måndag 29 oktober 2012

Den ena gifter sig, den andra skaffar barn och den tredje ser man aldrig igen

Livets gång har ju sina egna vändningar som vi nog alla vet, men ibland undrar jag om inte allt är förbestämt?

*Året var 2005, som ett litet kollektiv bodde vi 4 själar ihop på internatet. Han smög i väg ibland för att träffa den tjej han hade börjat träffa på skolan. Minns att vi andra skoja om att det kommer vara dem för alltid. De var liksom gjorda för varandra. I augusti i år gifte dem sig. Bröllopsfotografierna var magnifika, de strålade lika kärt som första gången jag såg tillsammans i vårt kök.

*Minns det som det vore i förrgår som han sa till mig: Jag har träffat en tjej, hon heter -------, hon är så vacker. Hans röst var så kär, så bestämd. Han hade bestämt sig för att finna sig till ro och hoppades djupt på att han skulle bli hennes. En status på facebook avslöjade nyligen "ungen frodas i -------s mage." De är förlovade och liten på väg. Kanske var hans beslutsamhet menat till nått större en störst, till det han längtat efter. Är du lycklig nu, gamle vän?

*Min tredje vän hade stora visioner, han hade ett hjärta av guld och en själ av glas. Glas är ömtåligt. Han gick sönder och jag hann aldrig förklara för honom hur bra han var. Alla behöver vi höra det. Hur bra vi är för nån, att vi är den bästa vän, den bästa kärleken, en trygghet. Men ibland hinner man inte fram, innan det är försent. Aldrig kände jag han så nära som en av de viktigaste eller som en av de jag bodde ihop med, men han lämna ett avtryck i mitt liv, små fotspår i mitt minne. Kanske var hans väg redan bestämd, men sorgligt.



Undrar hur mitt liv är bestämt?...Svaret får jag beroende på vilken väg jag går..



söndag 28 oktober 2012

"Hem till Tyringe"

Klockan är 02:55 eller 01:55, beroende på vad man vill, strax dags för vintertid, men har man inte somnat räknas väl sommartid än. I fredag kväll kom vi. I dag lördag har vi shoppat tills det skavde i plånboken, städat tills det skavde i lugnorna och saknat så det skavde i hjärtat.
Lämnat små högar överallt i huset, då vet de att vi är här. Det är plötsligt stökigt, det väsnas plötsligt mitt i natten och små fötter kallar på uppmärksamhet när de minst annar det. Den här helgen har varit deras helg, familjen, de närmaste. De har mått gott av vår närvaro och i morgon ska vi tjuvstarta "Alla helgona helgen" tillsammans. Vi ska möta min allra bästa släkting, hon som stått mig varmast om hjärtat. Min moster. Hon är snart 70, men lika vital och vacker som när jag såg henne första gången. Visst har jag saknat det festliv jag hela tiden erbjudits sen jag kommit hem, men samtidigt har jag varit nöjd med att bara vara hemma och smaka på pappas drinkar och skålat med min familj i lugn och ro. Dock sover de tidigt jämfört med mig och jag saknar. Saknar min Pär, min andra hälft och jag känner mig lonley. Han är det finaste jag vet. Han är långt borta. Jag anser nog att klockan är 03:05, det kanske hjälper mig i säng. I kväll får jag nittosängen ifred, då dottern hittat ett lektält som hon hellre spenderar natten i. Jag hade gärna krypit ner där, då jag offrat min madrass åt hennes bekvämlighet, men kanske soffan har nått att erbjuda på teven, då mamsen och pappsen uppdaterat sin teve och kanalutbudet är annolrunda. Drabbades av allergi i dag, det var onödigt, men så är det. Allergi gör ont, finns inte så mycket botemedel när den väl slagit ut trots medicin. Ögonen är röda likt pulserande blod, lugnan öm och halsen kliar. Tur jag ägna denna helg hemma, för även om det är Halloween helg nu, vill jag inte se ut som en zombie.... God natt 

Halloween helg (fest) År 2010
 

fredag 19 oktober 2012

I väntan på tvätt hinner väl alla löven falla av träden....


(Gammal bild)

Jag är så rastlös så jag tror jag spricker långsamt! 

Dansar runt i min lägenhet och känner mig sådär ovanligt snygg, ni vet då man till och med passar i en plastpåse men ändå är dödsläcker. Hade Nicole sett mig nu hade hon sagt som vanligt: Mamma, du är en snygg tönt när du gör sådär. Det sa hon sist jag sprudlade av energi + snygghet och dansade vilt runt i vår stora 69:a. Men nu är hon inte hemma, så jag kan dansa bäst jag vill...Fast egentligen vill jag inte dansa, framför allt inte här hemma. Egentligen vill jag ut, ut bland folk och vara kreativ. Typ hänga på bibblan och se smart ut....Inte ens Holgers lockar i dag, för där måste man ju sitta stilla. Jag vill dricka mitt kaffe ståendes.
Just nu hade jag kunnat gå till Åmål och tillbaka igen, gärna baklänges, men nej skulle tvunget ha veckans sista tvätttid, så här får jag sitta snällt och vakta klockan. Klockan 4 är den slut, klockan 4 ska Nicole hem. Jaha, ska jag ta detta som min egentid, i så fall suger den.

 För varje minut som går, faller ett löv...

Jag väntar faktiskt inte bara på tvätten, jag väntar mejl också. Som det ser ut just nu får jag nog vänta till måndag, alla myndigheter och liknande verkar redan tagit helg. Inget jobbbesked i dag heller med andra ord. I stället dunsar det in ett tjockt frågeformulär från Statistiska centralbyrån som ytterligare en påminnelse om min enformiga vardag "Är du arbetslös?"



För varje minut som går faller ett löv...



....Snart har väl alla ramlat av och här sitter jag...




tisdag 16 oktober 2012

Den 17 oktober 2010 vs. den 17 oktober 2012


Hitta precis bildbevis på den 17 oktober 2010 var det -4 i Säffle, min bil hade frusit och det var min 10:e dag på besök i Värmland. 17 dagar i Säffle och förblindad kärlek var tydligen allt som krävdes för att jag skulle slita loss mig från min familj, boende, vänner, min  älskade häst, fester, Skåne, dra Nicole från hennes pappa & familj. Ca 50 mil norrut mot okända marker och oviss framtid i en liten bil, ensam med litet barn. 
Här sitter jag nu exakt 2 år senare, på exakt samma gata i Säffle, med ny liten bil, i en alldeles egen lägenhet,  med en ny härlig kärlek och nya härliga bekantskaper. 

Det blev kärlek vid första ögonkastet (Säffle) och det är väl den kärlek som bestod längst och trots arbetslöshet, vill jag inte göra slut. Minst 500 mil har jag kört och flera tusen kan jag tänka mig än. (Dock inte för alltid) Nån dag bär det av hem, på riktigt, men inte än, för här bor jag. I Värmlands sydligaste gräns.

Fast gammal kärlek rostar aldrig...."Hemlängtan" är stor. Det jag lämnade en gång, har jag fortfarande kvar. Ja nästan allt i alla fall. 
20 minuter. Så lång tid tog för mig att förvandla min svenska till den skånska jag egentligen äger. I ett möte med en man från Helsingborg. .
Hur blir då min dialekt efter ett möte med flera personer från Hässleholm, i Hässleholm? 
Jag längtar bort, efter lite sinnesro i min hopplöshet av kylig höst och stillasittande arbetslöshet. Det förstår du väl, Säffle?

lördag 13 oktober 2012

I dag har varit världens bästa mor & dotter dag

Jag vet inte var alla energi, glädje och lust kom ifrån, men den lyckades hålla i sig hela dagen och tonläget har inte nått högre än pedagogisk dialog, från bådas sida. Jag vakna med ett ryck om att den här dagen vill jag ge all min uppmärksamhet till Nicole och vi skulle hemifrån. Efter stadig frukost stressa vi i väg till Sagostunden på biblioteket som brukar vara klockan 10. Konstig tid att sätta det på, då många föräldrar likt mig vill ha sovmorgon till 9:30. Det var så länge sen sist vi var där och Nicole uppskattar ju sagor, fika och pyssel. Oh nej vi kommer sent, andan i halsen sprang vi upp för trappan och möttes av en tom lokal...Plötsligt såg vi lappen "sagostund på biblioteket 11:00".
Klockan var 10:20 och allt vi kunde göra var att skratta. Jag gick ner och gosa in mig bland poesihyllorna med en fairtrade kaffe och Nicole lekte där uppe i väntan på de andra barnen.

Vi två älskar verkligen Säffles bibliotek. Visst vi hade gillat alla bibliotek med fina lokaler och bra böcker, men just här har vi fått en kär relation med personalen och jag vågar släppa min lilla vilding lös bland bok o blad. Dagens boktant, var en sån där söt en. Hon läste med inlevelse och  hade ett smittande leende.
3 timmar senare lämnar vi bibblan, nöjda och belåtna och med 2 fina teckningar.

Vi begav oss till Erikshjälpen och Fixer och handlade nya pysselgrejer. Vanligtvis hade vi kanske handlat och sen hade vi kommit hem och gjort annat, men istället tog vi fram ritpapper och satte oss till rätta i tystnad och bara skapa i en ovanlig stillhet och gemenskap. I nästan 4 timmar måla vi och en enda paus för samma stillhet och tystnad under hemlagad lunch. Då knäckte Nicole sin tredje"fyndiga" kommentar efter att jag börjat babbla på om vad som sker nästa vecka och hit och dit. Hon bad mig att va tyst, skaffa en vän och sluta tjata. "Vi behöver lugnet, känn så bra. "

"Det här var den bästa dagen, den bästa mor & dotter dagen. Tack, mamma"

Som inte det var nog, har kvällen bara börjat och den ska snart ta vid ute på Vämlandsnäs, på vår oas av stillhet, gemenskap och glädje. kunde inte bli ett bättre avslut. I dag älskar jag mitt liv, på riktigt.

onsdag 10 oktober 2012

Tack Skåne, Östergötland & Norrland för en super trevlig kväll på Harrys & Valfrids

WOW, tänk att det skulle ta nästan två år och på en tisdag, innan jag fick känna på Värmlands uteliv, skåla ikapp och skratta i kör med människor som är där i sällskap av mig.
Det började med kyla, en stängd bussstation och en tanke om att gå inom Harrys i väntan på nästa buss. Jag placera mig långt inne i ett hörn med ett glas vin och med pennan i högsta hugg. Jag skrev, orden bara rann ut, på mitt sätt. Det var länge sen jag kände så. Det här var mitt element - En nermörkad lokal, med glada röster som fyllde lokalen och gav den en trygg stämning. Ett litet värmeljus viftade åt mig, jag log, smutta på mitt vin och fortsatte fånga mina ord på pappret. Jag kände mig iakttagen, väldigt iakttagen. Skulle precis vifta bort tanken när iakttagarna kom fram och sa - hej.
De var inte härifrån, de var säljare, företagare och på resande fot och skulle hålla föredrag i dag onsdag innan deras turné rullar vidare till nån annan stad. De hade alla varsin fin dialekt som tydligt avslöjade vilka delar av landet de kom ifrån. Mitt hjärta fick sig en kram när jag hörde Kaspers röst. Han var från Skåne, närmare bestämt Helsingborg. Min hittills hjärtskärande hemlängtan fick sin dos av lugn och ju mer tiden gick, ju mer förvandlades min röst sakta men säkert till sitt ursprung - Skånskan. Det behövde jag, tala skånska och skratta samtidigt. Det var som en sten lämnade halsen och det bara rulla på. Eftersom vi inte kände varandra, men ändå hade gemensamt att vi inte kommer från Värmland, var samtalsämnena lätta att hitta och vi prata och prata och prata lite till.
Inte sen i vintras har jag socialiserat så, varit på pubar på detta viset (om ens då). Japp, två pubar hann vi besöka innan vi skiljdes åt och jag begav mig söderut med vetskapen om att jag antagligen aldrig kommer se dem igen, men ack va trevligt det var. Tack Kasper, Stefan och Petter// Amelie



Norsk reggaekärlek i höstmörkret