Att intala sig själv att livet är annorlunda tog sin tid men nu har insikten börjat slå sig till ro. Men jag glömde visst en detalj. hur förklarar man för en 3åring att livet inte är det samma?
Hur förklarar man att saker och ting inte är som hon vill längre? Hur förklarar man alla dessa frågor som hon spyr ut? Hur ska man förhålla sig till hennes vilja om att umgås, att leka, att kramas med. Jag kan inte hindra hennes känslor. Hon ser ..... som sin egen. Jag tänker inte hindra heller så länge inte .... säger nej....Svåra frågor har säkert enkla svar....eller?
