Då var den publicerad, skickad ut i cyberspace. Den text som berörde min barndom, mitt liv, hennes sjukdom. Blev helt skakis efteråt och allt bara snurra igång i mitt lilla huvud. Finns nog inte en enda samlad tanke i hela huvudet, bara ett dunkande som åter bitit sig fast i nacken. Det blev liksom för mycket känslor på en gång. Jag ser nya texter födas i näthinnan, men viftar undan dem, då romantiska ord med poesins hjälp känns fel just nu...Ni får vänta.
Det snurrar politik - måste man bo i ett miljonprogram för att vara engagerad i detta? Man måste ju inte ha MS för att vara med i NHR. De senaste dagarna har jag läst en bok av Unni Drougge och den har fångat mig, ätit gamla rester av likheter och ingen har man att tala med det om, förutom min spegelbild. Tittar på min Minnyans sida och blir helt matt, som jag rört till det där. Inte ens jag hittar mina gamla texter eller vet vad jag menar med de olika kategorierna, blir nästan paranoid av mig själv. Vilket är verklighet, vilket är förfinat, vilket är bara en saga? Vad skriver jag, vem är jag, hur ser läsarna mig?
Godispåsen stirrar på mig, låt bli, jag har inte tid med dig!
Det ser ut som döden varit här, ser inte ut som ett hem, men det får oss att le. Med rätt musik blir det nästan romantik. Just nu skålar jag med Birgitte Bardot och hennes sensuella toner. Kärlek äger jag ingen längre, bara en bag in box. Har dock en väldigt nära vän nu, han är inte min, trots att vi kastat varandras hjärtan på varandra om och om igen, så är Coffe inte min längre, men han är en fin vän, med en fin framtid.
Jag har också en fin framtid, om jag kämpar för den. Med det sagt är det bäst att denna yra hönan fylld med tankar och nacke som värker, tar sin sista cigarett, en midnattcigg. Innan jag kryper ner i drömmarnas värld och äger världen. God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar