Stjärnklar himmel med frost, blöt mark med rosa moln, stjärnklar himmel med plusgrader och En mörk natt med en gigantisk halvmånde och de första minusgraderna. Ja, detta var ju bara 4 av snart 9 nätter, som vi nu varit på vift. Sist jag skrev nämnde jag att jag var sugen på att göra en upptäcktsfärd och ta lite semester från den soffkoman jag hamnat i där hemma och söka lyckan i en kommun som via mejl hade låtit välkomnande och här vi nu. Som invånare och turister på samma gång, är jag nu en del av det samhälle jag fortfarande envist lagt mitt hopp i.
Trots att jag är med den människan jag saknat som mest, träffat de älskvärda människorna igen, vars leende och uppmuntrande ord jag inte hört på länge, förtrollats av den vackra naturen och hamnat på väntlistorna till barnomsorg och bostad, så knackar verkligheten i söder mig på axeln dagligen.
Ibland undrar jag om jag fastnat i en dröm, ett hopp som är dyrare än vad jag vill inse. Jag lämnade mitt hem, mitt i en ekonomisk kris, osmart val kanske, men den här resan behövdes göras. Precis som hemma faller jag ihop även här ibland, med en uppgivenhet som får tårarna att spruta och omgiven av negativa tankar faller jag åter ner i en soffkoma, dock 45 mil från min Dennis stora soffa.
Varför ska alla Komvux byggnader, se så skräckinjagande ut?
Åter igen satte jag min fot i en sådan byggnad, mötet blev dock inställt, men jag kände precis lika dant som när jag klev in i Komvux i Olofström -Här vill jag f*n inte va! Är det här mitt straff för att jag valde folkhögskola en gång i tiden!?
Fast visserligen, hellre 2 års studier med något som kan gynna samhället här uppe, än där nere. Har sikte på exakt samma linje och än så länge ser även de idéerna ljusa ut. Skadar ju inte att återgå till skolbänken, känner ju att det är där jag hör hemma och jag blundar hellre för de hemska utseendet på byggnaden, nån knapp kilometer från var jag nu befinner mig än att fortsätta livnära mig med drömmarna om framtiden i form av soffkoma.
Jag återgår till min dröm och sen en tid tillbaka, möjligheten att bli nåt utav mitt skrivande. Jag har idéer om hur jag ska fånga det nya samhällets uppmärksamhet och sen Zinat Pirzadeh länkade min blogg, har vänner förfrågningar från alla möjliga energigivande och fantastiska människor dykt upp, ca 5 om dagen. Kända som okända. Möjligheter har ramlat över mig med olika projekt utifrån mitt skrivande och det värmer. Försöker dock att inte falla för djupt i min plötsliga publicitet och ta vatten över huvudet, men måste erkänna att det är lite svårt när jag ser att min utveckling i mitt skrivande kan va svaret på den levnadskris jag hamnat i.
Anyway....Min egen dator har jag lämnat kvar där hemma, så skrivandet kommer lite på fall, för nu är vi två stycken om en stationär dator och det gör ju att när väl kreativiteten vill flöda, kanske inte ens datorn är på. Mycket blir handskrivet, mycket blir glömt. Faller hellre i sömn framför teven, för att följa animerade idrottsmän göra mål tack vare Coffe. Ja, du läste rätt. Jag bor hos Coffe nu. Om du har läst denna bloggen förr eller än mer känner mig vet du mycket väl vem denne Coffe är, men för er som är nya och kanske en aningen nyfikna så är Coffe mitt ex och vår historia är lång och ibland varit värre en en brutal berg och dalbana, men här sitter vi nu i samma rum sen den 7 oktober. Coffe är min nyckel till det där nya samhället jag pratat om, han har varit vänlig nog att ta in oss i hans vardag och hans kommun för att få prata med dem om att också, precis som han bli en del av dem. Nicole ligger i köket och sover sött på sin lilla madrass, Coffe sitter som klistrad vid sitt Fifa 11 och här sitter jag och njuter av ny musik och ny energi som sprudlar i mig efter att Coffe återigen skakat om mig när jag bara sett det negativa och släppt en ny flod av tårar.
Så vad är här näst på schemat? Ja, nu är det helg på gång och då bär det av till täta skogar och branta backar i söder för att hälsa på Coffes älskade familj. Hans söta syster är på besök från Borås och hans mammas bästa väninna som vi träffade förra sommaren vill träffa oss alla igen. Med andra ord en helg i kärt återseende igen, med de där sprudlande, energivande, härliga människorna som talar sådär härligt så man bara fnittrar inombords.
Jag har alltid blivit varm i hjärtat när jag hör en redig värmlänning yttra en enkel mening, låter så lekfullt och härligt. Njöt första gången jag vandrade längs Säffles gator och hörde två enkla damer diskutera tyget i skyltfönstret. Jag log. Nicole tyckte jag såg rolig ut. Jag befinner mig i en stad lika stor och nästan lika gammal som Eksjö i Småland, om det säger er nåt? Har i alla fall bara 5 mil till Sveriges 18:e största stad, en stad med möjligheter och en sol som stadssymbol. Som de själva säger här "Sola lyser alltid i Karlstad" och ja det känns som solen lyser över hela Värmland, vackra varma höstdagar har nått oss nästan hela tiden. Det känns verkligen som mitt hjärta ej ljugit för mig, att det är här jag ska testa lyckan och ta en långvarig paus från södern, nu är jag bara på semester, men mitt ord står vid. Jag väljer att flytta upp hit.
Innan jag väljer att lämna det här fantastiska landskap med dess vackra natur och galet trevliga människor, är min tanke att avsluta resan med att göra en recension om denna lilla stad, men just nu äter frågan mig, hur recenserar man en så vacker stad som bäst? Har i alla fall gjort en liten "recension" om min plötsliga resa till Karlstad för någon dag sen, på mitt sätt förstås (http://minnyans.wordpress.com/2010/10/10/ett-soligt-mote-den-1010-2010/). När den nya texten är gjord och även den publicerad på samma ställe, tänker jag oskyldigt skicka den till Värmlands egen tidning, för att visa vad det var en utomstående i form av mig, såg i lilla Säffle. Vem vet, kanske tycker de om den.
Nej nu for drömmarna i väg lite och mannen bredvid mig suktar efter pizza, så nu ska vi se vad Backfickan har att erbjuda oss i kväll. Go kväll du vackra läsare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar