Varning, Viktigt Inlägg För Mig, Men Det Blev Galet Långt!!

Time flies by and I´m stuck in Jämshög!

Ja så kan det gå, när man inte har klockan på....Eller så kan det gå när man har roligt...Jag har väl lekt lite för mycket med livet den senaste tiden, att jag nästan har tappat tidsuppfattningen, "oj redan slutet av maj??"
Nog för att jag har gjort det jag ska i skolan, med vännerna, i hemmet, med Nicole och med mig själv, men det känns ändå som man missat mycket och framför allt felplanerat den kortsiktiga framtiden, vilket nu gör att jag sitter fast i Jämshög till i början av hösten, *suck*. Jag hade precis övertalat mig själv att jag inte ville vara här mer, ville finna lyckan i en annan stad nu under sommaren, shii fick jag!
Det är inte ens 3 veckor sedan jag fick reda på att den framtid jag hoppats på hade svikit mig och att jag nu sitt här mitt i helgen och bara längtar till måndag då jag äntligen kan säga upp min lägenhet och det hade jag ju dock inte tänkt göra för en månad sen, fan!

Här sitter jag nu, med vetskapen om att om exakt en vecka har det gått 2 dagar sen jag lämnade Allmän linje på Jämshögs folkhögskola för gott! Galet! 7 långa härliga terminer är plötsligt borta och har nu flyttat in i minnet. Min tid på Jämshög är inget jag ångrar, även om jag varit skeptisk många gånger så slutade med en stor personlig utveckling som nästan förvånar mig själv. Om man är skoltrött, men ändå vill ha eget ansvar och få chansen att skriva om sådant man tycker om för att sedan visa upp sin bild av ämnet i bild,video eller skrift form, kan det bli bättre? Visst, det tar tid att hitta vad man vill göra och verkligen förstå vad det faktiskt är för möjlighet de erbjuder, tro mig. Sensast i höstas var jag en pain in the ass för lärarna för jag var motstridig och ännu tidigare gjorde jag bara arbeten som jag var säker på att de ville se. Jag hittade plötsligt min grej och utvecklade den försiktigt och sen flöt det bara på och nu sitter jag här med en 3:a i omdöme, ( man kan få mellan 1-4 i omdöme,) och känner att jag är en helt annan person för ett år sedan!
MEN, som sagt jag må ha blivit bättre på skolan och igenom skolan, men vissa dumma tendenser har jag kvar så som tendens till att prioritera fel saker/händelser, glömma bort att höra av mig i tid, komma i tid, skjuter upp saker, stressar upp mig till en irriterande nivå och suger på att behålla mina backup planer i fall något skulle gå i stöpet, typ som min ekonomi!

Ja, den har jag gnällt om nu i några dar och den lär jag fortsätta gnälla om tills allt har löst sig. Och visst, jag kunde ha agerat annorlunda i många situationer så kanske det här aldrig hade hänt, lätt att vara efterklok.
Fast egentligen så är det inte lika farligt som det låter tror det mer handlar om att jag igenom tiderna och framför allt sen CSN kom in i bilden har blivit bortskämd med att det alltid har funnits pengar till hans. Visst, har bara 20 kronor på kontot, men hyran är betald, så jag riskerar inte att bli av med min bostad i juni månad i alla fall, har lite skulder från andra jag börjar fiska in, på måndag hjälper min kära mor mig med några slantar så jag kan betala de sista räkningarna för denna månaden, typ elen och möjlighet att fylla på lite i skafferiet. Jag har pantflaskor som driver runt i bilen eller lägenheten som räcker till minst ett packet cigg eller liknande som man kan få för det priset och sen ska vi inte ens tala om mitt stackars föråd i källaren! Där kan vi verkligen snacka om dålig/lat planering! När jag flyttade hit juli-08 tryckte jag in Nicoles gamla bebiskläder och annat som hon inte har användning för längre, som jag ville sälja redan då. Snart 2 år senare, ligger det fortfarande där nere och högen växer ju, typiskt mig!
Igår var en katastrofkväll, jag bråkade med en vän, var galet stressad, var ensam efter 23 och hade ett långt intensivt samtal med mamma, där jag insåg att jag är fast här och pank!
Blev jätte hysterkisk, men mamma är van så hon lugnade ner mig och hennes pekpinneord föll på plats först i eftermiddags.
Men fram tills den insikten hade jag helt glömt källaren, som nu i denna "kristid" kan hjälpa mig att bygga upp ekonomin om jag bara är ihärdig med att visa mina produkter som måste väck! Inte gett upp hoppet om arbete i sommar, utan söker än, dock bara på nätet, men snart även lokalt, för jag kommer vara så desperat att jag "säljer" mig till någon gammal tants trädgård och slavar, bara jag får pengar. Om lite mer än 20 dagar så ramlar det in pengar på kontot igen, så fan heller att jag är pank, jag är nog bara äckligt gnällig....Fy mig!
Jag lovar att pilla bli mina sparkonton och att gå till soc är inte ens ett alternativ, för hamnar jag där så är det fan p.g.a lathet och tro mig, jag må va lat, men inte såå lat!


Dessutom är jag sedan några dagar sedan på krigsstigen med Olofströmshus och tänker inte vara snälla söta hyresgästen längre utan tänker ta upp en fight om de inte lyssnar på mig, för nu har jag fått nog!
Jag älskar min lägenhet, den är jätte stor, jätte mysig och har varit mitt hem i snart 2 år, MEN den hade fel redan när jag flyttade in och massa fel har uppstått under åren, så som sprickor i tapeten som inte någon i hushållet orsakat, ungen har pajat till och från, eluttagen lossnar från väggen och elementet läckte och förstörde mitt trägolv. Och det är det här förbannade trägolvet som nu ska skapa ett helvete. I början var de snabba med att åtgärda mina fel, men sen i höstas hände något och det var precis som jag inte existerade och det kunde ta dagar, ibland veckor innan det åtgärdades eller som i detta golvfall, mer än 6 månader! De kollade på skadan några dagar efter anmälan, fixade golvläggare som skulle komma en månad senare och här sitter jag nu och kokar. Varför, jo för att senast i förrgår så skadade Nicole foten på ytterligare en vass kant som rest sig från golvet, nästan 1 meter från den stora skadan!!
Och nu är studentrabatten slut och de vill ha fullhyra, en fullhyra på mer än 4000 kronor!!??
Jag hade förstått dem om lägenheten hade varit ny renoverad när jag flyttade hit. Hade jag haft lika fina tapeter som grannarna ovanför fick innan de flyttade in, hade jag inte tvekat att betala så mycket, men ju mer den här lägenheten faller ihop dessto argare blir jag, eftersom jag inte förstår varför jag inte får samma hjälp längre!
Jag är så tacksam för att Nicole är så pass stor att hon fattar när man säger till henne att akta sig för de lösa eluttagen, söndriga ungsluckan och det vassa golvet, men hon är ändå ett barn, ett barn ska inte behöva bo i sådana förhållanden, eller har jag fel?
Jag tycker egentligen att Olofströmshus är bra med deras lätta hemsida, trevliga kontorspersonal och vanligtvis trevliga kundvärdar och vill ju kunna rekomenderar dem varmt, men då hoppas jag aldrig någon behöver uppleva samma. Fine, om jag bott ensam eller bara varit vuxna här. Tro mig, de är mejlbombade på kontoret, om situationen och ska upp på möte där på tisdag och hoppas jag inte ska behöva ta ärendet vidare, med tanke på att jag ska ha dem som hyresvärd i ytterligare 3 månader oavsett om jag vill eller inte!

Ja, då var det ny dag. Klockan är snart 00:31 och än en gång har jag glömt att höra av mig till minst 5 personer som jag lovade att höra av mig till, men som vanligt har jag stressat upp mig och snöat in på annat. Dagen i dag skulle egentligen ägnas åt en roadtrip till öst för att njuta av nya och gamla vännerslag och framåt kvällen skulle det bära av mot Mörrum för att lyssna på rockabilly, men nej. Min älskade vän, kunde inte ses så tiden skulle fördrivas hemma med Nicole. Jag tänkte städa upp den röra jag låtit växa fram sen sist Hampus var här och vi hade myskväll med de andra grabbarna. I stället hamnade jag i inkorgen på mejlen som slutade med att jag ägnade 6 timmar åt att söka jobb och regristrera mig på så många rekryterings sidor som möjligt. Nicole tyckte jag var dödligt tråkigt, hon ville ju åka och träffa vår vän ju och vägrade lyssna när jag sa att det hade blivit inställt. Hon vägrade till och med att vila, med risk för att missa nåt. Klockan slog 4 och plötsligt var vi bjudna till grillning på internatet. Vi packade vagnen full med filtar, dricka, kameran och lite annat smått och gott och självklart kom vi inte i tid, men väl där så bjöds vi på korv med bröd och super mysigt sällskap. 3 tända grillar, läsk till den lilla och mig och alkoholhaltiga drycker till de andra, fruktkolor, håriga kamrater på 4 ben, musik, glädje, Yatzy, öppen eld, gemenskap, badminton och en lugn sommrig lördagsstämmning låg över skolområdet. Långt ifrån fest, helt lagom för att låta henne vara med tills kylan och mörkret började bli för påtaglig. Fick nästan tvinga henne där ifrån, men nu sussar hon sött och jag sitter här, bänkad vid datorn igen och lyssnar på Dennis och min nya favorit Maja Gullstrand och väntar på att Dennis och Philip ska komma hit. För nu är ju internatfesten, antagligen i full gång. Trots att dagen inte blev som den skulle, trots trisstess/stress så är jag galet nöjd med dagen och städa, äh det kan jag göra en annan dag ;)


(Inlägget blev galet långt, men det är min verklighet som jag gärna delar med mig av och så fort min trasiga dator är botad och hemma igen så ska jag liva upp den intensiva texten med massa bilder, jag lovar! *Puss* på er och tack i fall ni orkade läsa allt)

Mitt häfte "Du är min dagbok" är återupplivad

Välkommen, kapitel 2! För exakt 8 månader sen stod inte mina tankar ut längre, nåt hade hänt. Jag ville bara spy ord, jag såg dem med ett nytt sinne, dock på grund av sorg, men de var för olikt mig för att inte skrivas ner. Men inte på bloggen. De fick ett eget häfte med något som liknar godishjärtan, som jag personligen kallar "Du är min dagbok" och som jag vid bättre tider hade fått för mig att jag hade slängt bort, men ikke. Snarare gömd i en låda. Så mycket känslor jag har fått trycka undan eftersom jag inte ville skapa ett nytt häfte och eftersom huvudpersonen fortfarande var den samma som dikterna och dagboksinläggen handlade om. Igårnatt, dök den upp och jag har redan börjat fylla i de saknade bitarna och även om jag inte skrivit i den på 20 timmar så känns det ändå skönt att veta att den är tillbaka i mitt liv och ger mig möjlighet till att slutföra den. Kan det få plats ett kapitel 3, i den, tro?

Den 25:e fick jag pengar, den 26:e var de slut!

Ja, i det här hushållet hinner man inte ens få pengar förrän de är helt slut igen. De viktigaste räkningarna är betalade i alla fall och vi har lite mat hemma. I helgen är det Siesta festivalen och Crusingen i Hässleholm, i Malmö är det Knasbas som vanligt och runt omkring i trakterna vimlar det av loppisar (nej, jag ska inte handla utan försöka sälja.) I helgen är dessutom antagligen min sista helg med Philip här uppe, för nästa helg lämnar han oss för att återvända söderut. Kanske borde styra upp något med Kalle?
Min hjärna överhettas av idéer och hypoteser för vad jag ska göra av mitt liv från och med den 14 juni, dagen då sommaren börjar för mig. Jag hade planerat att stanna för Nicoles dagisplats och eftersom Dennis ska gå kvar, men bortsett från det vad har jag kvar här att hämta?
Egentligen, om jag kan lösa den ekonomiska biten för att bli av med denna underbara lägenhet som absolut inte är värd sitt fulla pris och bara testa lyckan var som i detta avlånga landet. Allt jag behöver är pengar, en liten lägenhet, en stad där jag redan har ett nätverk av vänner, barnomsorg, en möjlighet för mina intressens utveckling och en längtan efter arbetskraft. Just nu står det mellan stanna inom Olofströmshus bostäder, Hässleholm, Malmö, Kristianstad, Karlskrona eller Ängelholm, tvära kast jag vet. Men seriöst, det är nog dags för mig att rannsaka och kalkulera min framtid efter mig och inte alla andra.
Var finns mest möjligheter, för mig?
Jag ser fram emot när min dator återvänder hem och jag kan bänka mig vid den för att kolla runt i lugn och ro. Kolla runt på det som kommer till att bli vårt nya liv, en nystart!
Wish me luck!

En extremt lång roadtrip, som inte riktigt är slut...än

Fredagen började ovanligt harmoniskt med en glad dotter och nyttig frukost. Vi kom nästan i tid till skolan och väl där, lyssnade jag artigt när en ung kille höll i en föreläsning om en miljövänlig kultur. Mycket interessant och lagom föreläsning för en rastlös själ. Sen hamnade jag i kaffegruppens sällskap och ägnade mig åt att samla idéer för helgen. Amerikansk fotboll, var det som lockade mest. Min vän Nibals son skulle spela och våran gemensamma vän. Jag blev akut barnledig och ägnade eftermiddagen åt att fixa lite gamla texter, hänga med Hampus, gå till banken och packa lillans väska.

Efter lite missuppfattningar visade det sig att jag var tvungen att köra till Hässleholm för att lämna henne. Innan dess skulle jag inom Bromölla för att lämna Dennis dator. Jag passade på att tanka och käka lite innan jag återvände österut, för att kolla med Dennis, vad han orkade med. Det slutade med att vi satt och väntade på varandras idéer och energi. Plötsligt vaknade han till liv och ville följa med, han orkade inte med att vara hemma mer. Tiden sprang i väg och vi tvär stressade för att åtminstonde komma tillbaka till Jämshög, så jag kunde byta kläder. Vi hann hem, men klockan var galet mycket. Jag var tvungen att ställa in chillkvällen hos Nibal för mannen i huset skulle sova. Hampus hann både dit och hem, men vi dök inte upp. Vi hade väckt liv i Lawrence tanke om att köra ner till söder så jag kunde dansa och han kunde träffa sin tjej. Han trodde vi snacka om någon annan dag, men tackade ja till vår plötsliga resa.
Det bar av mot Mörrum, för att hitta han innan det bar av mot söder.
Väl på väg fick vi göra ytterligare en omväg, men efter mycket om och men kom vi äntligen i väg och jag fick röka mentolcigg fram till Lund.

Väl i trakterna ringdes det och messades det i massor till bland annat Philip för att få tag i nattens två viktigaste vägbeskrivningar. Jag har inte så svårt för att hitta till Staffanstorp, där Lorres tjej befann sig men däremot ogillar jag att leta i det stora samhället, speciellt när jag har bråttom till annat.
Vi närmade oss slutdestinationen blev det många omvägarar för att nå gatan jag varit på as många gånger i Malmö, men aldrig minns vägen till.

Tror vi var framme ca 03:00 och festen på KnasBas var i full gång. Vi träffa Philip och hans älskade Linda och anslöt oss till den avslappnade dansen som fick mig att må bra igen. Musiken var på topp hela tiden och jag fick nästan kramp efter all dans, skratt och gemenskap. Jag var hemma!
Träffade både många gamla älskvärda ansikten och några nya. Träffa även de jag inte blev riktigt klok på. Bland annat en som jag bara vet var Jashars bror. En riktig lurig jävel som jag inte fick grepp om, men nog hade han bestämt sig för att greppa mig. Efter mycket knasigt söta kommentarer i några timmar hade han slutligen fått mig lite på fall, han var enligt mig galet söt och lurig och han gillade det. Han och hans gäng som inte alls har något med festen att göra tjatade om efterfest, men när det väl var dags för mig och Dennis att gå till bilen så såg vi bara hans gäng gå, men inte han.
Han ringde mig lagom till att vi nådde Lindas hem, han trodde alla var kvar, han trodde jag var kvar. Han var kvar, ensam och lämnad på stället.
Han är en vuxen man så han klarade ju sig och sprang i väg på nya äventyr.

Vi blev hämtade in till centrum när festen typ lite innan 10, visst var vi lite sugna på en random efterfest någonstans, men samtidigt var vi för trötta och hade väl tänkt sova lite hemma hos Linda och Philip, men energin var fortfarande på topp, så vi höll låda även där och jag hade hur mysigt som helst med hundarna och jag tror att vetskapen om att det var lördag, gjorde att vi inte kunde slappna av. Vi visste att det var Lundakarnevalen även i dag, att Brus i parken skulle ha premiär, att Holjes näst sista dag gick av stampel och att det var något festligt i Bromölla. Tankarna gick åt alla håll och lika oense var vädret. Så det tog rätt många timmar innan vi äntligen fick på oss sminket och hade vart vart bilen skulle ta oss. Philip och Linda skulle på familjemiddag så vi kunde inte terra dem hur länge som helst.

Solen hade visat sig tillräckligt många gånger så vi valde att se vad Brus i Parken skulle vara för nåt. Som vanligt lyckades jag köra fel, men till slut kom vi fram till Pildammsparken (Tallriken) och möttes av något nytt och as häftigt. Parken var fylld av unga som gamla, små som stora. Kulturkrockar, cyklar, grillning, lek och dans till tonerna av framför allt Minimal/ Tech house och det var helt magiskt. Eftersom vi visste att vi skulle vara utomhus hade vi vi tagit med oss en filt och kameran. Däremot hade vi ingen aning om att vi skulle känna oss som stekta kycklingar redan efter 10 minuter. Ingen aning om vad temperaturen stod på, men det var galet plågsamt. Kläderna förkortades och vattenflaskan användes som dusch i stället. Vi som kom dit fina och väl sminkade var plötsligt inte alls lika heta. Fast efter ett tag pallade vi faktiskt inte bry oss, jag är ju tillexempel inte ett fan av orakade feminister eller extrema funkmänniskor och på det här stället vimlade det av dem och tanken slog mig att kunde jag acceptera att de trivdes med deras stilar och var sig själva kunde vi det också. Trots att jag aldrig varit ett fan av Housmusik och aldrig gjort något sådant här innan var detta en galet mysig upplevelse och trots att jag kom dit med tanken på att jag skulle sova så blev det inte så. Musiken var för bra. Vi avnjöt både isglass och en iskall läsk för att klara av den bränande hettan. Man kände sig klen när man låg där och gnällde och framme vid "secenen" mitt i parken stod en man på minst 60 + och dansade allt vad han orkade nästan hela tiden från start till slut. För han var inte värmen ett hinder. Jordfolket kom och man kände sig inte lika ensam längre, en av dem Veronica fick upp upp ögonen för oss och hon hamnade hos oss och hon och Dennis fann varandra och munnen gick i massor på dem. Fler anslöt sig och skratten ekakde bland träden. Vi skulle egentligen åka hem när solnedgången började märkas av, men det slutade med att vi var kvar i parken till någon timme innan de skulle sluta spela. Jag hade bäddat ner mig i en liten kokong av filten och mös av den härliga musiken och det underbara sällskapet, men när vi väl reste oss upp så hade jag solfrossa och bilvärmen var nästan på max. Klockan var lite efter 22:00 när vi lämande den stora stade och hade valt att styra bilen hemmåt.

Min mobil hade dött och bensinen var snål i den lilla gröna lådan. Vi kunde inte nå Lawrence, han var kvar i söder och jag hoppas han kunde ta sig hem lugnt och säkert i dag. I alla fall, resan hem gick snabbt och jag tror även Dennis hade börjat vänja sig vid tonerna som spelats hela dan och vi lät P3 dans och Radio Malmöhus erbjuda sina elektroniska toner också, än var vi inte helt mättade på musiken, men vi var mättade på fest. Vi stannade några gånger på vägen för att hitta energin igen, men slutligen efter 23 tiden nådde vi Bromölla igen. Jag tackade Dennis för hans sällskap och begav mig hemåt åt Jämshög igen! Väl hemma sprang jag in i duschen och lät min brända kropp få svalka sig i ljummet vatten, efter det kände jag mig renare än någonsin och bäddade ner mig tryggt och välmånde i soffan. Tog dock en evighet innan jag vaknade igen, jag sov som aldrig förr och tanken vid att sätta mig i bilen gjorde mig bara ännu tröttare. Men slutligen var jag illa tvungen. Jag packade lite kläder och tog med min söndriga dator för att sedan lasta in mig i bilen något försenad.

Efter en dryg timme ute på vägen så nådde jag äntligen Tyringe och föräldrahemmet. Nicole sprang ut och mötte mig vid bilen och kastade sig i famnen på mig. Vi gick in och fikade och jag skvallrade lite för mamma om helgens bravader och visade bilder och videoklipp som jag hade. Nicole och jag mös i soffan, men hon var för pigg och sprang i väg och målade och jag somnade. Vaknade lagom till middagen och hase mig upp. Det var jätte gott och efter det så fick Nicole komma ut och gunga lite. Efter det gick vi och hälsa på hästarna. Jag fick panik över det långa gräset och tvångs starade den nya gräsklipparen. Den vägde fan lika mycket som en liten ponny och jag höll på att trassla in mig i elstängslet och min redan så ömma kropp fick sig en otrevlig massage. Jag fick bryt och gick in och svor över den.Planen om att klippa mer i morgon, var som bortblåst. Jag hade hållt mig rökfri sen i natt och det började kännas av. Jag bet av alla som inte sa det jag ville höra och provade med nikotintuggumi och kakor. Är inget panikartat röksug, bara irriterat. Inlägget tog över en timme att skriva, men under tiden skaffade jag Spotify till föräldrarnas dator så det gör inget tycker jag!

I morgon väntar en massa as viktiga telefonsamtal, en tur med någon av gräsklipparna, en runda i stallet, bus med Nicole och i bästa fall en tur till Hässleholm för att träffa min kära cän som stått ut med att inte träffa mig på flera månader.Där emot på tisadag ska jag ut på ytterligare en roadtrip, fast det är med buss så det räknas inte helt, därefter fortsätter den lite till innan jag slutligen kommer hem till Jämshög igen på tisdag kväll!!
Så i morgon måste jag verkligen upp, även om jag vet att jag inte vill det!
Skit, vad jag älskar min säng!

Det var ingen åskhetta, det var sommarvärme som återvänt :D

Efter 3 dagar har vi fått det bekräftat. Det var fan ingen åska i luften, det var sommarvärmen som hade återvänt och visa dagar utan solen. Likt en tropisk hetta slog den ner i måndag och lungorna fick svårt att andas och jag börja förbereda huvudet på åskmigrän som jag bara får om luften är tjockare än bomull.
Molnen kom till och från, luften blev knappt tunnare och det var varmt även på nätterna.
I dag snackar vi långt över 20 strecket och majoriteten av skolan ligger ute i gräset och glassar och bara ben börjar blottas och än har solen knappt svikit och när den väl gömmer sig igen så blir man nästan bara glad för att huden får andas en stund från den brännande solen som börjar bita sig fast och ge den färgförändringar.
Glädjen sprider sig i kroppen och alla sprudlar.

Igår kväll drabbades jag av ett varulvs syndrom när jag satt vid Dennis dator. Jag blev bländad av ett knivskarpt månljus. Den halva lilla lampan som lyste upp den kolsvarta himlen lyste mig rakt i ögonen och det började kittlas i kroppen. Balkongdörren stod nästan vidöppen, men där ute fanns inget som kallas midnattskyla. Min kropp börja gunga i takt med Santanas - Maria maria, som jag hade sett en gammal vän hade som status på facebook och plötsligt var det igång. Alla gamla och nya låtar i form av ett främmande språk jag föddes med skapades i en egen Spotifylista. Mitt latinska blod hade vaknat till liv och jag kände hur Lil´colombiana vaknade till liv som hon alltid gör under sommaren, då när hon känner sig som mest hemma i hettan, i sin egen skönhet och blir näst intill patriot för det land hon aldrig varit i, men hennes hjärta säger att hon älskar med röd kärlek. En gång latina, alltid latina. Och nu är jag dessutom en lugn, lycklig, varm och super glad latina som ska ut och njuta i solen med mina vänner. Kärleken flödar och livet är på riktigt igen!

Mana feat. Santana - Corazon espinado

Att leka med döden...

Ja, lite så kändes färden igenom skog och mark som var fylld med oändlig tät dimma och vilda djur. Min vän hade varnat mig för den vägen innan jag for, men så illa kan det väl inte vara tänkte jag. Jag hann inte ens lämna tättorts skylten förrän dimman hade ätit upp min bil och mina så annars starka helljus krympte min syn till precis framför bilen. Höll på att krocka med 6 plötsliga rådjur och 2 små katter och såg minst ett 20 tal olika djur i form av rådjur, vildsvin, katter och någon seg älg som följde min dunkande och tutande framfart i max 50km/H.
Den tekniken var ny, men verkade fungera. Jag plågade mina högtalare till max och tutade var 100:e meter där det var som mest skog och det verkade funka eftersom minst 5 av alla de djuren vände i deras framfart mot vägen och sprang åter ut på den äng eller mot den skog, jag hade skymtat att de kom ifrån.
Jag är redan lagom nojig i dimma, mörker och skog.....Eftersom....

För snart 2 år sedan, i november en kall fredag kväll, knappt 20:00 på kvällen, valde jag den gamla skogsklädda vägen till Malmö från mitt föräldrahem. Där är en 70 väg, men jag upptäckte den täta dimman och sänkte hastigheten till dryga 50, om inte mindre. Ett tjockt moln av dimma kom mig till mötes och hastigheten nådde plötsligt 30 och när man äntligen kunde se igen, när man äntligen trodde man kunde andas lugnt igen, kom den från ingenstans mullrande mot min bil från höger. Det kändes som jag körde över en stor sten, som hela bilen lyftes från marken. Jag hade sett något stor, nästan i höjd med min lilla bil, hört ett ljud och sett i backspegeln hur något försvann i mot skogen. Något i storlek med en shetlandsponny och en lång svans. Jag tvärstanna. Chockad lämna jag bilen och gick runt, det droppade någon mörk vätska från framdelen och det var något som saknades. I motsatt riktning dök en gigantisk lastbil upp. Den var så stor att det bara var någon knapp meter till marken. Jag tänkte först gömma mig i bilen igen, men såg i hans starka sken hur det låg något på hans vägbana.

Var det den där, jag hade kört på?
Nej!, det var ju min front på bilen!! Han kommer ju köra av vägen om han krockar med den!!

Jag började springa mot honom och vifta som en dåre och han tvärstanna precis i tid. Han undra om jag var galen och jag förklarade med stammande röst vad som hade hänt. Han tittade på min front som var täckt i blod och gick runt bilen, medan jag förklarade djurets utseende. Plötsligt tittar han på mig med skärrad blick... "Du har kört på ett vildsvin!, hopp in i bilen med dig nu, skadade vildsvin kan bli helt galna och nu är är det hormoner i luften där ute så honorna är helt galna!"
Vi sprang båda mot våra fordon och tog skydd och han skulle precis på att ringa efter en jägare när det kommer upp en bil bakom mig. Jag satt och skaka och var stressad över att jag redan var sen till mitt planerade mål.
Flickan som körde fick höra av mannen som gömde sig högt upp i sin stora lastbil, men hon fruktade inte utan kom ut för att kolla mitt tillstånd. Jag redogjorde allt igen och ringde pappa på jakt efter jägare eller polis. Den levde ju, trots att jag hade kört på den. Flickan lugnade mig med att allt skulle bli bra och dessutom var det hennes man som var huvudjägaren för det området så vi behövde inte leta efter någon. Det tog inte många minuter förrän han var på plats med gevär och jakthundar och han och hans team gav sig ut på jakt. Chocken la sig sakta men säkert och jag kunde efter många lugnande och stöttande ord köra vidare till en bensinmack för att rengöra min bil från köttslamsor, hårrester och droppande blod, men efter ytterligare några mil nådde jag Malmö och hade en toppen kväll.

Reparationen kostade en del och det har gjort mig extremt försiktig och det blev dessutom en alldeles perfekt matematik redovisning som gav mig godkänt i både framförande, påhitt och ämne.

.....Så tack vare denna händelse för massa månader sen, kom jag och min kära störbo hem för knappt en halvtimme sen, eftersom jag körde efter väderlaget och naturens vilja och nu är vi hemma och bilen är hel. Nu ska vi ställa allt i ordning här innan vi kryper ner för ännu en ny vecka! :)

Min kära vän, vad har du gjort med ditt hem?

Feg egoist som jag är så flydde jag mig min bostad och lämna mitt Blekinge för att inte låtsas om denna ensamma söndag. Sällskapssjukan skriker efter mer. Jag drog dit, jag än känner att min väg kan ta mig. Till en som fortfarande tillhör en del av livet. Min datorabstinens dämpades, mina oroliga känslor diskuterades och efter mycket om och men så upptäckte vi mat i skafferiet. I samband med allt kokande och stekande så blickade jag ut över köket. Det köket jag en gång varit med och "flyttat in" i, såg likadant ut som första gången. Möbleringen i köket var anpassat, anpassat efter något som inte existerat i det köket på år. Anpassat till ett liv som jag dödat. Familjeliv kallas det. Jag slogs av tanken på att jag "egentligen" är allergiker och börja damma loss de nästintill oanvända köksmöblerna och att öppna kylskåpet för att mötas av en syn man oftast bara möts av hemma i "ungkarls lyor" eller hos gamla. Det såg ut som ett kök igen och jag kände en lättad känsla av att jag hade ställt allt till rätta igen efter alla mina gamla krav på hur där skulle se ut....för massa år sedan. Tankar väcks och jag påminns av känslan som jag inte kan namnet på, men jag tror den påminner om skuld?
Oavsett det som var, det som är och det som komma skall, så är allt bra nu. Du finns här som en hjälpande hand när jag behöver hjälp med att förstå vuxenlivet, eftersom du varit med i det lite längre än mig. Du finns där när jag gnäller om mina killproblem eller bara för att terrorisera mig, men oavsett anledning, så är jag tacksam för att du finns kvar i mitt liv fortfarande.
Tider förändrars, så gör även du, men uppenbarligen inte jag. Tack för en trevlig kväll och hoppas du börjar använda köket nu när det äntligen ser ut som ett kök igen och jag vill slutligen hälsa: Antingen så sätter du in en annons om att du söker en städerska eller så skaffar du dig en tjej så du får lite ordning på huset igen. Good luck :D

Ett oväntat samtal

Jag dansar runt i huset till tonerna av Petter då plötligt min hittlills jätte döda telefon ringer. Namnet är mer än bekant och det var verkligen den sista jag trodde skulle ringa. Efter några signaler förstår jag att det inte är frågan om att vederbörande ringt fel. Ja, minns inte ens när vi sms:a sist och än mindre när vi pratades vid senast, men en evighet sen var det vill jag lova. Jag måste erkänna att jag trodde han skulle klicka mig när jag berättade vems nummer det var, men inte då. Vi pratade på i nästan 10 minuter. Tog igen vad som händer i våra liv och han gav mig massa fantastiska råd om vad jag ska göra med mitt liv, att han ens minns så mycket av mina tankar om livet, trodde jag aldrig. Skönt att höra hans röst igen, den är en riktig glädjespridare. Han tyckte jag hade börjat prata för mycket "blekingska" och generat förklarade jag situationen med att mina pengar har sinat så mycket att jag inte ens kan åka hemåt och att jag har haft så mycket att stå i att skolan börjar lida mot sitt slut och det är nog minst 2 månader sen jag var hemma sist....fy mig! Vi lyckönskade varandra inför kvällens kommande bravader och jag la på med ett leende, än har inte den försvunna tiden gjort så jag blivit en främling för honom.
Funderar på om jag ska åka till Kristianstad och gå på Reaggekvällen i Tivoliparken, precis så bensinen räcker dit, men med tanke på att det inte stod något om inträde så anser jag det lugnt för då kan jag passa på att hälsa på en väl tatuerad bekant som jag inte sett på evigheter och som igår var snabb med att svara när jag fråga vad som händer i dag lördag.
Nani skrev: Jag ska träffa dig!
Förklara min tanke för kvällen och mina ekonomiska problem, men då sa han att han gärna betalar bensinen hem, bara jag kommer och tar igen gammal vänskap. Jag saknar alla mina gamla bekantskaper och vänner i Skåne och ser fram emot när jag äntligen har tid och råd att vara hemma på mina breddgrader och börja prata som folk igen. Även om jag kanske har gett sken till vissa att jag har glömt bort dem. Så är inte fallet, jag tänker på er dagligen, men jag har annat att stå i nu och hoppas ni vill umgås igen när jag kommer hem på riktigt, för er skull.
Miss u all! hugs and kisses from yours Lil´Colombia

Ännu en datorkrash,mördad framtid, pank och en ny helg på G

Sakta men säkert dog min dator igår kväll...igen. Lagom till att jag skulle vara aktiv och ta tag i mitt liv som gick i kras i tisdagskväll efter att jag fått ett brev från skolan jag sökte till. Pengarna har sinat och särbosarna har dratt hem till sina hus. Hade en kalasvecka som än inte är slut. Min dotter ska få träffa sin älskade pappa i helgen och jag ska leka med lite vänner jag inte träffat på ett tag. Livet leker igen som min mamma börjat säga: En ny dag med nya tag, inte ge upp! Puss på dig mamma!

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge

I morse kläckte Dennis idén om att laga sin berömda fiskpinnemiddag och sen dess har jag bara gått och längtat! Den är såå sjukt god så jag dreglar vid bara tanken. Och nu hörde man den efterlängtade tonen av hans vackra stämma: Kom nu, nu är det mat! Puss på dig min älsklingsstörbo och fantastiska kock i huset!

Min hjärna överhettades

Jag skapar min egen framtid, jag skapar min egen vardag. Därför får jag själv skylla mig när jag möts av motgångar som gör ont och stressar upp en till max! Trots att jag önskar vi sådana stunder att livet plötsligt kunde få ett slut så vet jag att det inte hjälper. En attack drabbade mig hårt i dag, tyvärr på skoltid. Det var flera månader sen sist och den här kom som en bomb och min hjärna smälte sönder. Jag lyckades kontrollera det som hände och gick och gömde mig hos Hampus. Han fattade ingenting och ingenting yttrade jag heller, men han verka förstå att det var den tysta närvaron när han målade som lugnade mig. Skulle attacken bryta ut så vet jag att jag hade varit trygg där, där ingen annan en vän såg vad som hände. Jag hade precis lugnat ner mig helt så ringde Dennis och sa att han återvände från filmningen.

Vi gick ut och rökte och som den vän han är förstod han direkt vad som hade hänt och med tanke på hur glad jag var när han lämnade mig så ville han ha en förklaring. Jag klarar inte av att ljuga för honom så jag berätta om vad som hade hänt, han var en av dem som fick reda på det från början, när dessa attackerna som jag självklart sökt hjälp. Philip kom mitt i konversationen och gav mig dricka som jag så länge velat ha. Vi gick in och jag ner till mitt kaffegäng och Hampus. De hade ätit sallader och jag fick det sista av brödet och lite sås. Jag var så hungrig. Hampus var fortfarande orolig, men lugnade sig när han märkte hur jag tinade när jag åt. Jag förklarade att när tiden är rätt så kan jag förklara det för han, för just då kände jag att det är väl inte helt omöjligt de kommer igen....Sitter i klassrummet, all kreativitet har runnit av, kroppen värker än och jag försöker slå bort tröttheten som börjat svida i ögonen. Det är rast nu, jag ska omge mig av vänner och försöka bearbeta det som har hänt. Det är ingen större fara, mår okej, men livet leker inte....

"Usted siempre tendra un lugar en mi corazón, pero sacamos a relucir lo peor de la una de la otra. Todo tiene su signiffico.....O? "

Que ojos!! Yo quiero!

Farzad Athari persisk modell från Sverige.

Mörka skönheter med ljusa ögon, jag säger bara *WoW*

Jag har ju en tendens till att tycka alla är snygga, typ men redan sen yngre tonåren har jag har haft en dille för mörkare killar med gröna och i vissa fall blåa ögon. Typ som supermodellen Farzan Athari. Jag lär ju inte frysa ute, efter att ha suttit och tittat på hans bilder. Träffade även några isgrönögda sötnosar i helgen som fick mig att smälta och dessutom var de trevliga också. Tackvare facebook har jag hittat några av dem igen.

Minns att när jag var 14 och var på spåkresa i Spanien träffade jag en 22 årig man vid namn ramon. Hans var näst intill blond, solbränd hud, muskelpaket och ett par isgröna ögon. Jag hann inte mer än dit förrän jag drabbades av hans skönhet, men eftersom jag var så ung liten, med blond utväxt och bara lite solbrun så höll jag mig till mitt tjejgäng och fantiserade om att få dansa med någon så het. Jag hann inte fantisera länge förrän jag helt plötsligt hade någon bakom mig. Han tog mig åt sidan och ville veta allt om mig. Jag kände mig stum i en evighet. Drömde jag? Tydligen inte, enligt mina resekompisar. Vi dansade i 3 intensiva timmar, han bjöd på dricka och vi ringdes vid när jag var i Spanien och han tyckte jag var så söt. Det där lär jag aldrig glömma.

Fast du kan faktiskt också vara en blek, lång, benig, bred, brunhårig/blond, ap snygg eller enbart charmig svensk eller liknade för att få mig på fall också. Mina två senaste ex är båda svenskar men totala motsatsen till varandra när det gäller utseendet, men de hade sin charm också. Annars hade jag nog aldrig älskat dem så mycket som jag gjorde. Fast Allra helst ska du vara en nyblonderad, lång, normalbyggd, solbränd, i normala fall grönögd som matchar den solade huden, men oftast linser, ap snygg klädstil och ett bländande leende för att få mig på fall! Älskar min älskade störbo Dennis, han är den enda som får mig på fall just nu! Puss puss

Tisdag

En tidig dusch, snygg som en fjortis, familjemys, grinig dagis lämning och bränande möte. Jag hann inte ens sätta min fot innanför skolan förrän jag hade fastnat nere på konst. Kaffe och rökpaus sen ner igen. Försenad med min egen planering. Lunch och en bärbar dator nere på konst, Hampus på plats, Dennis kom ner och blev kreativ, Philip höll oss sällskap och Nicole hann dit innan vi ens övervägde att lämna lokalen. Hampus stanna över, Dennis mobil ville inte följa med oss.18:00 bilen tog oss till vetrinären för Zin, smygkolla på fotboll, hårfärg och annat trevligt. Hem, städa, laga mat och busa. Hampus kom. Diska, åt middag och la min prinsessa. Film på tv, snacks, Dennis fixar hår, filtar, ritblock, Spotify och fyllda vinglas. I dag är det lillfredag.

Massa meck

Meck har blivit en del av gänget den senaste tiden. Först tvinga vi med honom på födelsedagskalas i malmö och förra helgen så fick han spendera massa timmar i min stökiga lägenhet för att sedan klippas av Dennis innan han skulle hänga med på internatfest. Det blev dock ingen långvarig vistelse där, tror han blev minst lika besviken som vi. Vi gick hem och fortsatte festen, innan han slumra till och vi for i väg på annat. Han hade vaknat till lagom till att vi var hemma igen.

I måndags hade vi mys i lekparken och Nicole blev helt galen i honom. Nu är det en av dem hon tjatar om hela tiden. Efter lekparken så gick vi hem och hade vuxenmys och även Philip tittade förbi med sin långbenta bebis. Konstverk skapades i både bild och text. Nicoles första kommentar på morgonen, när hon fick se honom sitta i fotöljen med solbrillorna på : Mamma, Hampus skriver när han sover. Han börjarde flina och hon ryckte till, när han förklarade att han faktiskt var vaken. Hon blev jätte generad. Hon skickades i väg till dagis och jag åkte tillbaka till dem så vi kom lagom till fikarasten.

I torsdags återvände han för att hålla mig sällskap när Dennis låg hemma i sin egen lägenhet. Detta besöket var något Nicole uppskattade på morgon och hon planerade länge och väl hur hon skulle väcka honom, men blev för blyg när det väl gällde så jag fick hjälpa henne. Skoldagen tog fart och vi åkte alla på varsitt håll. Ny vecka har tagit fart och denna veckan tänkte jag hjälpa honom lite med att dokumentera hans konstverk på väggen inför redovisningsveckan.

Jag fann mig rätt snabbt tillrätta vid hans närvaro när han började här, mycket tackvare att jag kände han lite grann sen tidigare, typ sen september. Hans närvaro skänker glädje, inspiration, värme, lugn och gemenskap. Alltså, han är precis som alla mina andra nära vänner, han är en av dem. Den skaran är faktiskt inte så många, men de är heliga. Den mapp som från början hette utgång med Hampus fick döpas om till Massa Meck, eftersom han var så snäll att dela med sig lite av sin musiksmak i den mappen när han tvingades sitta och glo vid min dator i nästan 4 timmar. Tur att min dator inte dog den kvällen i alla fall.

Han lyssnar på allt mitt gnäll, stöttar, har bra musik/filmsmak, min dotter diggar honom och han är en jävel på att måla. Han är som en Kalle nr 2, fast ett år äldre. Kalle finns självklart kvar i mitt liv, men vi ses tyvärr inte lika ofta. Saknar honom här, men är glad för att han lämnat efter sig en likasinnad vän till honom som står ut med mig. Tack för att du finns solstråle, du underbara vän.

Lyssnar på just nu :

The Clash - Bankrobber
( Rocknrolla soundtrack/ Massa meck mappen på min Spotify)

Ur balans?

Nej, det finns nog inget bra ord för vad som pågått de senaste veckorna, men saker och ting har förändrats radikalt och min koncentrationsförmåga har riktats åt skvallerkaffe istället för det jag planerat från början. Flera mil bakom ratten, litervis med kaffe, sömnlös, fester, virus på datorn, fattig, övertrött, rik, kär, bråk, familjemys, städning, tankar, kreativförstoppning, driver runt, huvudvärk, lek med dotter, ålandsfäjan, värme, regn och besök. 3 veckor har ägnats åt ingenting och allting, jag mår bra, är trygg, feg, kaxig, busig, bakis, snyggg, kär, olycklig, vaken, kramgo och arg. Jag är jag...eller så har jag bara en dryg pms period...Livet leker !