* Kittlas i öronen*

Ingen mer julmat för då spyr jag!

Dagarna har varit intensiva, mysiga och rent av magiska. Familjerna har avlöst varandra, från Skåne till Blekinge, från Blekinge till Småland. Familj, vänner. Kärlek, gemenskap, fest. Shopping, mat, sova, fest, skolarbete, mat, filmer, mys, sova, fest, skolarbete, mat, promenader, skolarbete. Sista veckan har tagit sin början nu, den börjar där julen slutar. Dagarna närmar sig nyår, dagen då vi ska skåla ut 2011 och hälsa 2012 välkommen. Jag hoppas 2012 är mitt år. Året ska i vilket fall börja med en anda av det förlutna, precis som mycket av hela den här resan. Denna lilla minisemster går mot sitt slut och så även kursen Människan socialt och kulturellt, men än har jag lika mycket kvar att skriva om som jag har att uppleva. Än är det Skåne som gäller och nu kallar min gamla tonårssäng på mig, där hon ligger och väntar. I kväll ska jag lägga mig ovanligt tidigt och jag önskar mig en själv en riktigt god natt och hoppas alla ni andra har haft en helmysig jul.

Julafton 2011

Jag började dagen D inne i stan med folk jag tycker om. Jag kom hem när alla låg i sin säng. Vakna sent, men gröten var god. En tomte kom på besök och ett barnsligt leende bestod. I köket kokar maten som vi så längtat efter att få på faten. God Jul!

Världens bästa Dida!! #tung

Den andra bloggen har fått ett nytt utseende, vad tycker ni?

För er som inte vet, vill jag bara berätta

För er som vet vill jag bara tjata:

http://minnyans.wordpress.com/

En helt vanlig tisdagsnatt, enda skillnaden - är kvar i Skåne

Den avslagna drickan står och stirrar på mig surt till höger, böcker, papper och pärmar ligger i en hög till vänster och bakom datorn står det obligatoriska kalla kaffet. Jag sitter vid ett köksbord och klockan är närmare halv 2 och längtar efter nattens cigarett. Inget ovanligt, inget ovanligt alls. Låter precis som en vanlig dag hemma. Men nej. Jag är fortfarande kvar i den norra delen av Skåne, inne på andra veckan nu. Denna andra veckan har jag verkligen levt rövare eller ja, ett bättre ord - levt som en hässleholmare. Har träffat både gamla vapendragare och nya folks. Jag vågar väl påstå att det är först igår som jag känner mig helt 100 igen. Märks att man inte är 20 år, längre. Dessutom har jag inte festat så här sen jag bodde här nere, för över 1 år sen. Så jag är ju väldigt ovan efter att bara suttit hemma i min ensamhet och stirrat i skolböckerna, helg in, helg ut.
Fast tro inte att jag bara levt rövare, nej nej - jag är faktiskt här nere för att plugga och känna julstämning. Plugga, ja det gör jag nu och har jag gjort under hela helgen trots den ovanligt tunga huvudvärken som bankat på mig. Även pepparkaksbak, julkalender, lussebullar, julmusik,julmust, Janssons, en massa glögg och även Lucior har spanats in, så julstämmningen kan jag ju inte klaga på.
Visst har samma ups and downs, nått mig här nere som hemma, men jag vet att i längden gör det här miljöombytet mig väldigt gott. I en miljö av trygghet, kärlek, vänskap, gemenskap, familj, jul och glädje i Sveriges söder. Här trivs jag ett tag till. Nu ska jag koka lite glögg, ta en cigg och sen återvända till mitt skolarbete. Så bra är jag!

En cover utan dess like - Michael Bublé gör Bing Crosby klassikern Jingle Belles tillsammans med The Puppini Sisters

Spotify -Michael Bublé – Jingle Bells - feat. The Puppini Sisters

Den senaste tidens kaos och den nya månadens lugn

Jag älskar Värmland, ja jag gör faktiskt det. Men precis som i vilket förhållande som helst behöver man en paus ibland. Det blev för intensivt och jag hade planerat ett långt förhållande med detta landskap och ville inte riskera att tröttna på det på grund av stress.
För stress det var både natt som dag. Åter har jag och C.H lämnat varandras sida som kära, men jag har svårt för att släppa taget om min vän, om han. Det blir kaos, på vilket ben ska vi stå?
Ibland är vi bättre än bäst, såna vänner man ska vara, ibland tror jag han vill hoppa lite på min dörr av ilska för allt ont jag gjort honom till och från i typ 3 år.  Gatan skiljer oss åt, men ändå inte, för staden är den samma.

Jag pluggar när ni andra sover, jag läser om sånt jag jag aldrig hört innan och ska ta egen ställning till mitt val av yrke, är det här jag?
Jag ger skolan mitt allt och kanske har jag Jämshög att tacka alla mina väl godkända kurser för, min ambition, min tro. Året har krympt till månader och snart är det slut. Stressen biter en i halsen. Jag ska hinna klart med väldigt många kurser, komma på vad jag vill med det här - Vill jag för evigt vara en Attendo? Jo, jag tror det. Det är två jobb jag trivs med. Mitt i all tankekaos om vart livet bär hän om några månader hälsar CSN att mina "gymnasiepengar" är slut. No more cash!
Plötsligt blir det ett måste att jobba samtidigt som jag pluggar, kommer jag klara det?

Mitt lilla barn som från början, för nästan exakt ett år sen undrade varför vi inte åkt hem till Blekinge än, har nu en annan syn på Värmland än då. Nu talar hon om Värmland som sitt hem, med sina vänner och dess äventyr. I Blekinge finns släkten, i Skåne finns hem nummer två, föräldrahemmet. Den trygghet jag alltid kunnat lita på när livet blir sådär jobbigt tungt. Ett hem mitt i mellan det lilla samhället och landet. En liten liten gård med hästar, stallkatter, lådor av barndom och en trygghet av lugn och aktiviteter som inte jag behöver stå för. Min dotter ser detta som jullov, en möjlighet att hitta på massa annat med dem hon tycker om.

Själv har jag inte hunnit se nån av mina gamla vänner i ögonen. Bara min familj, hennes släkt. Resten av uppmärksamheten har mitt skolarbete, djuren och de olika eventen jag varit på fått. Jag var orolig för att jag mist en del av dem, då lång lång tid har gått, men ack jag bedrog mig. De har väntat, de väntar än. En av dem, en av de allra viktigaste, trodde jag var long gone, men efter 6 års vänskap finns han där än. Jag väntar på min bil, den är på service, när den är tillbaka ska jag omfamna de jag behöver i mitt liv, våra minnen och det vi har kvar tills jag åker igen. Jag känner mig socialthandikappad här nere.Det senaste halvåret har verkligen satt sina spår och den gamla jag är som livlös, ser bara studier och fruktar nästan det sociala umgänge hon en gång sökte.

Man kan säg det bara gått en helg en så länge, kanske inte konstigt jag tar stapplande steg då?
Även om den helgen varit händelserik och även om jag sett massa saker som jag saknat med söder, så blir det mer och mer klart att Värmland är  nu mitt hem, det är där jag bor och kommer stanna, men skåne kommer alltid finnas i mitt hjärta!

Laleh du magiska sångfågel

Nog för att jag älskade Laleh som många andra, långt innan Så mycket bättre ens blev en tvhit, men precis som många andrar har nog min kärlek vuxit sig enorm till denna fantastiska kvinna och hennes naturliga jag som behärskar andras låtar som om de vore hennes egna och man blir berörd till gåshud. Sverige borde vara stolta, redan innan men även nu för att denna begåvning finns i detta kalla land och värmer upp det

Första advent -Det vattnas i munnen efter påskmust!

Men den har jag ju lovat Nicole att vi skulle öppna i morgon. Trots den tidigare (antagligen outtalade) ångesten jag haft inför julen och dagens Första advent de senaste månaderna, känns det nu helt okej att julmånaden är på ingång. Julmånaden har alltid varit viktig för mig, för oss. Jag är uppvuxen med stora doser av jultraditioner och nu känner jag mig naken, ensam. Inte för att jag är singel, inte för att jag inte har så mycket julpynt, inte för att årets julmånad består av studier. Nej, det är nåt annat som fattas....Dagen i dag blev bra och en perfekt förberedelse på denna söndag som nalkas. Vi var på Eriks hjälpen och handlade en julduk, en gardin och en grej att hänga på dörren. I morgon står korv,köttbullar och en hemlig överraskning på menyn. Självklart åker den iskalla julmusten, de smarriga pepparkakorna, julpyntet vi gjorde i dag på biblioteket och en massa julmusik. En förväntan har byggts upp och det pirrar i magen av förväntan. Särskilt när man redan nu är sugen...precis som på julafton då man längtar efter sina julklappar man varit och klämt på under granen i smyg.
Jag har en känsla av att även om jag inte trodde det innan, så vet jag att detta kommer bli en helt fantastisk första advent med den jag älskar

- Men mamma, varför ville inte din mamma ha dig?

Redan som fyraåring, ja kanske till och med tidigare förstod min dotter att de jag kallade för mor och far icke var mig lika. Varför frågade hon inte, hon bara förstod. I många år har jag funderat över de rätta orden, vad ska jag säga, när ska jag säga, hur ska jag säga....Hon har länge förstått att fler än ett språk finns i släktet runt om henne och språk hon lärt sig olika ord av (svenska, danska, spanska och arabiska.)
Det var nog först i samband med att hon blivit fem år som jag valde att verkligen påpeka att jo, mamman din är svensk men hon är inte född här. Hon kommer inte från Sverige. Fem år gammal och redan stolt över att ha massa påbrå från olika håll. Det slog henne ju mer månaderna gick -Kan man verkligen kalla någon som inte likna en för mamma? Blir inte den andra mamman ledsen då? 
Jag förklara för henne att man kan ha flera olika mammor, men bara en mamma. En riktig mamma och den mamman den väljer ens hjärta själv. Mitt hjärta valde att tycka om min svenska mamma och får man många år tillsammans så blir det en självklar känsla. Man kan vara arg och mamman kan va dummast i världen, men hon kan också älska en så mycket att man aldrig vill förlora henne.
- Den känslan kan jag berätta om tusen gånger för dig, men du måste uppleva den själv för att förstå och du mitt hjärta, har hela livet på dig att förstå vad din mamma en gång menade med det.


Så i kväll, många dagar och antagligen veckor efter det samtalet, låg vi och diskuterade mormödrar, mammas farfar, ålder, släktingar och då  sa hon;
 -Vet du hur gammal din mormor är?
- Min mormor var vacker och hon blev en riktig gammal dam, men hon finns inte mer. Du hann tyvärr aldrig träffa henne. 
-Nej, inte mormors mamma, jag menar din riktiga mormor. Är hon också gammal och vacker?

Jag var helt ställd i flera sekunder, kändes som en evighet.

- För din mamma i det andra landet har väl också en mamma? 


- Jo, Nicole du har rätt alla mammor har  en mamma och så även hon
-Men mamma, varför ville inte din mamma har dig?


Henens röst blev darrande och hon tittade oroligt på mig medan hon kramade min hand:
-Kommer det hända mig också?


Jag kramade henne allt vad jag orkade och smekte hennes kind och log:
-Älskade lilla du, mitt lilla ljus låt mig berätta en sann saga 


Det var en gång en mamma som säkert var alldeles vacker och magisk på sitt egna lilla vis. Mamman bodde i ett varmt land, ett land som var vackrare än den finaste land du kan tänka dig, med en sol som stod högt, med tjocka skogar fylld av djuglens vrål. Visst låter det vackert?
Det vackra landet var tyvärr ett land i krig, du vet krig som de pratar om sker i Afrika. De skedde även i detta landet. Kanske var mamman fattig, kanske var mamman rädd, oavsett visste hon att hon inte kunde ta hand om det lilla barn, jag en gång var. Hon gjorde kanske fel, men samtidigt gjorde hon rätt. Hon visste att någon annan kunde rädda mig från det hon inte kunde. Hon lämnade mig, så någon annan kunde hjälpa mig. En vacker dag för många år sen åkte din mormor och morfar till landet av värme och krig, de hämtade mig skrev på papper om att ta mig till dem, papper som lovade att jag nu skulle få ha det bra. I ett land utan oro och krig. Jag kom till Sverige och då var jag mycket yngre än vad du är nu. Utan en mamman, men med min mamma och min mamma ser inte ut som jag. 
Jag ser ut som du, du och jag är lika, men det här är inte det varma farliga Colombia, det är det kalla trygga Sverige. Och du har mig och en stor familj, som älskar dig nu och för alltid, från ditt allra första andetag, så ingen ondska i världen ska få ta dig från oss. För då har jag ingen att läsa saga för, eller hur? Smekte hennes kind, hon smekte min. 
-Älskar dig mamma, din mamma var snäll som tog dig hit så du kunde bli min mamma. God natt..

Tips till alla er som gillar hiphop, svensk sådan -Stress

Ni har väl inte missat Stress, än mindre missat hans fantastiska album??
Det fetaste sammarbets albumet jag hört, namn som Adam Tensta, Dida, Eboi,Timbuktu, Labyrint, Vanessa Falk, Näääk, Nimo,Promoe, Ison & Fille, Petter, Kartellen, Thomas Rusiak, Chris Mhina, Ayo, Lazee, Medina, Ken Ring, Mohammed Ali och Jassy med många många flera. Shit alltså namnen är många och låtarna tunga. Favoritlåten är utan tvekan - Stress – Tystas ner , en låt vi kan ta del av på nyhetsmorgon i morgon mellan 7-9. Ska försöka vara bänkad för jag vill inte missa det!
Om du blev nyfiken på detta fullspäckade album med Sverige eliten inom hiphop så checka spotify och -Stress – Playlist

Höstens sista andetag

Alltså antingen är jag sjukligt lat eller så är det bara inte rätt moment, men jag har fortfarande inte letat upp lösenordet till min andra blogg så jag kan börja skriva mina små poetiska texter igen....Som ni kanske förstår av titlen på detta inlägg har jag en ny text på gång, men än så länge är den i pappersform. Kanske är jag inte nöjd med den eller så finns inte tiden. Då kanske ni undrar: Vadå tid, du sitter ju vid datorn jämt??
Ja, det gör jag, men att skriva är en konstform och alla konstnärer vet väl att det behövs sinnesro för att kunna skapa för att kunna visa sin rätta sida. En sån sinnesro verkar ha just nu. Inspirationen kittlar, men mer blir det inte. Orden vill inte fram och varför tvinga dem då?
Precis som kärlek, ska man inte leta efter den rätta, den rätta ska komma när tiden är mogen. Så även med ord.
I kväll är första kvällen på länge som jag unna mig att sitta ner. Se ett helt avsnitt av så mycket bättre och bara va. Tröttheten värker i kroppen sen jag kom hem, men tänkte unna mig en kväll. Bara en kväll och nu är den kvällen slut. Höstens sista andetag blev inte skriven i dag heller...

Praktik höstterminen 2011: Hemtjänst + 4 dagar på jobbet

Nästa vecka är det slut, vart tog tiden vägen?
I de senaste 3 veckorna har jag ägnat majoriteten av dagarna inom Säffles kommunala hemtjänst som elev. Det har varit långa dagar fyllda med lärdomar och härliga människor av olika slag som skänkt massa härliga leenden. Lagom till att jag precis kommit in i det, trivs och både brukare och personal känner igen mig är det inte många dagar kvar tills jag slutar. Typiskt. Denna upplevelse har varit en bra erfarenhet då jag även kombinerat dagarna med mitt jobb inom Attendos hemtjänst. Ett jobb jag trivs på och hoppas på att få fortsätta vara en del av deras utveckling i stan. Jag var ju faktiskt en av dem som var med från början i våras. Dock känns det att man inte varit där på mycket länge då man möts av nya arbetskamrater och nya rutter i stan, men hoppas jag snart ska få komma in i det igen, men samtidigt jag måste ju låta skolan gå först och nu är det bara ett halvår kvar av studierna och om det går lika bra som hittills är jag en grundutbildad undersköterska som dessutom har MVG i datakunskap. Kanske är detta yrke, som jag en gång i tiden satte mig emot, min framtid eller kanske bara en väldigt väldigt bra erfarenhet. Vem vet..Bara ödet. Men just nu är det jag och jag trivs med det

I natt jag drömde jag om det jag en gång skrev, fast med en fortsättning jag än inte har skrivit - Adele sjöng den för mig

Ni två

Klä av henne naken med din blick.
Ge henne det hon aldrig fick.
Låt hennes fingrar vandra på din hud,
detta är en plats de besökt förut.

Låt kroppar brännas av spänning för
vad som kommer ske.
I mörkret lyser era leende lika starkt
som månens sken.

Ömma kyssar når hennes nacke,
mer behövs då ej.
Du vet du vunnit hennes kärlek åter
när hon viskar dig ömt i örat

”Jag hatar dig! ”....................................

True love is true friends

Den 11-11-11

Vitaminboost och Detoxkur del 1

Har typ precis börjat med detta, men håller tummarna för att detta kan var min push tillbaka i vardagslunket med rätt energi. Den senaste tiden har jag varit som en slöddrande zombie, min kropp orkade inte mer, det enda jag hade kvar var mitt sinne. Sinnets makt var inte starkt nog och jag blev stilla och fylld med ångest och dagarnas framfart kändes snabbare än vanligt och jag ville bara bryta ihop....Då kom dom, orden av vänskap. Några av de närmaste påminde mig om mig. Jag hade behövt en kram, men styrkan i deras ord var starka nog att väga upp avståndet. De fick mig att le, fick mig att tro på mig själv igen. Ny dos med tålamod byggdes upp, jag vet att snart är jag mig själv igen. MethoDraine Detox är faktiskt inte så äckligt som det ser ut och för några år sen testade jag det och mådde toppen efteråt. Nu kombinerar jag det dessutom med Friggs Multiwoman optinal, är inte så förtjust i stora pills, men det ska gå! 

Jag försöker sova hela nätterna och går en powerwalk i 1 timme, minst 2 gånger i veckan, ersatt det sega brödet med Wasa knäckebröd mineral plus. Har även lyckats ersätta kakan med morot eller banan och försöker dra ner det söta till helgen, för att "snabba på läkningsprocessen av min förlorade energi" 

Kan det gå tro?

Än är det bara 4 av 20 dagar som har gått, men jag tror på det här och tror man på nåt, ja då ska det gå! 

Reklam för en kille i stan

"det är stor skillnad, men vill visa alla mina sidor" / Citat av Robin Dovheim, en av Säffles unga som gillar att göra musik av blandad kompott: 

Robin, 18 år, Säffle, Värmland

Vad vore livet utan vänner?

I vissa stunder sörjer vi, då vi känner oss ensamma i ett ekande hem. Vännerna, vad gör de nu, var finns de? Gud vad jag är ensam......Nej, ensam är vi aldrig, för även om vi ibland glömmer det, finns de alltid med oss i våra tankar och är de riktiga vänner finns vi alltid i deras tankar. Oavsett avstånd och möjlighet så ser de alltid dig. I det svåra, i det lätta och i lyckan. En samling ord som skickas till dig, är inte lika intim som en verklig kram, men ack lika vacker. Den ger energi, eller hur?

Kanske är du själv den vännen som är på avstånd som vill visa din vän att hon eller han inte är glömd. Ett hej hur har du det i dag eller Hej, jag tänker på dig och önskar dig allt gott, kan göra mycket, glöm inte det. Klart man får sörja, känna sig ensam, men glöm aldrig: Du är aldrig ensam. Du har alltid en vän och jag hoppas den vännen alltid är jag. 

Måste verkligen se den här filmen, men vart hittar man den?

En lugn morgon

Mobilen ringer, jag snoozar, somnar om och låter den ringa igen för att snooza igen. Så håller jag på i en timme om grannarna har otur. 

Jag hasar mig upp likt en zombie ut i köket och drar igång Nicoles skiva med Siw Malmkvist. Låten Den som glad är går varm. Jag blir varm. En rejäl frukost av mättande eller nyttigt slag avverkas till tonerna av ålderdom. Morgonrocken håller om mig som en lös kram en sista gång innan jag låter den falla för att hoppa i dagens outfit lagom till att kaffet är upp drucket. De senaste dagarna har den outfiten haft färgerna blå och svart med vit logga. Just i dag är det en annan outfit som gäller - Den blåvita, igen. Den blåvita fick mig att tacka nej till min första riktiga barnlediga dag och från min första riktiga sovmorgon. Jag tycker jag klär i den blåvita och bär upp den bra hittills. Jag ler, i dag blir en lång dag. Fast alla dagar är långa och nästan alla mornar liknar varandra på pricken. Morgontimmarnas oas i köket är vackra och full av energi oavsett om det är onsdag eller söndag. Ge mig en timme och jag är färdig för att studsa ut i den svarta höstmorgonen. Jag är redo för en ny intensiv dag, tackvare en lugn morgon

Dansande ben står stilla

Augusti 2010, det var senaste gången jag befann mig på ett stamp. Nakna fötter dansade på den upptrampade marken i stekande sol med öresundsbron som bakgrund......Det är över ett år sedan. Det känns i den dansanta själen att den snart exploderar av saknad och tristess över att inte få frigöra sig själv bland de andra vackra människorna i söder. Just nu pågår ett Halloween stamp för fullt. Trodde jag skulle kunna ta del av det åka ner. Jag har inte varit i Skåne sen i juni då jag hälsade på släkt samtidigt som jag passade på att se Adam Tensta. Det var då. Nu är det snart jul! Snön ligger liksom i luften eller ja kanske inte riktigt, men vi vet aldrig riktigt när den kommer dimpa ner och de senaste månaderna har jag badat i skolarbete, höll på att drunkna ett tag, men överlevde. Lagom till att det var dags för paus i teorin, var det dags för praktik och självklart är denna helg 1 av 2 helger då jag ska befinna mig där.
Även just i kväll pågår en Halloween thing på HC i Åmål. Många är där. Inte jag. Jag har inte varit ute eller på fest sen september.
Visst känns det annorlunda. Hon som förr bara såg fest och utgång som en del i sin vardag, sitter nu frivilligt hemma och pluggar och går och lägger sig i tid för att orka. Visst sörjer jag det ibland, men va fan, jag har det rätt trevligt ändå och det där med fest, det kan jag ta igen. Så än så länge får mina dansande ben nöja sig med att gå!

Alla helgons dag

Det stora blockljuset av färgen röd, brinner starkt. Det är allt jag har. Ensam sitter jag här och stirrar på det. Minnena fladdrar förbi likt en film, minnena av er. Av tradition brukar jag vara med min familj denna helgen och precis som många andra besöker vi släktingarnas gravar för att göra fint, tända ljus och minnas tillsammans. Alla gravar vi alltid besökte finns i Skåne. Jag bor i Värmland nu.
Här lyser mitt ensamma ljus av röd färg, starkt i ett mörkt kök som ekar av ensamhet.
Jag minns er, ni är en del av mig och allt jag önskar er är frid....God natt mina älskade

Beyoncé x 3 - dokumentär + uppträdande = sevärt!

Via Spotify

Beyoncé – 4

Oktober försvann i en blinkning

Det var inte lätt att kombinera skolarbete som stod mig till halsen med barn, hushåll och dåligt mående. Lagom till att man nu har repat sig, psykiskt, så är det snart dags för en ny epok i skollivet. Den börjar om ca 3 timmar - höst terminens praktik. Jag är sådär jobbigt nervös. Inte för själva praktiken, utan för att näsan rinner och huvudet pulserar. Förkylning är ett faktum sen igår. Typiskt. Men mentalförberedning pågår i alla fall. Det rör sig mycket i huvudet just nu, men inget av det kan jag göra nåt åt. Jag kan bara vara mig själv, ta tillbaka mitt leende och hoppas på att folk slutar sno den från mig!
Så jag försöker igen: Jag sänder er ett leende och hoppas ni sänder det vidare och vem vet, kanske en vacker dag möter jag mitt leende igen

Låten släpptes igår på youtube

För er som glömt, påminner jag er igen att den här duon kommer från Mando Diao och ni kan ju inte glömt att jag är ett Mando Diao fan?!

Ett avsnitt ur barndomen

Den blicken asså! *mjau*

"Vi har varit här förut, fast egentligen aldrig"

I lördags efter Bibliotekets sagostund och Holgers fika, satt vi och klurade på vad vi skulle göra här näst. Det enda jag visste var att jag inte fotograferat på väldigt länge och Nicole ville inte vara hemma. Vi åker på äventyr!

Ja äventyr blev det på sitt sätt. Vi packade bilen med nödvändigheter och körde rätt ut i de Värmlänska skogarna för att se oss om kring och fotografera en och annan kyrka. Naturen är storslagen åt väst och när vi åkte över Glafsfjorden, ropade Nicole : Mamma det ser ut som Afrika, kanske leder denna bron till ett annat land med giraffer och vilda fåglar. 
Hon kurade ihop sig och berättade sin impulsiva saga rätt från huvudet och inplastade höbalar längs vägen förvandlades till noshörningar och träden blev palmer med eld i. Vi tog en paus, en benstäckare vid en tensmedja. Den var öppen, så in gick vi. Nicole wowade sig runt ett bord med blänkande armband och jag fastnade för vackra stenhalsband. Mannen som ägde butiken kom ut och med honom kom inte bara ett hej utan också en snabb demonstration över hur han gör dessa halsband och armband och hur man ser skillnad på silver och tenn. Typiskt nog glömde jag kameran i bilen, men ett häftigt kulturminne blev det allt. Vi for vidare på de krokiga vägarna och Nicole sov inte en blund utan skulle peka på allt. Plötsligt var vi i Arvika. En stad som har nääästan dubbelt så många invånare som Säffle och aningen mer känt, bland annat för sin festival. Vet inte vilken stad man ska jämföra med i Skåne/Blekinge då det bor fler i Arvika än i Olofström och Osby som jag trodde jag kunde jämföra med, men mycket färre än i Hässleholm & Karlshamn. I vilket fall, Arvika var jätte mysigt och Nicole skuttade runt och pekade. Jag kände mig hemma, som att jag gått här förr? 

vi gick in på Ana´s Delikatess & Café och mumsade i oss en god hjortbaguett och härlig juice. De var så trevliga där. Vilket medförde att Nicole var såå artig när vi skulle gå att jag nästan rodna.  Vi vandrade runt i centrala Arvika, fotografera, log och skratta. Nicole påminde mig hela tiden om vilken bra idé med resan det var. Vi gick ner till hamnen och fotograferade båda två. Där satt vi på en bänk och tittade på det guppande vattnet i tystnad.  

Plötsligt säger min lilla Nicole: "Vi har varit här förut, fast egentligen aldrig....Eller?"

Jo, hon kände nog också igen sig, precis som jag. Jag krama om henne och berättade att Arvika liknade många ställen hon varit på innan, men nej, hon hade rätt. Här hon har hon aldrig varit förrän just denna dag. 

Hon kom fram till att det var bra att mycket liknade varandra, för då behövde hon inte längta ner till Skåne/Blekinge.

Vi for vidare och hamnade både rätt och fel på vår väg och fick många bra bilder och även en del rådjur korsade vår väg. Framåt 6 på kvällen var vi nästan vilse i skogen på väg mot Sunne och mörkret börja ta vid och jag blev aningen nervös på hur det skulle gå. Fast alla vägar leder ju hem, så jag hamnade inte i Sunne utan i Kil och där åt vi middagen innan vi styrde vår bil mot bekanta vägar, mot Karlstad och hem. Nicole var helt lyrisk när vi kom hem. Detta var en bra dag. 

Det tog några dagar, men nu vet jag - Arvika var som Staffanstorp för mig och där hittade jag ju två av mina absolut bästa vänner och det var faktiskt rätt vackert där, nästan lika fint som i Arvika :) 

Äntligen är videon här

4 månader, snart 5

Ja så lång tid har det gått sen jag såg de skånska vidderna och de blommande parkerna i Blekinge. Det var sommar då, varmt och vackert. Var tog tiden vägen?
Från början var det jobb som hindrade mig, sen fick jag för mig att det var skolan. Skolan är oskyldig, men det förstod jag försent. Nu är hösten på väg mot sitt slut och kylan är här och biter oss till och från och halkan och också gjort ett besök. Jag har 8 dagar kvar av denna kursen och väldigt mycket jobb kvar. Ska jag verkligen försöka hinna med ett halvt Skåne och en stad i Blekinge på en helg?
Mer en så blir det inte för sen börjar praktiken och vad jag har hört är det en stor tjänst, 100% i 4 veckor. Ja, jag har hemlängtan är låg och saknar både gamla vänner och gamla djur. Ångrar att jag lämna min häst, även om jag vet att han mår bra, jag saknar min tonårssäng som står där hemma och drar till sig damm. Saknar till och med Hässleholm. Ja det är möjligt att sakna den staden. Jag saknar alla mina pojkar från Jämshögstiden (Dennis, Philip, Meck och Kalle) ,Chasse och Nicoles familj i Blekinge. Jag saknar naturen och närheten till alla städer. Det är tillåtet att sakna, alla behöver vi sakna ibland. Bara för att jag saknar betyder inte att jag  inte vill vara här, att jag vill flytta ner. Nej nej. Jag bor här. Jag trivs här. 4 månader, nästan 5 av vacker natur och många händelser har ju fått mig att nästan glömma bort vart jag kommer ifrån, men jag glömmer aldrig er, ni som stod mig nära.

Jag har flickor i min bil, har du flickor i din bil?

Plötsligt förstår jag min kärlek/besvikelse på kärleken...

Jag blev kär, trivdes och tänkte stanna här för evigt i din famn. Eller ja i alla fall 1½ år. Ett vackert utseende och någon som såg mig för den jag var fick mig på fall, jag är en sucker för smicker och glädje.Engagemang och nya egenskaper upptäcktes. Månader gick och det tog lång tid innan jag började ifrågasätta varför allt inte stod till som jag trodde. Precis som vem som, fanns där brister, men jag blundade för det. Kysst i stället bort det och tryckte undan irritationen som växte.

Fast en vacker dag för inte så länge sen ifrågasatte jag varför, sa att jag kände mig sviken och arg. Ville ha en ändring, men började tvivla på att det fanns nåt hopp för oss. Ville bara ge upp. Din vänliga men bestämda röst förklara att man inte kan få allt, men fortfarande hoppas. Jag kom på mig själv med att inte bidragit med något på länge, att min kärlek nu var egoistisk och mitt krav på förändring var orealistiskt. För när kärleken blommade, då blommande den verkligt på riktigt.

 Så varför vända den ryggen och inte försöka ta en del av de svåra sakerna också. Jag hade bestämt mig, jag skulle göra allt för att hoppas på förändring och försöka bidra till det, men med orden i huvudet -man kan inte få allt....Jag vill inte allt, jag vill bara ha dig vacker, så vacker som du var vid första ögonkastet, då du blev min.
Plötsligt förstår jag min kärlek...








.......kärleken till min nya stad - Säffle, Värmland

Fattas bara 2 svenskar sen hade det varit komplett skandinaviskt. Men vilka skulle det vara?

Har vi ens några svenskar som hade kunnat jämföras med detta? Kanske till och med är mycket bättre än detta och som hade gjort viedon fenomenal, i så fall berätta gärna för mig :)
Nik & Jay var ett danskt fenomen jag föll för via dansk tv hemma i skåne runt 2007. Har varit lite tyst om dem ett tag sen I love ya, men nu är de mer aktiva än någonsin och tydligen inte bara i Danmark. De norska pojkarna har jag dock aldrig hört innan, men sen lyssnar jag ju bara på Lars Vaular från Norge. Trots att de andra försöker se snygga ut, så faller det icke mig i smaken för jag kommer  alltid tycka att Jannik B Thomsen är snyggast av dem alla. Videon var snygg, framför allt introt och den får mig eller ja dom får mig att undra om Sverige är svårflörtat eller det bara är så att Danmark och Norge är mer homies? ..

Jag bara älskar Pang Prego och detta är ju den ultimata favoriten! #humor #sanning

På Ur&Skur dagiset Tuvan, har hösten kommit. Inget som berör barnen. De är lika glada ändå och trots ovädrets kaos ger skenet från lyktan hösten ett visst lugn.

posted from Bloggeroid

Maroon 5 sjukan består *Love*

Pinsamt

Sen den 12 oktober, ja säkert innan det också har jag fått sms från ett nummer jag nästan kan utan till, men inte minns vems. Med tanke på att jag visste att detta är ett nummer jag borde kunna, så blev det inget sms med  "Har formaterat om mobilen för ett tag sen, så har inte så många nummer kvar och tydligen inte minnet heller, vem är du?"
I dag är det den 17 och jag började läsa igenom det vi skrev och boom då kom jag på vem det var. Har haft minan aningar och tycker i efterhand att jag skötte det snyggt, men nu slipper jag verka konstig i sms:en.
Se detta som en förvarning till alla mina andra gamla och nya vänner som hör av sig: Bli inte ledsna om jag inte känner igen er i första taget eller frågar vem, för mobilen har dåligt minne och så även jag.

Var tog tiden vägen?

Jag tyckte det var länge sen jag var ute och motionerna. Så tyckte jag tills jag nådde kanalbron och ser blommorna. En repris från förra året. Eller vänta nu...Jo så är det för exakt ett år sen gick jag över den här bron och log åt blommorna. log visserligen åt allt då. Den 7-24 oktober gjorde jag Säffle, Värmland. Då tog jag mitt pick & pack lämnade Blekinge och min störbo för att hälsa på han som skulle bli min sambo/särbo och framför allt min kärlek igen. Ett år senare är vi separerade, jag har precis lämnat min dotter på dagis och gått morgonens motionsrunda innan jag beger mig hem för att packa för en ny dag i skolan på min andra termin här i norr. Kanske det inte var så länge sen jag motionerna trots allt?

posted from Bloggeroid

tankar som snurrar och nacke som värker..igen

Då var den publicerad, skickad ut i cyberspace. Den text som berörde min barndom, mitt liv, hennes sjukdom. Blev helt skakis efteråt och allt bara snurra igång i mitt lilla huvud. Finns nog inte en enda samlad tanke i hela huvudet, bara ett dunkande som åter bitit sig fast i nacken. Det blev liksom för mycket känslor på en gång. Jag ser nya texter födas i näthinnan, men viftar undan dem, då romantiska ord med poesins hjälp känns fel just nu...Ni får vänta.

Det snurrar politik - måste man bo i ett miljonprogram för att vara engagerad i detta? Man måste ju inte ha MS för att vara med i NHR. De senaste dagarna har jag läst en bok av Unni Drougge och den har fångat mig, ätit gamla rester av likheter och ingen har man att tala med det om, förutom min spegelbild. Tittar på min Minnyans sida och blir helt matt, som jag rört till det där. Inte ens jag hittar mina gamla texter eller vet vad jag menar med de olika kategorierna, blir nästan paranoid av mig själv. Vilket är verklighet, vilket är förfinat, vilket är bara en saga? Vad skriver jag, vem är jag, hur ser läsarna mig?

Godispåsen stirrar på mig, låt bli, jag har inte tid med dig!
Det ser ut som döden varit här, ser inte ut som ett hem, men det får oss att le. Med rätt musik blir det nästan romantik. Just nu skålar jag med Birgitte Bardot och hennes sensuella toner. Kärlek äger jag ingen längre, bara en bag in box. Har dock en väldigt nära vän nu, han är inte min, trots att vi kastat varandras hjärtan på varandra om och om igen, så är Coffe inte min längre, men han är en fin vän, med en fin framtid.

 Jag har också en fin framtid, om jag kämpar för den. Med det sagt är det bäst att denna yra hönan fylld med tankar och nacke som värker, tar sin sista cigarett, en midnattcigg. Innan jag kryper ner i drömmarnas värld och äger världen. God natt!

LABYRINT - Miljonprogrammerade....

Ingen kock, men ibland får man till det

Knaper stekt bacon
4 ägg
massa mjölk
liten skål
varm ugn
en evighets väntan
Lingonklick
och Boom du har nåt jag inte kan namnet på, men vet att dottern älskar!

posted from Bloggeroid

Ulla & Åke blev - Vilja bli....Låt texten tala

Oskar Linnros – Ulla och Åke (instrumental)

Nerbäddade i soffan, julfilm på tv och massa information på datorn

Det är lördag sägs det, det sägs även att det är marknad i Åmål. Solen står högt och hösten är mild i dag. Vi båda små är ovanligt trötta i dag och bara är. Visst marknad hade varit kul, mycket hade varit kul, men nej vi ligger nog hellre här. Ser på lördagstv, gömda under filtar och lär mig mer om Palliativ vård. För även om det är lördag, är det skolarbete som gäller ändå. Inget skolarbete, ingen helg. Har lovat min lilla att vi ska ha parkhäng, minst en gång. Fast först lite musikkrig med grannen, för just nu ger han mig massage genom golvet. Hans bas är rejäl tror jag, fast det är min också om jag vill. Tur jag gillar musik i massor. Tur att amerikanska filmer får julen att bli så vackert att man nästan längtar dit. Känns inte så hopplöst längre, men tänker ändå stanna här i min stora soffa, för i dag är det lördag!

Olle Ljungström sjunger det du en gång tänkt

Olle Ljungström – En apa som liknar dig - Ett album som tåls att höra mer än en gång om du frågar mig!

I min lilla bubbla trivs jag del 1

I min lilla bubbla, är livet vackert, människan god, livet evigt, vinet gott. När verkligheten då bankar på dörren vill jag bara gömma mig under kudden och skrika - Håll käften! När jag inser att min förälskelse för en stad håller på att rubbas av den olikhet som finns här, vet jag inte längre var jag ska kämpa för. Balkongen är min räddning, aldrig mer behöver jag vistas bland dem jag vill slå på fingrarna. Höstens mörker skapar alltid irritation och uppgivenhet för mig, det som många brukar kalla i folkmun "Höstdepression". Vanligtvis når denna mig lagom till vintern nästan har landat, men sen kommer jag från sydligare bredgrader (Skåne), så den slog tidigare i år. Förr har jag dessutom varit uppslukad av vänners dagliga skratt och samhörighet, det var dem jag brann för. Som en enda stor familj. Nu sitter jag här och umgås med min wordfued och försöker peppa mig med världens bästa Olle Ljugströms låt "Kaffe & en cigarett". Skålar med min spegelbild och undrar vad jag gör här? Min tro är förstark för att lämna detta nu. I en stad med svårflörtade människor, får mig till att förstår varför våra stjärnentreprenörer i staden söker sig till andra städer. Jag var engagerad i dag, hittat idén, men en av dem lyfte ner mig från himlen igen -   Men det är nog en lång process att förändra en hel kultur...
De försöker och försöker, unga är de man vill fånga. De bjuder hit Pölsa, värmlänningarnas värmlänning (känd från Smala sussie), kanske kan han dra folk?
Ja det gör han säkert, idéer kommer nog kläckas, men vem är det som har makten i slutändan....inte vi....
Kaffe och en cigarett, mer har jag nog inte att ge nu. Jag har träffat dem alla. Den gamle, den unge, den engagerade, raggaren, stadsbon, den konservativa, den kulturella, den som inte vet och de som inte bryr sig. De är för många för att hantera. Många av dem har försökt att göra samma sak som jag vill, alla har de gett upp. Att prata med de som är till åren och som har en karriär av engagemang för alla utom sin egen stad, gör mig deprimerad. Att höra sanningen bakom sin nya stad, är inte alltid den man vill höra, men måste. Jag bor i en stad som har mycket, men saknar allt. Ändå, trivs jag. Jag blundar för alla dessa tomma lokaler, jag blundar för alla dessa onödiga mängder presentaffärer, all den politiska insyn man får via bakvägen, blundar för att det finns tro, hopp och kärlek.
Hemma i mitt lilla bo behöver jag inte blunda. Här ser jag klart och tydligt månens vackra dans över himlavalvet, jag ser små bilar gömmas under ett svagt istäcke, festglada stämmer och raggarbilarnas musik blandas i en vild kompott. Ser en stad nöjd med sig själv fylld av skönhet och jag är åter som nykär. Så här i min lilla bubbla, på min kalla balkong trivs jag.....

Behålla min nuvarande gamla blogglayout eller uppgradera mig till detta?

(Klicka på bild)

Jag har en skara väldigt blandade läsare. Unga som gamla och det är kul och anledningen till att jag tvekar på vilken layout jag ska ha är inte för de gamlas skull, de hade listat ut det nya systemet tillslut. Nej då, jag tänker på slöa eller i värsta fall infekterade datorer. De kommer kanske inte orka den energin som krävs för att ladda sidan? 

Men ibland går ju skönhet o stil framför funktion.....Vad säger ni?

Om det finns ett botemedel som gör att man inte vill lyssna överdrivet mycket på Adam Levine/ Maroon 5, så ge det inte till mig!

Lider av *Adam Levine sjukan* 

I dag bor jag på ett Café

2 dagar hemma med ryggont är fan deprimerande. Även om jag har haft allt jag behöver där hemma - mat, dator, balkong, böcker, musik, cigg, säng!
Ryggen värker än, men orka sitta hemma som ett isolerat mongo. Timmar har gått och folk lika så. Kreativiteten har flödat, så även kaffet. Har skrivit ex antal sidor och sett solen vandra sin gång mot eftermiddag. Lärt mig en himla massa och kaffet kittlar i ådrorna. I sinnet kittlar andra tankar -engagemang. Inom vad, mycket. Ler.
Nu blev jag dok stressad av att de ska ha en speciell bjudning här som ska förberedas om en halvtimme, sitter nu instängd i det rummet. Ska jag hinna klart....Ja klart jag ska!

Inte lika cute när man hör/ser orginalet med den väldigt vuxna texten..

Detta möte mellan fan och idol är så cute ^^

Så manligt att jag bara mååååste se!

Skoluppdatering, NHR och lite allmänna tankar

Igår var nog den mest intensiva skoldagen på väldigt länge. Eller så kanske berodde det på att jag sovit extremt dåligt natten innan? Oavsett, så dränktes jag i information då det nu var dags att välja de valbara kurserna jag vill ha under VT12. Jag gjorde ett blandat val med social psykiatri , socialt arbete och utvecklingsstörning, sen har jag ju  näringslära, psykologi och etik kvar den terminen också.
Om bara några veckor ska jag vara klar med omvårdnadskursen, för att raskt hoppa på min nya praktik, den här gången blir det kommunal hemtjänst. Börjar faktiskt redan blir nervös, trots att jag nyligen var tillbaka i Attendos kundval (hemtjänst) så känns det här främmande och skrämmande nytt.
Personligen känner jag att jag har halkat efter lite i min pågående kurs, men får väl skylla på flytten och allt som varit runt om kring, inte funnit nån ro till att orka. Mycket annat jag har velat ta tag i har fallit i glömska, så som mitt skrivande, min vilja om att vara med i att påverka Säffles utveckling och mitt engagemang i NHR Säffle-Åmål. Det är tre saker jag brinner för men ändå inte sett lågan. Kanske är den på väg tillbaka.
Har kommit på att jag tillhör dem som vill så mycket men inte vet vad. Jag vet bara att jag vill påverka. Jag slukar information från höger och vänster från alla entreprenörer och inspirationsfolk jag kan hitta, men ändå står det stilla och det känns mer som jag snor andras idéer om jag utvecklar nåt av det jag får upp i huvudet. Anyway, NHR Värmland har nu mitt nummer och har dessutom pratat med ordförande i NHR Hässleholmsbyggden om min vilja om att hjälpa till, så snart kan jag utveckla nåt med dem. Dessutom blir nästa års praktik inom LLS så det gör det hela bara bättre, som ett ytterligare bevis om hur mycket jag vill förstå och lära mig, så jag kan finnas till hands inom NHR, hörde om en resa ner till Göteborg och ett seminarium där, så jag hoppas jag har möjlighet att följa med. Även just i denna stund utvecklar jag min NHR kundskap då det ingår i enheten att skriva en omvårdnadsplan och de sjukdomar jag har valt ut att lära mig mer om är neurologiska handikapp, allt för att lära.

Igår hade vi även ett minigrupparbete där vi skulle lära oss varför och hur man tar en blodtrycksmätning. Det verkade visst svårare än var det var och innan vi blev lediga för dagen fick vi även introduktion på psykologin/ etiken, så  vi vet var vi har att kasta oss in i efter praktiken och i värsta fall under jul. Vi har ju inga lov, vi är ämnade att va dedicerade. Detta har ju då resulterat i att jag inte sett skymten av Skåne sen den stod i blom. Risken är att vartenda löv och kanske en gnutta snö har nått marken den dag jag åter ser det igen. Men det är var mitt val, det var den här jag ville bli och jag är närmare och närmare målet, så varför sluta. Då landet Lagom åter står i blom 2012, tänker jag höja diplomet i skyn och skina starkare än solen med den färska titeln undersköterska, men för att få det måste jag kämpa vidare till sista svettdroppen och det tror jag ni förstår där nere. Ni finns ju faktiskt i mina tankar tills dess. Tro, hopp & kärlek 

Nostalgisk

Kollade igenom lite klipp från skoltiden i Jämshög och Bromöllafolkets skapande. Minnen. Minnen är kul och de är så fruktansvärt söta och jag saknar dem allihop, även de som inte syns på bild!

I dag vakna jag pigg, med förväntan på dagen och ett behov av att höra denna minst två gånger!

Från en sak till en annan - Filmen Cry baby är ett måste för er att se!

Hon den där Melissa Horn

Jag vet inte vart jag ska börja, men kanske med en varning till alla känsliga lyssnare......Hon sjunger mina tankar, det har hon alltid gjort. En gång för länge sen, ja mer än ett år sen i alla fall, hörde jag hennes låt New York på radion i bilen. Jag var tvungen att stanna bilen. Luften gick liksom ur mig, jag var tagen. Precis som hon knackat på min axel och sett att nått tyngde mig. Tankarna snurrade när jag körde vidare. Vem var hon?

Månaderna senare fyllde jag år. I present fick jag hennes album Säg ingenting till mig av Nicoles pappa. Hans blick förklarade att den här är nåt för dig. Skivan ligger nedstoppad i en av alla flyttlådorna som väntar på att se ljuset igen. Om och om och en gång till spelade jag skivan. Jag skrev mina texter i kapp med hennes musik. Mina vänner höll på att bli knäpp på mig och började nästan sakna min Sophia Somajo tid. Låten Jag kan inte skilja på verkade vara min bästa vän då mitt förhållande, mitt jag och livet gick upp och ner som den värsta karusell man kan tänka sig. Pirret av galen kärlek, spänning, lycka, oron i magen som gav en illamående och insikten om stress som pressade fram tårar fick mig att relatera så fort jag hörde henne.

Sen jag blev en Spotifynörd dök även den första plattan Långa nätter upp på min spellista. Jag fann mig i Sen en tid tillbaka efter varje gång jag tagit tag i mig själv och insett att nåt måste ändras på. Det kändes skönt att inte vara ensam om sina tunga stenar, att veta att hon sjöng om det jag visste, att jag och många fler satt hemma upptryckt i soffan med kudden som sin närmaste kram.

Tiden gick och jag var kvar i de gamla låtarna och deras om och om igen känsla, då plötsligt radion och jag tajmade varandra till premiären av hennes nya låt Under löven. Åter igen satt jag i bilen. Jag stannade inte, men jag jubblade. Det var som sjöng om ett ännu skörare hjärta den här gången. Nya albumet är inte i min hand, men det är på min repeatlista på Spotify och varje låt har precis som förr sin egen saga som är alldeles för lik den en sanning som skär likt en kniv i huden. Om jag är helt säker på att jag är den mest hopplösaste personen i hela världen så går Nåt annat än det här om och om igen medan jag granska mig i spegeln och önskar att fantasin tillät att om man blinkar hårt, så är man tilldelat ett nytt liv och det som har varit är glömt. Att jag är ny, inte Amelie, någon annan och vara vanlig, vad det nu är..?
Hennes röst är och förbli vara perfekt för det enkla, men hennes röst med de där hårt berörande texterna är också den största fienden man kan möta då man är osäker på vart man står, men ändå kan jag inte sluta lyssna. Hon är för bra.!

Melissa Horn – Sen en tid tillbaka
Melissa Horn – Jag kan inte skilja på
Melissa Horn – Nåt annat än det här

I natt ca 01:30 kom orden tillbaka till mig

I flera dagar, veckor i värsta fall månader har orden stått stilla. Intresset för att skriva, förmedla, finnas bara dog. Jag var någon ny,utan ett inre. Ett nedslag som inte fick dra ner mig. Jag log. Låtsades som jag visste vad jag höll på med. Tillslut glömde jag. Då i natt, ensam, de andra sov stod jag utanför mitt rum i närheten av spegel och drack hemmagjord hallonsaft. Tänkte på att den kalla natten skulle få sova hos mig i natt. Redan när den meningen utspelade sig i mitt huvud kände jag att nåt okontrollerbart var på gång. Jag vände mig mot speglen och möttes av trötta ögon, som trots detta var ivriga över att berätta vad de såg. Jag såg ord, detaljer, känslor flyga förbi och smeka min kind i farten. Känslan var varm och ovanlig.. . Jag ville bara göra ett glädjerop, men i de två mörka rummen sov de andra tungt och bredvid honom, stod mitt verktyg, min dator. Jag ville inte smyga in för att ta den, jag stirra på mig själv i stället. Log. Suckade smekte jag min kind och mötte åter min blick - Dig ska jag skriva om igen. Nu är vi enade igen. Jag släckte lampan och tassade in i mitt ekande sovrum. Såg glädjen snurra förbi som en hård fylla, som en våldsam förälskelse. Känslan var så stark att jag mådde illa, för illa för att skriva. Jag kände mig kär, lugn och åter mig själv.  För i natt ca 01:30 kom orden tillbaka till mig...

Sol, kaffe och helgmusik

Höst, nedräkning, plugg, wordfeud, Adam Levine och en Onepice

Ja min rubrik var lång, men det antar jag att denna dagen kommer bli också. Dagar, månader och tid har passerat och jag är nu 25 och inne på höstterminens andra kurs. Löven i Säffle har målat sig brandgula och höstluften ligger och kittlar en i nacken, nu är det nog rätt säkert att det inte kommer dyka upp fler varma dagar här och dessutom har vi vargar ute på Näset. Tur man redan kört där ute två gånger detta året, för fler gånger lär man inte hinna innan vintern är här och då tror jag inte Näsets vägar är de lämpligaste att besöka. Då kommer jag nog hålla mig uppe på mitt nya torn och spana på alla som smyger förbi på vår gata. Ja, för nu är kontraktet skrivet och innan helgen flyttar jag in. Vet inte vem som längtar mest, jag eller hon?

Just nu är det väldig K-A-O-S här, allt är rörigt och det packas upp och det packas ner. Fast det jobbigaste är nog att jag så gärna ville ha med mig mina speglar att jag så omsorgsfullt packat ner dem först, trots att det är dem jag behöver sist! Försöker tvätta, städa och sortera, men helst vill jag bara bära över allt i svarta sopsäckar och ta tag i det först när jag flyttat in.
Hur det blir med den biten, återstår att se, ska ju börja med att skicka upp kontraktet till högsta hönsen i Sunne. I Sunne har de björnar och litteraturfolk, har jag hört.

Gjorde ett avbrott mitt i mitt skrivande för att följa med min Coffe på lunch. Efter det följde jag honom till jobbet, tog mig en promenad liksom. Då upptäckte jag att jag åter igen har fruktansvärt dålig kondition och flåsa och hade mig. Kan bero på att jag vaknade upp med en allergi attack i morse och det känns fortfarande som jag andas katthår eller nåt. Oavsett vad det är så är det jobbigt och jag har inte kommit hemifrån än. Blir hemma plugg igen, eller ja nu har jag en ursäkt att läsa en bok om omvårdnadens historia bara för att jag kan. Så några uppgifter blir det nog inte. Skapar grunden för i morgon i stället. Då blir det skolans lokaler igen, för då har jag förhoppningsvis fått förra kursen rättad och då blir jag inte så rastlös när jag är där...Väntar fortfarande med spänning.

För tillfället har jag Wordfeudpaus, en lång sådan. 10 matcher som väntar på svar. Alltså för er få som inte vet så är det en beroendeframkallande app till Android och Iphone som liknar Alfapet. Skoj, fast inte nu tydligen. För nu sitter jag och dreglar över Adam Levine (Sångaren från Maroon 5) Har alltid gillat den gruppen, hans sound är ju väldigt speciellt och levererat igenkännade texter som gör att man lockats, men mer har det aldrig varit. Fast det senaste året har han bara blivit snyggare och exremt mycket manligare, en riktigt man och plötsligt så blev hans speciella sound ännu bättre, särskilt eftersom han kör en del solo också. Snyggaste låt och videon med hans röst är ju Moves like Jagger,  den mest aggressiva låten och videon är utan tvekan Wake up call, men jag är ju lite mer av en romantiker så största favoriten någonsin med dem är det senaste videofyndet Never gonna leave this bed, den videon är ju bara så häftig med sin öppenhet.

Tillbaka till kylan, den kylan som ropar nu är det höst, dags att se ut som en isbjörn. Jag drar upp dragkedjan och puffar till luvan som en kudde vid axlen, i snö hade ingen hittat mig. Den är alldels för stor för mig, men vad gör det när jag ändå bara ska stanna här inne och mysa med en kopp kaffe, bra musik och gammal bok. Livet är allt för bra ibland och ibland kan det till och med bli ännu bättre

Den bästa låten ever med Enrique och dessutom med Jersey Shore gänget (Bästa serien på MTV)

Han är så brittisk - nästan lite som The streets, fast mesigare

Test för ny bloggapp

Har installerat Androidblogger

Från ett hus till ett annat och tillbaka igen.

Gjord i paint

Vår gata är en bra gata. Därför var det ju en självklarhet att jag haffade en 3:a på just denna gatan i huset mitt emot. Sen januari har vi bott onödigt trångt, men jag har gett mig tusan på att inte flytta förrän vi hittar lägenheten som är den ultimata. Nu har jag nog hittat den. Högt upp, med balkong och varsitt sovrum. Jag ringde chefen direkt och bad snällt och nu några dagar senare är allt bekräftat. Kontrakt är på gång, adressändring och eländring är gjord, nu går jag mest och väntar otåligt på att få flytta in. Märkte att nu när man sett nått bättre, bor vi plötsligt ännu trångare. Jag håller tummarna på att den är färdig tills den dag vi ska vrida om nyckeln och säga: Välkommen hem.
Lite komiskt nog fick jag veta av folkbokföringen att de glömt att ändra om min nya adress, vilket förklarar varför jag fortfarande har post som dimper ner hos Coffe.  Hälften av alla myndigheter har rätt andress och det är tackvare jag själv ringt. Stackars posten har ju bett om ursäkt för alla problem de orsakat, men egentligen var det inte ens dem som låg bakom felet.
Nicole är också helt studsig om detta, hon ser fram emot att ta hem vänner och kunna leka i lugn och ro utan att hon har en mamma som står i köket bredvid och väsnas. Ett hem väntar oss, med ett riktigt kök och inte längre behöver vi sitta i teve rummet och trängas. Så från att ha släpat mina prylar från ena huset till det andra, 3 trappor upp, ska jag nu åter släpa mina saker 3 trappor ner och tillbaka in i samma byggnad. Men det tror jag att det är mer än värt!

Bruno Mars - är så söt så jag får ont i tänderna, skiner så jag blir bländad och låter så befriande

Det var en gång en liten TechnoAnka som dansa ute i mörkret med likasinnade och bara njöt

Då var man 25 - Tankar om den 13:e september

Åh alla dessa gratulationer, de är den stora skillnaden från en vanlig tisdag och en skillnad som gjort mig mycket glad i dag. Tack alla....
Fick en massa pussar av pojkvännen Coffe och lite romantiska ord i natt, Nicole sjöng för mig tre gånger i dag, gav mig en teckning, insnörad i en rosa rosett och sen dukade hon till middagen som hon kallade Födelsedagsmys. Nu sover hon sött och det sista hon sa - Nu är du nog gammal på riktigt ;)

Jag vaknade yrvaket i min tonårssäng av att min pappa och mitt barn sjöng för mig i morgonmörkret. Stora kramar, liten present och massa leenden. Jag följde dem nyfiket ut i köket där min favoritfrukost väntade och vi avnjöt en stund tillsammans. Mamma var på utlandsresa och vad jag gjorde hemma minns jag inte exakt, men tror jag följt med pappa till Småland helgen innan. Vi hade bråttom i väg....Minns tyvärr inte vad vi gjorde, men så småningom begav jag mig österut mot mitt jobb. Jag jobbade intensivt och andades ut med samma pirriga känsla som jag haft i dag när jag sett alla fina gratulationer. Klockan var efter åtta på kvällen, det var mörkt och milen hem var långa. Jag smög mig in i min tysta lägenhet och möttes av levande ljus i alla dess färger och en doft av vin som vinkade på mig. Mitt på bordet hade han dukat fram en enorm ostbricka  och jag bara log, mös och kröp upp på min plats i soffan  bredvid honom och bara njöt av den kärlek jag blev tilldelad på min dag av min Störbo Dennis P (tack hjärtat) 13 september 2010.
Då man jämför med förra året så har denna dagen rent av varit tråkig, då den fyllts med shopping för att ge mig själv lite lyx och förtärandet av massa äcklig medicin för att inte hamna på akuten igen (mer om det en annan gång), städande, disk, matlagning, körande och en massa peppmusik. MEN, det har ju ändå varit min dag..

Det här året är det nästan tur att man bor långt borta från sin familj, så man kan fira fler gånger än bara i dag. Därför gör det inget att dagen inte blev som jag trott, att den mördade alla förväntningar om denna dag, för jag har en chans till. I en hel helg är min helg och jag kan låtsas att jag inte alls fyller år den 13:e eller att jag fyller år flera gånger. Oavsett så ska det bli kul, har redan börjat sakna mina föräldrar och som bonus på min 25års vecka, så följer min älskade och enormt saknade favorit moster med upp. Hon har nog aldrig varit så här högt upp, så det blir kul att visa henne Värmland. Nu är det bara min häst som saknas så hade helgen blivit förtrollande underbar, nu blir den bara förtrollande och redan så smeker jag mitt sinne med förväntan ;)

Min helt vanliga tisdag går mot sitt slut och den speciella magin försvinner och kalaskänslan lika så, då åter tills nästa år. Året utan magi, men ändå ett år. Fast först ska jag bara avverka detta nya året som 25 åring med bravur, så det så!
Puss på er

Välkommen måndag och första veckan på ett nytt år :D

Kommer jag att hinna...

I morgon är dagen D, men det är inte den som är den speciella, utan det resterande året då jag har möjlighetet (kanske inte tid) men möjligheten att äntligen ta del av Club 25 som finns lite överallt i landet, bland annat i Hässleholm och Åmål. Ja, för mig, som fortfarande har lite partyquinna i blodet så är detta det magiska med årets födelsedag. Att veta att jag har kommit över en ny gräns. Fast lagom till att jag började se fram emot detta i slutet av sommaren, så kom det på tal  om att sätta en gemensam ålder i hela Sverige på 18! Vilket är helt galet, både för att det skulle vara som att snubbla på mållinjen för mig och för att jag tror inte det är så uppskattat att blanda 18 med 50 åringar...Skulle ni släppa ut er tonåring då?
Jag vet inte hur det gick med detta förslaget, har det gått igenom eller ej? För om det har så kan man ju verkligen undra om jag kommer hinna gå på Club 25 eller om det blir Club 18. Såg det öppnats en Club 39 i Skåne, så hoppet finns ju, men man vet ju aldrig

Det var så här det började en dag i mars 2010: Sally mötte Harry

Det var en var en varm vårkväll, solen hade sin gång och gav nu ett långt ljus i horisonten. Vårbrisen fick det att bildas en våg i hennes nu mera ljumna kaffe. Synen av detta var förtrollande och inbjöd henne till att ta en ny klunk, men smaken var inte lika vacker så hon rös till.
Snart var han här, han som kanske skulle bli mannen i hennes liv. Egentligen kände Sally sig för gammal för det här, men efter att ha sett hans kontaktannons på internet, visste hon att han var den hon sökt efter. I flera år hade hon nobbat kärleken, för att koncentrera sig på sin karriär, men nu var målet nått och vad hade hon då kvar? 
Hon tog upp den lilla bilden hon hade skrivit ut från hans profilsida. Hon hade plastat in den med omsorg och gömt den bakom körkortet. Han var så vacker, hans kropp var dold över en stor jacka som såg ut som någon bara slängt på honom för att göra bilden roligare. Undertexten löd: Jag tål inte kyla eller högljudda tonåringar. 
Hon log för sig själv och sköt bort den halvfulla och nu kalla kaffekoppen.
Hon lutade sig fram och kisade med sina blå ögon, letade efter detaljer.Hans avlånga ansikte med de markerade käkbenen, de kolsvarta ögonen som borrade in i alla som betraktade honom. Den svarta kalufsen som med små gråstänk fick det att pirra i henne. Hon hade tittat på videoklippet som fanns bifogat på sidan, en sista gång innan hon gick hemifrån. Hon mindes tillbaka och såg filmen spelas i hennes huvud. Han lekte med sitt husdjur Nille, Nille den lilla illern. Hon visste inte om hon gillade illrar, men skulle försöka för hans skull. Hon fick även se att han gillade promenader längs stranden, motionssimma, olika bollsporter, exklusiv mat, mysiga hemmakvällar och sitt nuvarande jobb som dörrvakt på PRO´s danskvällar, då fick han ha nitar och läder. Ja, han var verkligen dröm mannen som dessutom verkade frisk som en nötkärna och en man full med humor. 
Hans dialekt var gnällig och svår att identifiera, men trots detta var han ändå vacker att lyssna på om och om igen i huvudet. Hon hoppas han låter lika vackert när han är med henne, lika vackert som den finnaste kärleks musik.
Hon väcktes ur sina drömmar när hon hörde en bildörr slå igen. Hon ryckte till och nervositeten bet sig fast i hennes annars så lugna kropp. Var det dags, var han här nu?
Hon kunde se hur någon på ett oändligt avstånd började närma sig med lunkande steg. Ljuset var svagt från solen, men varelsen som tog form i skuggorna visade en stark och stabil individ, hon blev rädd för att han kanske inte alls var så full med humor som hon hade trott. Han hade en glänsande kedja med en stor namnbricka på runt halsen, något ovanligt för hans ålder, men kanske var det bara för i kväll så hon skulle känna igen honom?
Hennes hjärta bultade när han sträckte fram sin stora näve som täckte hennes hand, hans gensvar var mjukt. Denna lugna artiga skepnad som yttrade sig i mörkret sken klarare än solen gjorde när den var uppe på himlen, ja han var till och med vackrare i verkligheten. Hon visste att han var från gamla stan och var van vid att synas i centrum, men hon hoppades på att han skulle bli lycklig av tystnaden ute på landet med henne. Att det var så han ville leva sina sista år med henne. Hon var säker på att hon kunde ge han den kärlek han sökte, han skulle aldrig behöva känna sig oviktig i hennes närhet. Han skulle få henne att glänsa i en folksamling och alla skulle glädjas åt hennes, åt deras lycka. Hon smekte honom ömt längs kinden och var säker på att hon såg ett leende, bara ämnat för henne. 
Hon vände sig om till kvinnan i bakgrunden. Hon såg så sorgsen ut, men slängde på ett leende  och sa med brusten röst " Han förstår mer än vad du tror..."
Sally slängde sig runt halsen på den främmande kvinnan och krama henne så ömt hon bara kunde och lät kvinnan omslukas av Sallys förståelse över det tunga beslutet.  "Ja, jag vet kära du. Vad ska jag kalla honom?" 
Kvinnan torkade bort den vätska som kom ur hennes ljusa ögon och hon tog ett djupt andetag och viskade "Du kan kalla honom för Harry".....




Mitt skolarbete i Svenska B på Jämshögs folkhögskola i Blekinge vt 2010