Plötsligt förstår jag min kärlek/besvikelse på kärleken...

Jag blev kär, trivdes och tänkte stanna här för evigt i din famn. Eller ja i alla fall 1½ år. Ett vackert utseende och någon som såg mig för den jag var fick mig på fall, jag är en sucker för smicker och glädje.Engagemang och nya egenskaper upptäcktes. Månader gick och det tog lång tid innan jag började ifrågasätta varför allt inte stod till som jag trodde. Precis som vem som, fanns där brister, men jag blundade för det. Kysst i stället bort det och tryckte undan irritationen som växte.

Fast en vacker dag för inte så länge sen ifrågasatte jag varför, sa att jag kände mig sviken och arg. Ville ha en ändring, men började tvivla på att det fanns nåt hopp för oss. Ville bara ge upp. Din vänliga men bestämda röst förklara att man inte kan få allt, men fortfarande hoppas. Jag kom på mig själv med att inte bidragit med något på länge, att min kärlek nu var egoistisk och mitt krav på förändring var orealistiskt. För när kärleken blommade, då blommande den verkligt på riktigt.

 Så varför vända den ryggen och inte försöka ta en del av de svåra sakerna också. Jag hade bestämt mig, jag skulle göra allt för att hoppas på förändring och försöka bidra till det, men med orden i huvudet -man kan inte få allt....Jag vill inte allt, jag vill bara ha dig vacker, så vacker som du var vid första ögonkastet, då du blev min.
Plötsligt förstår jag min kärlek...








.......kärleken till min nya stad - Säffle, Värmland