Jag älskade Värmland, trots att det är ett vinterlandskap och jag gillar egentligen inte alls snö. Alla människor hade sin speciella ton i sin värmlänska och det lät bara varmt och välkomnande. Jag kände inte många, men de jag kände hade ett hjärta av guld. Landskapet inbjöd till sagor, lek och lust, men landskapet var alldeles för stort för att utforska på en dag.
Men när hjärtesorg har klämt åt ens själ är det inte ett stort ensamt landskap man vill finna sig i, när allt man andades var oro.
Familjen hämta hem mig och nu är jag i familjehemmet sen 6 dagar tillbaka. Det skulle vara en vecka kanske två, tillägnat sorg, läkande och sinnesfrid. Jag är som sag inte en person med tålamod och jag tycker inte om när det gör ont. Så stilla, har jag faktiskt inte varit mer än när jag tvingats.
Jag hann inte ens hit förrän jag fick en läkartid och kurator för många samtal, även kommande kontakt med ett team som sysslar med att hjälpa personer som råkat ut för Overkligt.
Hela helgen dränkte jag mig i de coolaste och viktigaste vännernas famnar och omsorg för min själ. Behövde inte prata om det, de förstod ändå att hjärtat mitt var tungt. Allt de försökte var att få mig att le. De lyckades med dunder och bra och jag mådde så bra. Men nu är vardagen här. För även om jag är i Skåne och mör i själen, måste vardagspusslande med massa jobbsök, uppsägningar, betalningar och sysselsättningar ta vid.
I morgon börjar det nya livet på riktigt - dottern min har kommit in i en förskoleklass här nere i byn och jag ska ta några timmar ute i stallet hos våra fina ponnyer. Hoppas solen skiner i morgon med för då kanske jag inte får nått besök av Overkligt i tankarna, utan äntligen kan finna mig till ro. Önskar er alla en god natt, för det ska jag ha nu (läkaren skrev ut Zzzzztabletter för att jag åtminstonde ska slippa drömma om Overkligt. )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar