Ansvaret ligger på mig

Jag har 15 timmar på mig, 15 timmar att visa att jag också kan ta ansvar och hjälpa till. Min stackars pappa jobbar i dag. Nicole studsa upp samtidigt som han hade åkt och satte igång en film och ville inte jag skulle komma upp. Kunde jag inte heller. Mådde inte kalas, slängde i mig några smärtstillstillande och reste mig ur sängen och ordnade kalasfrukost till Nicole. Jag ser ut över röran som skapats på de dygn vi har varit här...Hade mamma varit hemma hade hon svimmat. Det rycker i städnerverna, men pillernas verkan säger öh va? Jag försöker besegra känslan och förklara för den att den bara ska trolla bort smärtan, inte trolla bort mig. Det går sådär. Men än är det fortfarande timmar tills herrn kommer hem. Jag kan få städsällskap i form utan han jag var hos förra helgen med B, men han bor många mil här ifrån och jag känner mig osocial om jag städar. Med tanke på att det rinner känslor från ögonen till och från som inte har med vederbörande att göra får ju mig att verka helt hysterisk. Känns elakt att få hit en person som vill umgås och prata, men jag är bara känslosam och städmanisk. Nej, ensam är nog det bästa för mig om inte han jag gråter över dyker upp...Som här ser ut just nu. Jag har inte tillräckligt med vitaminer hemma för att hålla liv i mig själv, men jag har ett ansvar, ett ansvar jag måste hålla. Han är ju min pappa och jag vill göra han stolt. Vill att han ska berätta för mamma när han åker till Teneriffa: Vår dotter städade hemma hos oss och det blev jätte fint. Städning, sopor, tvätt, rasta hunden, diska, laga mat och få stället att dofta, tror ni att jag kommer klara det, innan 22:30?