säng. Ansträngande att både ligga hemma hela dagarna och gå i skolan. Jag är mer än tacksam för att Dennis bor här och vill fortsätta vårt påbörjade störboboende även denna termin. Han hjälper mig på alla sätt, med Nicole och även mig själv. Skänker oss många skratt om dagen, en riktig liten glädjekälla e han den där Dennis.


*Fått svar på min sjukliga orkeslöshet som bland annat beror på rejäl järnbrist. Lagom till att jag börjat vänja mig vid detta jobbiga tillstånd, hamnar jag på akuten för en vecka sen och än är inte sjukhusbesöken slut, tack vare det här är det minst en vecka till som jag ska åka in och ut från sjukhuset. Mer om detta berättar jag vid ett senare tillfälle. Jag lever i alla fall.


* Har gått och blivit politiskt engagerad, eller ja på den nivån jag förstår och hoppas på att ha läst på tillräckligt mycket när det väl gäller att även jag lägger en bra röst som kommer göra skillnad för mig och mina likasinnade.


*Uteliv? Öh, nej. Här är det gnälliga slöa hemmakvällar som har gällt. Min hälsa har hindrat mig från att ha helgkul och den gången jag äntligen kom i väg på något (stamp i skogen) så krånglade hälsan i alla fall så jag fick åka hem tidigare. Så om jag känner min kropp rätt så är jag återställd lagom till början på OKTOBER!!