tisdag 30 november 2010

Händeserika måndag, avklarad

Den blev bättre än förväntad.

Första dagen på dagis gick galant. Personalen på dagiset Tuvan är jätte trevliga, barnen är så söta, huset är som taget ur en Astrid Lindgren film och det känns som Nicole kommer trivas.

Kommunen värnade om sina invånare och hade skrapat gatorna lagom fina för att kunna dra en pulka igenom samhället och skrapade även fram min bil. De arbetade hårt hela dagen och de gjorde det vackert.

Vädergudarna var på Säffles sida och trots att minusgraderna nådde 13 så sken solen och snö fall och isande vind höll sig borta. Detta bidrog till en del snölek och ovanligt långa minuter ute i kylan. Det var nästan riktigt behagligt att vara utomhus, men bara nästan.

En rund in till fastighetsägaren för att klappa hund och för att sätta upp mig på hyreskontraktet och påminna henne om den den gamla hyreslistan som hänger i trappan, inte ens Coffe står med. Hon lovade att ändra och snart är det 100% bekräftat att jag är en Säfflebo.

Ett besök på arbetsförmedlingen för att sälja sig och säga " här är jag och jag vill jobba..tror jag i alla fall. Ska kallas för ett återbesök snart för att träffa min handledare och fram tills dess har jag ägnat kvällens sista timmar åt att uppdatera mitt CV på platsbanken. Ovanligt lite intresse för facebook, tro det eller ej.

Energin har varit på topp hela dagen och vi har inte använt bilen en enda gång och har både sparat bensin och fått kall motion och det känns som livet är på väg tillbaka och allt jag kan säga är: Välkommen livet!

söndag 28 november 2010

Den första händelserika måndagen på evigheter, sker i morgon!

I morgon börjar verklighetens vardag på riktigt, men tyvärr känns det som att den kommer börja tungt. Plogmannen måste hata små bilar eller nåt eftersom han har plogat parkeringen slät för de bilarna längst till vänster (mest stora Volvos), medan det ligger en vall nästan högre än mig (ca 1,50 m) som blockerar min och 4 andras möjlighet att backa ut inför morgondagens viktiga möte med nya människor. Nog för att vi bestämt att vi skulle gå till Nicoles första dagis dag i morgon, MEN det var innan vi visste att gatorna var täckta med snö som går upp till mina lår, innan vi visste att vägbanorna skulle vara halare än en ishockeyrink och att den snöiga vinden bara skulle avta ibland. Om inte denna kommunen värnar om sin folk och dess gator så lär det bli riktigt jobbigt att vada genom halva stan för att nå dagiset, första dagen på riktigt i vår nya stad.

Jag var i väg och handlade snus åt min älskling innan. Det kändes som jag gick baklänges och den promenad som vanligtvis tagit 5 minuter tog mer än 15 och mina otränade ben fick arbeta hårt när jag försökte upprätthålla balansen i den tjocka snön. Tanken lockade att smita ut på vägbanan, men så fort jag såg en bil snubbla till en bit bort på grund av de opålitliga spåren som bildats så fortsatte jag motvilligt min vandring i den tjocka snön som fick mig att se ännu mindre ut. Visst är det härligt med motion, men det här var bara överdrivet.

Jag har redan fastnat 2 gånger i snön så hjulen snurrat fram ett obehagligt ljud. Första gången rulla jag ner i diket på väg ut från Kallskog när jag skulle bromsa för bilen framför. Andra gången var faktiskt mer irriterande. Jag fastnade i snön precis utanför vårt hus på plan mark och stod och spann i en evighet innan bilen hitta ett nytt spår att ta fäste i. Som nu säkert vet så hatar jag snö, mest för att jag tycker den är så oberäknelig. Fast nog gnällt, om inget annat kanske jag går ner några kilo av morgondagens kalla vandring och förhoppningsvis blir morgondagen den första händelserika måndagen på evigheter och desutom, en bra måndag! Håll tummarna för oss. :)

