måndag 31 oktober 2011

Beyoncé x 3 - dokumentär + uppträdande = sevärt!









Via Spotify

Oktober försvann i en blinkning

Det var inte lätt att kombinera skolarbete som stod mig till halsen med barn, hushåll och dåligt mående. Lagom till att man nu har repat sig, psykiskt, så är det snart dags för en ny epok i skollivet. Den börjar om ca 3 timmar - höst terminens praktik. Jag är sådär jobbigt nervös. Inte för själva praktiken, utan för att näsan rinner och huvudet pulserar. Förkylning är ett faktum sen igår. Typiskt. Men mentalförberedning pågår i alla fall. Det rör sig mycket i huvudet just nu, men inget av det kan jag göra nåt åt. Jag kan bara vara mig själv, ta tillbaka mitt leende och hoppas på att folk slutar sno den från mig!
Så jag försöker igen: Jag sänder er ett leende och hoppas ni sänder det vidare och vem vet, kanske en vacker dag möter jag mitt leende igen

fredag 28 oktober 2011

Låten släpptes igår på youtube

För er som glömt, påminner jag er igen att den här duon kommer från Mando Diao och ni kan ju inte glömt att jag är ett Mando Diao fan?!


måndag 24 oktober 2011

Den blicken asså! *mjau*




"Vi har varit här förut, fast egentligen aldrig"

I lördags efter Bibliotekets sagostund och Holgers fika, satt vi och klurade på vad vi skulle göra här näst. Det enda jag visste var att jag inte fotograferat på väldigt länge och Nicole ville inte vara hemma. Vi åker på äventyr!
Ja äventyr blev det på sitt sätt. Vi packade bilen med nödvändigheter och körde rätt ut i de Värmlänska skogarna för att se oss om kring och fotografera en och annan kyrka. Naturen är storslagen åt väst och när vi åkte över Glafsfjorden, ropade Nicole : Mamma det ser ut som Afrika, kanske leder denna bron till ett annat land med giraffer och vilda fåglar. 
Hon kurade ihop sig och berättade sin impulsiva saga rätt från huvudet och inplastade höbalar längs vägen förvandlades till noshörningar och träden blev palmer med eld i. Vi tog en paus, en benstäckare vid en tensmedja. Den var öppen, så in gick vi. Nicole wowade sig runt ett bord med blänkande armband och jag fastnade för vackra stenhalsband. Mannen som ägde butiken kom ut och med honom kom inte bara ett hej utan också en snabb demonstration över hur han gör dessa halsband och armband och hur man ser skillnad på silver och tenn. Typiskt nog glömde jag kameran i bilen, men ett häftigt kulturminne blev det allt. Vi for vidare på de krokiga vägarna och Nicole sov inte en blund utan skulle peka på allt. Plötsligt var vi i Arvika. En stad som har nääästan dubbelt så många invånare som Säffle och aningen mer känt, bland annat för sin festival. Vet inte vilken stad man ska jämföra med i Skåne/Blekinge då det bor fler i Arvika än i Olofström och Osby som jag trodde jag kunde jämföra med, men mycket färre än i Hässleholm & Karlshamn. I vilket fall, Arvika var jätte mysigt och Nicole skuttade runt och pekade. Jag kände mig hemma, som att jag gått här förr? 
vi gick in på Ana´s Delikatess & Café och mumsade i oss en god hjortbaguett och härlig juice. De var så trevliga där. Vilket medförde att Nicole var såå artig när vi skulle gå att jag nästan rodna.  Vi vandrade runt i centrala Arvika, fotografera, log och skratta. Nicole påminde mig hela tiden om vilken bra idé med resan det var. Vi gick ner till hamnen och fotograferade båda två. Där satt vi på en bänk och tittade på det guppande vattnet i tystnad.  
Plötsligt säger min lilla Nicole: "Vi har varit här förut, fast egentligen aldrig....Eller?"
Jo, hon kände nog också igen sig, precis som jag. Jag krama om henne och berättade att Arvika liknade många ställen hon varit på innan, men nej, hon hade rätt. Här hon har hon aldrig varit förrän just denna dag. 
Hon kom fram till att det var bra att mycket liknade varandra, för då behövde hon inte längta ner till Skåne/Blekinge.
Vi for vidare och hamnade både rätt och fel på vår väg och fick många bra bilder och även en del rådjur korsade vår väg. Framåt 6 på kvällen var vi nästan vilse i skogen på väg mot Sunne och mörkret börja ta vid och jag blev aningen nervös på hur det skulle gå. Fast alla vägar leder ju hem, så jag hamnade inte i Sunne utan i Kil och där åt vi middagen innan vi styrde vår bil mot bekanta vägar, mot Karlstad och hem. Nicole var helt lyrisk när vi kom hem. Detta var en bra dag. 
Det tog några dagar, men nu vet jag - Arvika var som Staffanstorp för mig och där hittade jag ju två av mina absolut bästa vänner och det var faktiskt rätt vackert där, nästan lika fint som i Arvika :) 

söndag 23 oktober 2011

Äntligen är videon här


4 månader, snart 5

Ja så lång tid har det gått sen jag såg de skånska vidderna och de blommande parkerna i Blekinge. Det var sommar då, varmt och vackert. Var tog tiden vägen?
Från början var det jobb som hindrade mig, sen fick jag för mig att det var skolan. Skolan är oskyldig, men det förstod jag försent. Nu är hösten på väg mot sitt slut och kylan är här och biter oss till och från och halkan och också gjort ett besök. Jag har 8 dagar kvar av denna kursen och väldigt mycket jobb kvar. Ska jag verkligen försöka hinna med ett halvt Skåne och en stad i Blekinge på en helg?
Mer en så blir det inte för sen börjar praktiken och vad jag har hört är det en stor tjänst, 100% i 4 veckor. Ja, jag har hemlängtan är låg och saknar både gamla vänner och gamla djur. Ångrar att jag lämna min häst, även om jag vet att han mår bra, jag saknar min tonårssäng som står där hemma och drar till sig damm. Saknar till och med Hässleholm. Ja det är möjligt att sakna den staden. Jag saknar alla mina pojkar från Jämshögstiden (Dennis, Philip, Meck och Kalle) ,Chasse och Nicoles familj i Blekinge. Jag saknar naturen och närheten till alla städer. Det är tillåtet att sakna, alla behöver vi sakna ibland. Bara för att jag saknar betyder inte att jag  inte vill vara här, att jag vill flytta ner. Nej nej. Jag bor här. Jag trivs här. 4 månader, nästan 5 av vacker natur och många händelser har ju fått mig att nästan glömma bort vart jag kommer ifrån, men jag glömmer aldrig er, ni som stod mig nära.

Jag har flickor i min bil, har du flickor i din bil?


Plötsligt förstår jag min kärlek/besvikelse på kärleken...

Jag blev kär, trivdes och tänkte stanna här för evigt i din famn. Eller ja i alla fall 1½ år. Ett vackert utseende och någon som såg mig för den jag var fick mig på fall, jag är en sucker för smicker och glädje.Engagemang och nya egenskaper upptäcktes. Månader gick och det tog lång tid innan jag började ifrågasätta varför allt inte stod till som jag trodde. Precis som vem som, fanns där brister, men jag blundade för det. Kysst i stället bort det och tryckte undan irritationen som växte.

Fast en vacker dag för inte så länge sen ifrågasatte jag varför, sa att jag kände mig sviken och arg. Ville ha en ändring, men började tvivla på att det fanns nåt hopp för oss. Ville bara ge upp. Din vänliga men bestämda röst förklara att man inte kan få allt, men fortfarande hoppas. Jag kom på mig själv med att inte bidragit med något på länge, att min kärlek nu var egoistisk och mitt krav på förändring var orealistiskt. För när kärleken blommade, då blommande den verkligt på riktigt.

 Så varför vända den ryggen och inte försöka ta en del av de svåra sakerna också. Jag hade bestämt mig, jag skulle göra allt för att hoppas på förändring och försöka bidra till det, men med orden i huvudet -man kan inte få allt....Jag vill inte allt, jag vill bara ha dig vacker, så vacker som du var vid första ögonkastet, då du blev min.
Plötsligt förstår jag min kärlek...








.......kärleken till min nya stad - Säffle, Värmland


onsdag 19 oktober 2011

Fattas bara 2 svenskar sen hade det varit komplett skandinaviskt. Men vilka skulle det vara?

Har vi ens några svenskar som hade kunnat jämföras med detta? Kanske till och med är mycket bättre än detta och som hade gjort viedon fenomenal, i så fall berätta gärna för mig :)
Nik & Jay var ett danskt fenomen jag föll för via dansk tv hemma i skåne runt 2007. Har varit lite tyst om dem ett tag sen I love ya, men nu är de mer aktiva än någonsin och tydligen inte bara i Danmark. De norska pojkarna har jag dock aldrig hört innan, men sen lyssnar jag ju bara på Lars Vaular från Norge. Trots att de andra försöker se snygga ut, så faller det icke mig i smaken för jag kommer  alltid tycka att Jannik B Thomsen är snyggast av dem alla. Videon var snygg, framför allt introt och den får mig eller ja dom får mig att undra om Sverige är svårflörtat eller det bara är så att Danmark och Norge är mer homies? ..

Jag bara älskar Pang Prego och detta är ju den ultimata favoriten! #humor #sanning


tisdag 18 oktober 2011


På Ur&Skur dagiset Tuvan, har hösten kommit. Inget som berör barnen. De är lika glada ändå och trots ovädrets kaos ger skenet från lyktan hösten ett visst lugn.

posted from Bloggeroid

måndag 17 oktober 2011

Maroon 5 sjukan består *Love*


Pinsamt

Sen den 12 oktober, ja säkert innan det också har jag fått sms från ett nummer jag nästan kan utan till, men inte minns vems. Med tanke på att jag visste att detta är ett nummer jag borde kunna, så blev det inget sms med  "Har formaterat om mobilen för ett tag sen, så har inte så många nummer kvar och tydligen inte minnet heller, vem är du?"
I dag är det den 17 och jag började läsa igenom det vi skrev och boom då kom jag på vem det var. Har haft minan aningar och tycker i efterhand att jag skötte det snyggt, men nu slipper jag verka konstig i sms:en.
Se detta som en förvarning till alla mina andra gamla och nya vänner som hör av sig: Bli inte ledsna om jag inte känner igen er i första taget eller frågar vem, för mobilen har dåligt minne och så även jag.

Var tog tiden vägen?


Jag tyckte det var länge sen jag var ute och motionerna. Så tyckte jag tills jag nådde kanalbron och ser blommorna. En repris från förra året. Eller vänta nu...Jo så är det för exakt ett år sen gick jag över den här bron och log åt blommorna. log visserligen åt allt då. Den 7-24 oktober gjorde jag Säffle, Värmland. Då tog jag mitt pick & pack lämnade Blekinge och min störbo för att hälsa på han som skulle bli min sambo/särbo och framför allt min kärlek igen. Ett år senare är vi separerade, jag har precis lämnat min dotter på dagis och gått morgonens motionsrunda innan jag beger mig hem för att packa för en ny dag i skolan på min andra termin här i norr. Kanske det inte var så länge sen jag motionerna trots allt?
posted from Bloggeroid

söndag 16 oktober 2011

tankar som snurrar och nacke som värker..igen

Då var den publicerad, skickad ut i cyberspace. Den text som berörde min barndom, mitt liv, hennes sjukdom. Blev helt skakis efteråt och allt bara snurra igång i mitt lilla huvud. Finns nog inte en enda samlad tanke i hela huvudet, bara ett dunkande som åter bitit sig fast i nacken. Det blev liksom för mycket känslor på en gång. Jag ser nya texter födas i näthinnan, men viftar undan dem, då romantiska ord med poesins hjälp känns fel just nu...Ni får vänta.

