Just nu är jag väldigt tacksam över att jag inte sover just nu och det är nog resten av bostadens invånare också. Hade jag sovit, hade jag vaknat upp med ett vrål av smärta och hysteri över det som hade känts okänt, när man fortfarande är berusad av sömnens berusning.
Vid kvällens sista timmar började det pulsera lite lätt i mina armar, men jag slog undan det och lät fingrarna fortsätta vandra omkring på tangentbordet i sökandet på de ord som kunde bli en text. Nu sitter jag här och tittar ut över de armar jag nekat uppmärksamhet. Nu sitter jag här och känner hur varje ådra från armveck till fingerspetsen har rest sig från sin ursprungliga plats och pulserar så hårt att att det sticks. Känner hur fingrarna sakta kryper ihop till en form likt att jag skulle hållit i en liten boll med ett krampaktigt tag. Det känns som att jag inom få timtal inte kommer kunna röra fingrarna igen, knogarna har låst sig, redo för att hålla hårt i den där osynliga bollen. Mina armar är inte längre enfärgade, utan fläckade med blåmärken, en svidande rodnad och tydliga ådror som ser ut som att de är på bristningsgränsen. Känslan är inte ny, snarare återkommande. Senast i morse åt den mig, men efter att ha svalt min allra sista medicin sen sjukhusvistelsen, utblandat med många koppar starkt kaffe, dog smärtan ut och veckans sista arbetspass blev behagligt.
Jag blev förvarnad på jobbet redan från första dagen, att någon gång under min tid som anställd kommer jag väckas mitt i natten eller bli rädd mitt på dagen av denna smärta, en smärta som kommer med de arbete jag utför några timmar i veckan. En smärta som är så läskig, så mardrömslik att flykt och ett evigt matande av bedövningsmedel känns som den enda lösningen, men det finns en bättre fast dock plågsammare lösning på det hela: Stå ut och låt kroppen få läka i sin takt....Är rädd för att det här kommer bli en sömnlös natt.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar