Jag har allt och ingenting att säga, men inget att förlora. utgångsdatumet för förlust är redan förgången. för några dagar sen var det viktigt, dagar har gått och det där jag skulle få höra är som bortblåst med höstvinden. Inget viktigt med andra ord. Jag har stillat min nyfikenhet på vad det handlade om med att arbeta ihjäl mig med skolarbete och sökt tryggheten hos mina vänner. En kram ger mer än 10 minuters glädje i alla fall.Men väl hemma, väl klar med skolarbetet, är det bara jag. Rastslöheten påminner mig om de där...men kvar blir ingenting sagt. men egentligen. behövs det? Det vackra detaljerna, jag vanligtvis undvikit blir klarare och mer sökande efter min uppmärksamhet. Jag ser det, jag tänker på det, jag skriver om det. Jag tycker om det som det vore mitt eget barn. Jag trodde jag bara skrivit 3 texter på datorn, men det har redan blivit 6 stycken. I boken har sidor börjat bli klädda med olika färger av ord....Än är det inte slut.....Typ så här kan texterna se ut i boken men det här är "snällt" skrivet, inte alls lika ingående. Kanske delar med mig när jag är färdig....kanske inte...vem vet?