tisdag 23 november 2010

Husvakt i Kalla skogen del 2

Tiden går fort när man både har roligt och är orolig. Om nåt dygn är mamma Coffe med familj hemma igen från Egypten efter en vecka i solen. Jag har visserligen en natt kvar här, men i det stora hela tycker jag det gått riktigt bra. Inget mer strömavbrott, vattnade blommor, en arbetande diskmaskin och gott kaffe. Hunden Zockan verkar godkänna mig som stand-in matte och trots att snön faller och minusgraderna lika så håller värmen och glädjen i sig här inne bland oss små töser. Dock ensamt igen. I helgen var det fullt ös på verksamheten här. Nicole gjorde massa snöänglar när vi var ute, tjejerna hade förfest i köket inför utgång med sina vänner och Coffe och jag var hundvakter åt kompisen Sannas hund Nikko.

På Söndagen körde jag flickorna till tåget och tog mig friheten av att besöka Åmål några extra minuter för att handla på gamla favoriten Profab. Väl hemma hos mina älsklingar lagade jag mat och mös med dem...Dock blev det inte ett långvarit mys. Coffes tillstånd förvärrades i samband med måltiden och efter massa telefonsamtal med läkarna på Avdelning 16, var det bara att sätta sig i bilen med en övertrött Nicole och nästan lika trött Amelie för att köra mot Karlstads sjukhus..igen. Väl på plats var det en evig väntan innan ens undersökningen kunde börja och innan vi visste vad de tänkte göra. Den läkare vi träffade sa att han skulle röntgas och opereras senast morgonen efter (måndag.) Nu är det sen tisdags eftermiddag och en uppgiven Coffe kommer snart gå där ifrån och den irritation jag tidigare känt mot sjukvården i samband med hans förra besök har nu vuxit till hat och förtvivland av all ovisshet och eviga väntan. Ingen säger nåt och när jag ringer så hör man verkligen på sjuksystrarna hur gärna de vill ge svar, men inte kan...Varför verkar kommunikationen vara ett sånt problem där? Gör de så här för att de är för lite kunnig personal, för att de tycker hans situation är oviktig eller gör de verkligen allt de kan???

En operation jag önska skedde för snart en vecka sen, kommer nog inte bli av i dag heller, då de verkar ha mer av intresse att skicka hem honom.....Inte nog med detta sjukhusproblem och ensamhet, har jag drabbats av blodbrist sen slutet av förra veckan och när väl detta når sin topp får jag svimanfall, feber, blir plötsligt trött, migrän och sjukt ont i underlivet och blir deppig. Självklart kommer detta väldigt olägligt med tanke på att jag sitter mitt ute i skogen, ensam, har min älskade pojkvän på sjukhus och ingen barnvakt. Detta är en sjuktillstånd jag haft länge, så jag är "van", därför ingen bråska till läkare för min del...Inte än. Hus är verkligen något för mig, så länge det inte finns i en skog långt ifrån samhället *haha* Tycker alla som ska vara här, kan komma hem nu!
Nu blir det ytterligare en kopp kaffe, innan det är dags att dyka in i frysen igen för att se vilket äventyr vid spisen som väntar i kväll medan jag väntar på Coffes besked samtal från sjukhuset. Håll tummarna för att läkarna sagt nåt bra. Vill vardagen ska bli återställd, nu!

lördag 20 november 2010

Husvakt i Kalla skogen (del 1?)

Jag vaknade av att en gul liten björn sjöng sin melodi på tv och en liten 4 åring sjön med. Jag skulle precis till att somna om när sången plötsligt slutar och allt blir tyst. Reser på mig för att undersöka den plötsliga tystnaden. Det visade sig vara strömavbrott, åh nej typiskt. Första dagen som husvakt och det började direkt på fel sätt. Vi åt frukost i tystnaden och försökte få igång internet för att meddela närmaste granne/släkting vad som hade hänt. Plötsligt återvände strömmen, men teven var inte återställd och värmen tog lång tid på sig att ta fart i huset igen. Kylan kröp sig på och vi satte oss för att kolla på film och ringa samtal och mejla runt. Älsklingen hörde av sig från sjukhuset och rapportera om läget, ännu en natt skulle tillbringas på sjukhuset. Coffe mamman ringde från utlandet, grannen ringde för att kolla hur allt gick och familjen från Skåne ringde för att berätta sin saknad. Telefonen gick varm, men tack och lov inte så varm som maten jag gjorde till oss två. Trots att första dygnet gick i oro och ensamhet så tyckte jag vi klarade det alldeles utmärkt och jag somnade sent i soffan, med dörren låst och gardinerna fördragna, god natt du läskiga skog.

Dag 2, blev lite bättre trots massa stress. Varför? jo äntligen skulle jag hämta Coffe från sjukhuset, men innan dess behöves pengar och en massa resor hit och dit, innan jag och Nicole äntligen kunde återförenas med Coffe på sjukhuset. Stort kramkalas utbröt och den lilla familjen återvände tillsammans till Säffle för att hämta min dator och lite kläder innan han följde med oss ut i skogen för att vakta det lilla vita huset. Den lilla svarta faran vid namn Zockan (Coffes mammas hund) fick återvända och hon for in som en raket och la sig till rätta på sin plats i soffan. Middag och en massa mys innan vi äntligen kunde krypa ner tillsammans och somna i värme och trygghet, den natten var jag inte mörkrädd.

Dag 3, en lång promenad med Zockan runt huset i minus grader, mys med den lilla och drabbad av egen sjukdom fick börja min fredag. Mådde inte kalas men kämpade med att hålla mig vaken och lugn. Gick sådär, var galet gnällig och seg, men vid 18.00 var det dags att köra och hämta Coffes syster med kompis som anlänt från Borås för att spendera helgen i huset med oss. Den lilla bilfärden piggade upp och jag och tjejerna handlade för fredagsmys. Kompisen hade med sig sitt pipande yrväder till hund som var så söt och som skulle försöka charma tant Zockan (det gick sådär.Väl mös vi alla i soffan med god mat, bra tv, massa diskussioner och snacks innan den lilla sa god natt och vi läste Aladin. Kvällen blev sen som vanligt men den var hur mysig som helst och avslutades med en cigarett ute i ett lätt snöfall....

Inne på dag 4. Upp tidigt, gemensam frukost med alla brudarna i huset och den lilla vita fluffhunden, planera kvällen med brudarna som chaufför och gos med hundarna. Nu ska jag gå ut med Nicole innan det blir helt mörkt så hon får en chans att känna på snön....

De 3 första dagarna i Värmland

Som ni ser flödar äntligen ord på min blogg igen, äntligen har jag funnit ro att sätta mig ner och skriva igen. Nästan en vecka har gått och jag jag är nu mera Värmlänning, för värmlänningarna själva är jag mer än utomjording med konstig dialekt, men värmlänning på pappret i alla fall. Ny adress, nytt hem, äntligen. Ca 17:00, anlände jag till min nya gata och jag och min dotter smög oss upp för den trappa som nu är våran och möttes av saknad kärlek som kramade om oss ömt. Väskor och lådor bars upp i kyligt regn, inredde Nicoles "rum", mys framför teven med hela familjen på 3, en mättande middag och en varm välkomnade säng för två fick avsluta min långa söndag den 14:e som slutade långt in på måndags morgonen. Lycklig och hemma slumrade jag in i min älskades famn.
Första dagarna ägnades åt att ringa/mejla en sista bekräftelse till min nya stad om att nu är vi verkligen här, massa mys och sena dagar med bra tv och en massa data nördande och bus med den lilla. På tisdagskvällen, lagom till fotbollsgalan, hade jag lagat middag för tre, men det blev bara för två. Coffes hals sa stopp och det va inget vanligt stopp. Inget kom ner utan bara upp och natten blev plågsam för honom och orolig för mig. Ville inte se han dålig.

På onsdags morgonen ringde han vårdcentralen för att boka tid, medan jag själv sprang runt hysteriskt och visste inte vilket jag skulle göra mest vara orolig eller ta hand om hushållet?
Coffes mamma skulle komma på besök på eftermiddagen med Nicoles nya säng och en planerad kaffestund väntade, men den fick ställas in. Coffe återvände redan vid två, med beskedet om att vårdcentralen hade valt att skicka honom till akuten i Karlstad, men dit fick han ta sig själv. Vi väntade in hans mamma och förklarade läget och lämnade Nicole och mamma Coffe i lägenheten, medan vi gick ut för att skrapa fram min bil bakom all frost för att styra den mot stora Karlstad.
Vi nådde sjukhuset 16:00 och därefter en massa undersökningar, flera liter dropp och en massa väntan på besked på vad som skulle ske. Jag fick dämpa min hunger med en massa snabbkaffe och choklad medan jag vandrade av och ann. Coffes tålamod började ta slut och det var mycket förståeligt, eftersom han inte hamnade på röntgen förrän 20:30, men beskedet som vi väntat på sen vi anlände på sjukhuset kom inte förrän 22:30!

Beskedet lugnade oss båda en aning, trots att han var tvungen att stanna kvar och jag började bli stressad av klockans tickande. Jag hade nämligen en tid att passa. Det tar drygt en timme att åka mellan Karlstad och Säffle och inte nog med det så var minusgraderna så intensiva att jag var tvungen att skrapa bilen 2 gånger bara under tiden på sjukhus parkeringen. Men det var inte Säffle jag hade bråttom till utan en Kall skog, ett område mitt emellan Säffle och Åmål, där hans mamma bodde och min dotter befann sig. Det var nämligen så att Coffes familj skulle bege sig på semester i Egypten, dagen efter, men deras resa skulle börja redan vid 02:00 från hemmet. Tanken var ju att Coffe, jag och Nicole skulle vakta huset när de var borta. Klockan var ju redan 23:00 när jag begav mig från Karlstad, skulle jag hinna hem innan de skulle åka?
Jag började min långa färd tillbaka söderut. Att resan skulle ta lång tid visste jag, men det jag inte visste var att en tät dimma skulle slöa ner min färd ännu mer. Kunde inte köra fortare än 60 km/h trots att det var tänkt att man skulle köra 100km/h. Allt var vitt, man såg inte ens de vita sträcken på vägen och den bländande färgen gav mig extrem migrän, men jag vägrade låta den vinna, jag hade inte tid att stanna.
Jag nådde inte den kalla skogen förrän 00:45. I vardagsrummet låg en sovande liten prinsessa och jag möttes av en trött Coffe mamma som berättade om allt jag behövde veta för att passa huset innan hon kröp ner hos sin man i sängen igen för att vila den sista timmen innan avfärd. Jag dunkade huvudet mot kudde innan jag slutligen somnade till ljudet av att familjen släpade ut sin väskor och slog igen dörren bakom sig för att lämna detta kyliga land för något varmare och när de vred om låset slöt jag mina ögon och somnade djupt och drömde om den man jag lämnat i Karlstad...ZzzZ

Den låt som spelades mest och högst i bilen de där 45 milen hem!

Timbuktu - Jag drar -  http://open.spotify.com/track/3wNuQRrBOOcaZOqnUDwaxN
(Älskad låt jag känner igen mig i.
Fet markerad text är där jag sjunger med som högst!)

För ja drar
vi har inget kvar
så ja drar
kan inte stanna kvar
så ja drar
ja kanske hittar svar
så ja drar
ey yo det kvittar var
så ja drar
ja drar
ja drar
ja drar
ja drar

hälsa alla där hemma
ja pallar ej vända
ja glider
det kallas för lämna
allt bakom mej
vad gör du,
ta ansvar
du har plikter
och dom finns i antal
ja tar tåg
flyr bort vartsomhelst
jag går, långt bort vartsomhelst
bort från inkassomannen
som skickar mej kraven
bort från gangsta mannen
som sticker mig i graven
bort från chefen
som förvandlar mej till slaven
bort från polisen
som behandlar mej med vapen
bort från tjejen
som skriker på mig hela dagen
bort ska jag navigera
över de sju haven
här, där, bort dit jag vill
och mot horisonten lite till
så jag tar mitt pick å pack o mina persedlar
det går så snabbt att det är knappt hinner med delar

refr:

ey ja drar nu
ja borde dratt för länge sen
ja kanske inte återvänder hem
men i den händelsen (ja!)
så lär vi ses igen
för ja drar nu
åker vartsomhelst
till nånstans där en man kan va sej själv
till en plats där man har det bättre ställt
ingen tvekan ja drar direkt ikväll

(jag tänkte om ni visste var det var)

ska åka runt runt
å runt igen
"men din karriär då?"
ja strunt i den
sälj min lägenhet
ge bort alla mina kläder
ja tar vägen ner
till balla nya städer
för ja har folk å träffa
platser att se
beredd på det mesta
massor kanske,
kanske behöver fixa
ett falskt pass, ett atlas
bara nödvändigaste
halkas kan kastas
tänk över det Timbuk
gör inget förhastat
ja måste röra på mej
för ja dör om ja fastnar
hälsa alla polarna
ja håller kontakten
å glöm business
ja, vi sålde kontrakten
en plats för lång tid
kan inte ge mej nånting
min instinkt tvingar mej
att se mej omkring
för världen är stor
med fler möjligheter än man tror
det kvittar vad det heter där ja bor

refr

ja kanske köper lite plantor
i amsterdam
ja kanske lägger mej å glassar
på Koh Pangan
ja kanske ställer mej å skriker
på Machu Picchu
sätter ut skiten i
Mogadishu
ja kanske klättrar upp i en palm
på Sri Lanka
chillar på en fönsterkarm i
casablanca
tar en sväng
till en viss stad i Mali
kanske blir beng en hel dag
på Bali
Hongkong, Buenos Aires, kanske Yemen,
Miami, Soheto å till och med Bremen
kanske går på marknad i Samarkand
ja kanske blir en annan man
i ett annat land

Innan flytt till Värmland, mellanlandning i Skåne

Nu är det exakt en vecka och en vecka sen jag lämnade Jämshög, Blekinge. Så länge har jag dock inte har jag inte bott här upp, men mycket har hänt där emellan. Jag lämnade min x Störbo den blöta fredagen för en vecka sen för att bege mig till det som då va min lägenhet för sista gången, för en sista koll. Jag gick ner för den mörka trappan en sista gång och satte mig i bilen, gav av en suck av lättnad och förväntan och vred om nyckeln. Timbuktu – Jag drar dunkade hårt hur de små högtalarna och jag sjöng med så rösten nästan sprack, för jag drar!
Väl återförenad med mina föräldrar och dotter, någon timme senare i Tyringe, Skåne, var det kramar och fika som gällde. Regnen slog hårt i backen och blåsten kastade om gungan som trasslat in sig. En brutal trötthet åt upp mig och jag föll nästan ihop i soffan under familjens fredagsmys och ingen sista utgång med gänget kunde genomföras utan jag ägnade den sista energin åt att packa det sista innan jag kröp ner i sängen hos min redan sovande dotter, redan vid 22 tiden på kvällen.

Lördagen blev inte riktigt som jag planerat, men den var rätt mysig ändå. Jag hade massa planer sen veckor tillbaka om hur jag skulle spendera min dag ute på gården, packa ut i bilen och umgås med vännerna en sista gång. Jag hann inte ens skriva gå ut som status på datorn, så hade det blivit mörkt, men dagen var inte helt bortslösad. Jag hade betalat de sista räkningarna och skulderna och sa upp en massa bolag man dragit på sig i Blekinge och sen lagade jag en sista lördags måltid till min mamma och Nicole. Det blev stekta kycklingbitar från den kycklingfabriken jag jobbat på tidigare, tillsammans med bacon och grönsaker i pitabröd som vi svalde tillsammans med ett glass rött och jag introducerade programmet "Så mycket bättre" för mamma och vi 3 satt och njöt av vår sista lördagskväll tillsammans detta året. Jag avslutade dygnet med att prata med min älskade innan jag somnade, redo att bege mig dagen efter.

Söndagen startade redan vid 7 på morgonen. Tänkt från början att jag skulle åka då, men istället tog jag igen det jag missat på lördagen. Jag begav mig ut i stallet för att ge min 32 åriga häst den omsorg jag inte kunnat ge honom när jag varit hemma i Blekinge. Den gamla herre tittade på mig med en välkomnande uppsyn och hans växande vinterpäls blev aningen vitare. Jag la ut hästarnas frukost och jag släppte ut hästarna. Det nya tillskottet fjordingen Aska hade jag aldrig rört innan om ens knappt sett, så jag var aningen nervös, men det gick bra trots att jag släppt ut damen först och hon nästan rymde i stället för att äta frukost. Mina föräldrar tittade stolt på mig, när jag sprang ute i hagen och busade med dem för att få en bra bild. Efter det bjöd pappa på en dunderfrukost och närvaron i köket lös med spänning och nyfikenhet på vad som skulle ske. Jag packade ut allt jag skulle ha med mig i min lilla bil och pappa var lika förvånad som jag över hur mycket som fick plats. En sista kopp kaffe sveptes tillsammans med en sista status på facebook innan hela familjen begav sig ner till närmaste mack för att fylla på bilens energi för en 45 mil lång resa och de sista kramarna av stolthet och värme omfamnade oss små flickor som nu var redo för en sista resa för att komma hem. Hem till vårt nya hem, i Värmland.

fredag 12 november 2010

Detta kommer jag sakna med Jämshög

4 april 2005, satte jag min fot här första gången och den 12 november 2010 sätter jag mitt sista fotspår i det som en gång varit mitt samhälle. Under de år som gått har händelser, känslor och tankar kommit och gått av olika slag. Detta tar jag självklart med mig, men det är sådant jag oftast upplevt med andra personer som precis som jag, inte haft rötter i denna "Guds glömda håla" utan haft Jämshög som sitt tillhåll med tanke på studier eller liknande. Vi har skapat minnen, onda som goda, roliga, som sorgliga. Detta är en del av Jämshög, men inte det som jag kommer sakna med Jämshög.
Jag kommer sakna det som inte förändras bara för att jag lämnar detta samhälle. Kommer sakna de förtrollande årstiderna som kommer och går. De förändringarna i träden, som inte la märke till i fall någon varit full och gjort bort sig. De årstiderna som inte kunde bry sig mindre om vad Jämseborna höll på med, den har nog med sitt. Det har varit kallt, blött, varmt. Hårt, mjukt, torrt, vått. Blandat med vackert och fult. Mina promenader längs cykellederna genom åren har visa mig den rätta bilden av dessa årstider, på baksidan av det Jämshög alla bilar ser. Det brer ut sig som ett sagoland, orört och lockande. Vackert, så vackert att jag inte orkar säga farväl, utan tar med mig mina bilder av den naturen i minnet.
Sen kommer jag nog faktiskt sakna den man som varit min granne under dessa 2 åren. Den man som precis som årstiderna går sin dagliga gång upp och ner för trapporna, som slänger av ett hej till den han kommer till att möta på väg mot sin bil. Han vars vardag inte heller påverkats av det jag upplevt och skapat i mina minnen. Den man som senast för 5 timmar sen, hjälpte mig packa in det sista i bilen och tackade för tiden som granne och önskade mig allt gott i Värmland, innan han åter begav sig till sin bil.
Och kanske att jag kommer till att sakna den stora kyrkklockan som dånade in sina mässor och högtider i tid och otid...Men bara kanske. *haha*


Farväl mitt Jämshögs landskap

torsdag 11 november 2010

Min allra SISTA natt i Jämshög

Här sitter jag uppkrupen i Fridas soffa, bekanta toner kommer ur de små högtalar som en gång bott hos mig. Framför mig sitter Dennis djupt försjunken i sin soffa med blicken fäst på sin datorskärm, nåt har fångat hans uppmärksamhet. Ny bostad, blandade möbler och med nya titlar som sambos på varsitt håll, sitter vi här i samma rum som de Störbos vi en gång var. En sista natt tillsammans i skratt, tankar och musikens tecken. En sista gång innan det som en gång varit "Vi i Jämshög" lämnas till det förflutna, då jag om några timmar startar min full lastade bil och beger mig till föräldrahemmet för att packa in de saker som ska få följa med mig på den långa resa som väntar för att återförenas med min nyblivna sambo. Min sambo som väntar i den stad jag lämnade för snart 20 dagar sen, för att komma hit och städa upp det som återstod av mig här.

20 dagar har gått, 20 dagar av förvirring, tårar, återföreningar för farväl av vänner och familjemedlemmar, pappersarbete för att lösa pengakris, städning och sjukt massa packning. Orkeslösheten har gått hand i hand med vilja och rädsla, ja ni hör ju själva vilken soppa det blir och tro mig, den smakar inte direkt gott, men nu är den uppäten och grytan är diskad.
Med hjälp av mina kära föräldrar och Dennis så ekar äntligen lägenheten tom på riktigt. Min starke far har burit möbler, lådor, påsar och alla annan bröte jag hade här ner för mina trappor från 3:e våningen och in på mitt tonårsrum, min mamma har hjälpt mig sortera gammalt pappersarbete och var den hjältinnan som la min älskade dotter i säng denna kväll ,tack vare Dennis blänker mina golv likt nya och min gamle raket till bil svalde packningen utan problem och är nu redo att ta oss hem när morgonen gryr.
Av min sambo har jag fått både lugnande och oroliga samtal för att hjälpa mig att se framför regnet av tårar av hopplöshet, där står han och väntar med öppna trygga armar. Han har varit en ängel som trots alla mina tårar har stått ut och ser det jag ser, att lugnet skall komma mig åter när han håller mig hårt i hans famn, när jag äntligen har kommit hem, hem till oss.

Jag vet att han är orolig att jag ska falla i gamla spår och glömma bort de vackra ord jag lovat, att jag ska neka honom det vi hoppas på. Men oavsett om jag sitter där tidigare problem uppstått och skadat oss, så har jag aldrig varit så säker på min sak. Trots oron från det förflutna skriker arg och våldsamt och får mig att känna mig värdelös så VET jag vad JAG VILL och den känslan och drömmen jag lämnade Värmland med, har inte förändrats en millimeter. Jag står pall.
Visst blir jag osäker, men det är inte mina känslor jag tvivlar på då, utan mitt nya självförtroende som under dessa dagar nåt botten om min syn på mig själv. Detta är ett problem som har kommit och gått under hela livet och ett problem jag själv skapat. Just därför känns det som en lättnad att veta att jag får starta ett nytt liv med mannen jag älskar med hela mitt hjärta och som älskar mig så mycket att han vill hjälpa mig att åter se mig själv igen, så som jag gjorde sist vi sågs. Även om jag vet att i skrivande stund är oron för stark för att han skulle vilja se morgon dagen, morgondagen då jag åter lämnar Jämshög bakom mig. Den här gången för alltid och att det här är min allra sista natt i Jämshög....

Jag älskar dig Coffe med hela mitt hjärta!