Det snurrar politik - måste man bo i ett miljonprogram för att vara engagerad i detta? Man måste ju inte ha MS för att vara med i NHR. De senaste dagarna har jag läst en bok av Unni Drougge och den har fångat mig, ätit gamla rester av likheter och ingen har man att tala med det om, förutom min spegelbild. Tittar på min Minnyans sida och blir helt matt, som jag rört till det där. Inte ens jag hittar mina gamla texter eller vet vad jag menar med de olika kategorierna, blir nästan paranoid av mig själv. Vilket är verklighet, vilket är förfinat, vilket är bara en saga? Vad skriver jag, vem är jag, hur ser läsarna mig?

Godispåsen stirrar på mig, låt bli, jag har inte tid med dig!
Det ser ut som döden varit här, ser inte ut som ett hem, men det får oss att le. Med rätt musik blir det nästan romantik. Just nu skålar jag med Birgitte Bardot och hennes sensuella toner. Kärlek äger jag ingen längre, bara en bag in box. Har dock en väldigt nära vän nu, han är inte min, trots att vi kastat varandras hjärtan på varandra om och om igen, så är Coffe inte min längre, men han är en fin vän, med en fin framtid.

 Jag har också en fin framtid, om jag kämpar för den. Med det sagt är det bäst att denna yra hönan fylld med tankar och nacke som värker, tar sin sista cigarett, en midnattcigg. Innan jag kryper ner i drömmarnas värld och äger världen. God natt!

LABYRINT - Miljonprogrammerade....


lördag 15 oktober 2011

Ingen kock, men ibland får man till det


Knaper stekt bacon
4 ägg
massa mjölk
liten skål
varm ugn
en evighets väntan
Lingonklick
och Boom du har nåt jag inte kan namnet på, men vet att dottern älskar!

posted from Bloggeroid

Ulla & Åke blev - Vilja bli....Låt texten tala


Oskar Linnros – Ulla och Åke (instrumental)

Nerbäddade i soffan, julfilm på tv och massa information på datorn

Det är lördag sägs det, det sägs även att det är marknad i Åmål. Solen står högt och hösten är mild i dag. Vi båda små är ovanligt trötta i dag och bara är. Visst marknad hade varit kul, mycket hade varit kul, men nej vi ligger nog hellre här. Ser på lördagstv, gömda under filtar och lär mig mer om Palliativ vård. För även om det är lördag, är det skolarbete som gäller ändå. Inget skolarbete, ingen helg. Har lovat min lilla att vi ska ha parkhäng, minst en gång. Fast först lite musikkrig med grannen, för just nu ger han mig massage genom golvet. Hans bas är rejäl tror jag, fast det är min också om jag vill. Tur jag gillar musik i massor. Tur att amerikanska filmer får julen att bli så vackert att man nästan längtar dit. Känns inte så hopplöst längre, men tänker ändå stanna här i min stora soffa, för i dag är det lördag!

Olle Ljungström sjunger det du en gång tänkt


Olle Ljungström – En apa som liknar dig - Ett album som tåls att höra mer än en gång om du frågar mig!

I min lilla bubbla trivs jag del 1

I min lilla bubbla, är livet vackert, människan god, livet evigt, vinet gott. När verkligheten då bankar på dörren vill jag bara gömma mig under kudden och skrika - Håll käften! När jag inser att min förälskelse för en stad håller på att rubbas av den olikhet som finns här, vet jag inte längre var jag ska kämpa för. Balkongen är min räddning, aldrig mer behöver jag vistas bland dem jag vill slå på fingrarna. Höstens mörker skapar alltid irritation och uppgivenhet för mig, det som många brukar kalla i folkmun "Höstdepression". Vanligtvis når denna mig lagom till vintern nästan har landat, men sen kommer jag från sydligare bredgrader (Skåne), så den slog tidigare i år. Förr har jag dessutom varit uppslukad av vänners dagliga skratt och samhörighet, det var dem jag brann för. Som en enda stor familj. Nu sitter jag här och umgås med min wordfued och försöker peppa mig med världens bästa Olle Ljugströms låt "Kaffe & en cigarett". Skålar med min spegelbild och undrar vad jag gör här? Min tro är förstark för att lämna detta nu. I en stad med svårflörtade människor, får mig till att förstår varför våra stjärnentreprenörer i staden söker sig till andra städer. Jag var engagerad i dag, hittat idén, men en av dem lyfte ner mig från himlen igen -   Men det är nog en lång process att förändra en hel kultur...
De försöker och försöker, unga är de man vill fånga. De bjuder hit Pölsa, värmlänningarnas värmlänning (känd från Smala sussie), kanske kan han dra folk?
Ja det gör han säkert, idéer kommer nog kläckas, men vem är det som har makten i slutändan....inte vi....
Kaffe och en cigarett, mer har jag nog inte att ge nu. Jag har träffat dem alla. Den gamle, den unge, den engagerade, raggaren, stadsbon, den konservativa, den kulturella, den som inte vet och de som inte bryr sig. De är för många för att hantera. Många av dem har försökt att göra samma sak som jag vill, alla har de gett upp. Att prata med de som är till åren och som har en karriär av engagemang för alla utom sin egen stad, gör mig deprimerad. Att höra sanningen bakom sin nya stad, är inte alltid den man vill höra, men måste. Jag bor i en stad som har mycket, men saknar allt. Ändå, trivs jag. Jag blundar för alla dessa tomma lokaler, jag blundar för alla dessa onödiga mängder presentaffärer, all den politiska insyn man får via bakvägen, blundar för att det finns tro, hopp och kärlek.
Hemma i mitt lilla bo behöver jag inte blunda. Här ser jag klart och tydligt månens vackra dans över himlavalvet, jag ser små bilar gömmas under ett svagt istäcke, festglada stämmer och raggarbilarnas musik blandas i en vild kompott. Ser en stad nöjd med sig själv fylld av skönhet och jag är åter som nykär. Så här i min lilla bubbla, på min kalla balkong trivs jag.....

fredag 14 oktober 2011

Behålla min nuvarande gamla blogglayout eller uppgradera mig till detta?


(Klicka på bild)
Jag har en skara väldigt blandade läsare. Unga som gamla och det är kul och anledningen till att jag tvekar på vilken layout jag ska ha är inte för de gamlas skull, de hade listat ut det nya systemet tillslut. Nej då, jag tänker på slöa eller i värsta fall infekterade datorer. De kommer kanske inte orka den energin som krävs för att ladda sidan? 
Men ibland går ju skönhet o stil framför funktion.....Vad säger ni?

torsdag 13 oktober 2011

Om det finns ett botemedel som gör att man inte vill lyssna överdrivet mycket på Adam Levine/ Maroon 5, så ge det inte till mig!



Lider av *Adam Levine sjukan


I dag bor jag på ett Café

2 dagar hemma med ryggont är fan deprimerande. Även om jag har haft allt jag behöver där hemma - mat, dator, balkong, böcker, musik, cigg, säng!
Ryggen värker än, men orka sitta hemma som ett isolerat mongo. Timmar har gått och folk lika så. Kreativiteten har flödat, så även kaffet. Har skrivit ex antal sidor och sett solen vandra sin gång mot eftermiddag. Lärt mig en himla massa och kaffet kittlar i ådrorna. I sinnet kittlar andra tankar -engagemang. Inom vad, mycket. Ler.
Nu blev jag dok stressad av att de ska ha en speciell bjudning här som ska förberedas om en halvtimme, sitter nu instängd i det rummet. Ska jag hinna klart....Ja klart jag ska!



tisdag 11 oktober 2011

Så manligt att jag bara mååååste se!


Skoluppdatering, NHR och lite allmänna tankar

Igår var nog den mest intensiva skoldagen på väldigt länge. Eller så kanske berodde det på att jag sovit extremt dåligt natten innan? Oavsett, så dränktes jag i information då det nu var dags att välja de valbara kurserna jag vill ha under VT12. Jag gjorde ett blandat val med social psykiatri , socialt arbete och utvecklingsstörning, sen har jag ju  näringslära, psykologi och etik kvar den terminen också.
Om bara några veckor ska jag vara klar med omvårdnadskursen, för att raskt hoppa på min nya praktik, den här gången blir det kommunal hemtjänst. Börjar faktiskt redan blir nervös, trots att jag nyligen var tillbaka i Attendos kundval (hemtjänst) så känns det här främmande och skrämmande nytt.
Personligen känner jag att jag har halkat efter lite i min pågående kurs, men får väl skylla på flytten och allt som varit runt om kring, inte funnit nån ro till att orka. Mycket annat jag har velat ta tag i har fallit i glömska, så som mitt skrivande, min vilja om att vara med i att påverka Säffles utveckling och mitt engagemang i NHR Säffle-Åmål. Det är tre saker jag brinner för men ändå inte sett lågan. Kanske är den på väg tillbaka.
Har kommit på att jag tillhör dem som vill så mycket men inte vet vad. Jag vet bara att jag vill påverka. Jag slukar information från höger och vänster från alla entreprenörer och inspirationsfolk jag kan hitta, men ändå står det stilla och det känns mer som jag snor andras idéer om jag utvecklar nåt av det jag får upp i huvudet. Anyway, NHR Värmland har nu mitt nummer och har dessutom pratat med ordförande i NHR Hässleholmsbyggden om min vilja om att hjälpa till, så snart kan jag utveckla nåt med dem. Dessutom blir nästa års praktik inom LLS så det gör det hela bara bättre, som ett ytterligare bevis om hur mycket jag vill förstå och lära mig, så jag kan finnas till hands inom NHR, hörde om en resa ner till Göteborg och ett seminarium där, så jag hoppas jag har möjlighet att följa med. Även just i denna stund utvecklar jag min NHR kundskap då det ingår i enheten att skriva en omvårdnadsplan och de sjukdomar jag har valt ut att lära mig mer om är neurologiska handikapp, allt för att lära.

Igår hade vi även ett minigrupparbete där vi skulle lära oss varför och hur man tar en blodtrycksmätning. Det verkade visst svårare än var det var och innan vi blev lediga för dagen fick vi även introduktion på psykologin/ etiken, så  vi vet var vi har att kasta oss in i efter praktiken och i värsta fall under jul. Vi har ju inga lov, vi är ämnade att va dedicerade. Detta har ju då resulterat i att jag inte sett skymten av Skåne sen den stod i blom. Risken är att vartenda löv och kanske en gnutta snö har nått marken den dag jag åter ser det igen. Men det är var mitt val, det var den här jag ville bli och jag är närmare och närmare målet, så varför sluta. Då landet Lagom åter står i blom 2012, tänker jag höja diplomet i skyn och skina starkare än solen med den färska titeln undersköterska, men för att få det måste jag kämpa vidare till sista svettdroppen och det tror jag ni förstår där nere. Ni finns ju faktiskt i mina tankar tills dess. Tro, hopp & kärlek 

fredag 7 oktober 2011

Nostalgisk

Kollade igenom lite klipp från skoltiden i Jämshög och Bromöllafolkets skapande. Minnen. Minnen är kul och de är så fruktansvärt söta och jag saknar dem allihop, även de som inte syns på bild!

måndag 3 oktober 2011

Från en sak till en annan - Filmen Cry baby är ett måste för er att se!


Hon den där Melissa Horn

Jag vet inte vart jag ska börja, men kanske med en varning till alla känsliga lyssnare......Hon sjunger mina tankar, det har hon alltid gjort. En gång för länge sen, ja mer än ett år sen i alla fall, hörde jag hennes låt New York på radion i bilen. Jag var tvungen att stanna bilen. Luften gick liksom ur mig, jag var tagen. Precis som hon knackat på min axel och sett att nått tyngde mig. Tankarna snurrade när jag körde vidare. Vem var hon?

Månaderna senare fyllde jag år. I present fick jag hennes album Säg ingenting till mig av Nicoles pappa. Hans blick förklarade att den här är nåt för dig. Skivan ligger nedstoppad i en av alla flyttlådorna som väntar på att se ljuset igen. Om och om och en gång till spelade jag skivan. Jag skrev mina texter i kapp med hennes musik. Mina vänner höll på att bli knäpp på mig och började nästan sakna min Sophia Somajo tid. Låten Jag kan inte skilja på verkade vara min bästa vän då mitt förhållande, mitt jag och livet gick upp och ner som den värsta karusell man kan tänka sig. Pirret av galen kärlek, spänning, lycka, oron i magen som gav en illamående och insikten om stress som pressade fram tårar fick mig att relatera så fort jag hörde henne.

Sen jag blev en Spotifynörd dök även den första plattan Långa nätter upp på min spellista. Jag fann mig i Sen en tid tillbaka efter varje gång jag tagit tag i mig själv och insett att nåt måste ändras på. Det kändes skönt att inte vara ensam om sina tunga stenar, att veta att hon sjöng om det jag visste, att jag och många fler satt hemma upptryckt i soffan med kudden som sin närmaste kram.

Tiden gick och jag var kvar i de gamla låtarna och deras om och om igen känsla, då plötsligt radion och jag tajmade varandra till premiären av hennes nya låt Under löven. Åter igen satt jag i bilen. Jag stannade inte, men jag jubblade. Det var som sjöng om ett ännu skörare hjärta den här gången. Nya albumet är inte i min hand, men det är på min repeatlista på Spotify och varje låt har precis som förr sin egen saga som är alldeles för lik den en sanning som skär likt en kniv i huden. Om jag är helt säker på att jag är den mest hopplösaste personen i hela världen så går Nåt annat än det här om och om igen medan jag granska mig i spegeln och önskar att fantasin tillät att om man blinkar hårt, så är man tilldelat ett nytt liv och det som har varit är glömt. Att jag är ny, inte Amelie, någon annan och vara vanlig, vad det nu är..?
Hennes röst är och förbli vara perfekt för det enkla, men hennes röst med de där hårt berörande texterna är också den största fienden man kan möta då man är osäker på vart man står, men ändå kan jag inte sluta lyssna. Hon är för bra.!


Melissa Horn – Sen en tid tillbaka
Melissa Horn – Jag kan inte skilja på
Melissa Horn – Nåt annat än det här

söndag 2 oktober 2011

I natt ca 01:30 kom orden tillbaka till mig

I flera dagar, veckor i värsta fall månader har orden stått stilla. Intresset för att skriva, förmedla, finnas bara dog. Jag var någon ny,utan ett inre. Ett nedslag som inte fick dra ner mig. Jag log. Låtsades som jag visste vad jag höll på med. Tillslut glömde jag. Då i natt, ensam, de andra sov stod jag utanför mitt rum i närheten av spegel och drack hemmagjord hallonsaft. Tänkte på att den kalla natten skulle få sova hos mig i natt. Redan när den meningen utspelade sig i mitt huvud kände jag att nåt okontrollerbart var på gång. Jag vände mig mot speglen och möttes av trötta ögon, som trots detta var ivriga över att berätta vad de såg. Jag såg ord, detaljer, känslor flyga förbi och smeka min kind i farten. Känslan var varm och ovanlig.. . Jag ville bara göra ett glädjerop, men i de två mörka rummen sov de andra tungt och bredvid honom, stod mitt verktyg, min dator. Jag ville inte smyga in för att ta den, jag stirra på mig själv i stället. Log. Suckade smekte jag min kind och mötte åter min blick - Dig ska jag skriva om igen. Nu är vi enade igen. Jag släckte lampan och tassade in i mitt ekande sovrum. Såg glädjen snurra förbi som en hård fylla, som en våldsam förälskelse. Känslan var så stark att jag mådde illa, för illa för att skriva. Jag kände mig kär, lugn och åter mig själv.  För i natt ca 01:30 kom orden tillbaka till mig...