Jo så är det, inte förrän nu när lillfröken är sexår, är det tydligt hur liten hon egentligen är. Hur mycket makt mina små gener verkar ha ändå. De andra barnen ser ut som små jättar i jämförelse med henne, fast samtidigt deras föräldrar är verkligen långa eller normal långa, så kanske inte så konstigt. Jag är bara 1,50 lång och hennes pappa är 1,89. Men hon är himla söt, så brunhårig så man fascineras av genitiken, så blek och små utsmyckningar som en ensam smilgrop och en enorm glugg i mun. Denna lilla varelse som är full av nyfikenhet och vänskap, vaknade upp i natt och skrek som nån försökte mörda henne. Hysterin var ett faktum, vad händer med mitt barn. Hon tog sig för benen och ville så gärna somna om. Vi testa med allt, men det verkade bara göra saken värre, hon halta fram mitt i natten och sa att det kände som hennes ben skulle explodera. Då slog det mig, minnet av den värsta smärtan jag varit med om i hela mitt liv - växtvärk!
Jag tryckte och massera henne på de ställen jag kände igen som de onda och jag försökte lugna henne. Kanske har alla lika ont, eller så är det bara vi små, men jag minns verkligen som om det vore igår, när jag låg där i det som nu är Nicoles säng och vred mig i smärta mitt i natten och grät samtidigt. Övertygad om att jag dog, somna jag slutligen om. På morgonen mådde jag bättre, men det kändes alltid annorlunda och det tog ofta tid innan jag förstod varför, innan jag såg mig i spegeln. Jag hade växt. Varje gång var det så.
Jag gav Nicole nått som jag själv inte tror jag fick - drickalvedon. Det gick inte många minuter, sen sov hon igen. Tungt.
I morse vakna hon yrvaket och frågande: Vad hände egentligen i natt?
Hon hoppa i dagens outfit, men där tog det stopp och hon stod bara o gapa: De vanligtvis för långa byxorna, satt plötsligt väldigt perfekt och även om det rör sig om ynka millemeter eller många centimeter, så syns det minsann!
Mitt minitroll börjar bli stor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar