Äntligen har jag hämtat hem min lilla flicka från en lång dag på fritids och förskola och fritids igen. Jag var så spänd på hennes utvärdering efter första dagen. Jo, det hade varit bra, fast fritids var roligare en skolan, för där fanns många snälla äldre barn, de tvingade inte henne att gå ut och hon fick lagom mellanmål. På stora skolan och förskolan, var hon väl medveten om de krav som ändå ligger i luften - att klara sig själv och följa ramarna om hur det är tänkt. Vilket i sig resulterar i raster och eget ansvar i att hålla reda på sina egna saker och lyssna på fröken.
Jag hinner inte ens hämta Nicole förrän honm tjuter: Det var inte mitt fel mamma, jag lovar!
Efter att ha lugnat ner henne berättar hon:
"I morse sa fröken på frititds att vi skulle ta med våra väskor till frukosten, så då gjorde vi det. Man kunde hänga väskan på en krok eller slänga i en hög på golvet. Många barn slängde på golvet så då gjorde jag också det. Jag åt kuddar, mjölk och smörgås. Åt lagom fort. Sen skulle vi gå till våra klassrum, men jag kunde inte hitta väskan där jag la den. Jag sa till en fröken. Vi letade överallt. På fruktstunden fick jag frukt av de andra barnen och jag kollade på min väskplats innan vi skulle tillbaka till fritids, men ingen hade hängt den där heller. Så den är borta, men det var inte jag!! Är du arg?"
Jo, lite arg börjar jag bli ju mer minuterna går. Här kämpar jag med att få mitt barn till att klara av eget ansvar på skolan, så kommer någon annan och sabbar det. Den var inte dyr, det var inte mycket oersättligt i, men just själva principosaken, när det står Nicole BH på hela undersidan, har en almenacka med mitt nummer i och en bred matlåda med mosade bananer i, som skulle varit till dagens fruktstund!!
Jag funderar på att ringa hit min Pär från jobbet för att få utlopp för min bitterhet som egentligen osar mot skolan nu..Var tusan gick det snett och varför första dagen på denna terminen...??
Jag som mamma hoppas jag får trygghetens tecken från skolan tillbaka och att denna väska hänger på sin plalts i morgonbitti eller att någon ger den till Nicole under dagen. Hon är inte så svår att känna igen. Ett litet förskolebarn, kanske den minsta, med brunt hår ner till axlar och lugg över ögonen och en liten liten smilegrop på vänstersida.
Nej, nu ringer jag min mamma och beklagar mig.....! *morr*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar