Det känns som en evighet till i morgon kl.9:30

Det bästa med min bärbara dator är att den är så liten att jag kan bära runt den på en arm, för stilla kan jag då fan inte sitta. För 3 dagar sen, började lite smått. Nått var fel, men ääh. I natt eskalera det och varje andetag är en ansträngning i liggande eller sittandeläge. Den bästa stunden i dag var när jag gick över 5 km med en vän och talade om allt mellan himmel och jord, det fick mig att glömma. Promenaden varade inte för evigt och det blev gående bord för min del under middagen i kväll. När jag ringde vårdcentralen tyckte de att min allmänläkare skulle ta hand om det, men jag ville helst få hjälp av en kvinnlig läkare, men då fick jag också räkna med att läkarbesöket inte blir av förrän i morgon då hon inte tyckte värken och illamåendet var illa nog. Jag har ju ingen feber så då ska det väl inte vara nåt allvarligt. Jag tog hennes ord, då jag inte har råd att vända mig till Karlstads sjukhus, då det är för långt bort. Dock vet jag att jag aldrig haft feber förut när det rört sig om rejäla smärtor och enormt illamående på grund av mitt underliv.

Året var 2009, jag skulle precis göra ett avslutande arbete i naturkunskap. Jag hade valt att göra ett arbete om bokskogar och begav mig bort till Ryssberget i Sölvesborg. Det var maj månad och Blekinge var så grönt och fullt av liv. Jag åkte runt och fotograferade stora delar av berget till mitt arbete, mitt skolarbete som jag verkligen tänkte satsa på.3 timmar hade gått, det var nära lunch, jag började gå tillbaka på skogsslingan som ledde mig ut från reservatet. Jag kände hur det högg till i magen, i nedre delen. Jag var nog hungrig tänkte jag. Jag åt och planerade men värken försvann inte. Den låg där och nöp mig. Plötsligt var det som någon sköt mig i underlivet och jag ramla baklänges i soffan. Andningen blev svår, värken fick tårarna att spruta och illamåendet fick mig att ramla ihop på golvet. Paniken steg eftersom jag inte kände igen vad som hände. För att flytta fram klockan några minuter, så satt min bästa kompis vid min sida och min mamma höll mig i handen. Blurigt och plötsligt satt hon o jag på akuten i Karlshamn. Vet inte vad de kom fram till, inte mer än att jag behövde skickas till stora sjukhuset i Karlskrona och där de efter många timmar kom fram till att jag hade en cysta på livmodern, en cysta som krävde en operation, ett ärr på 15 cm och minst en månad med smärtstillande. De sa de kunde hända igen, inte lika stor som 15 cm, men onda cystor.

Det hände igen, samma år på julafton. Inte långt ifrån att Kalle och hans ju skulle börja, klarade jag inte mer och jag befann mig åter på sjukhus med min mamma, dock i Kristianstad. Där låg jag ihopkrupen på golvet under hela Kalle. Att få hjälp på självaste julafton tog ju sin tid. Väl inne hoppades jag faktiskt på att det skulle röra sig om en nerv som var i kläm, men efter ett kladdigt ultraljud fick jag åter se en sån där rund "boll", åter en cysta alltså. Dock var denna plågsamma "boll" för liten (2 cm) för att opereras bort så det var åter en rejäl dos av smärtstillande som gällde i en evighet tills den hade släppt och allt åter var normalt..

Det är knappt 3 år sen och smärtan nu är den samma som då, skillnaden är tillgängligheten för sjukvård. Kanske har jag fel, kanske en nerv i kläm, kanske åter en cysta, oavsett vad det är så stör det mig åter mitt under ett stort projekt och jag hoppas att jag slipper vara lika sömnlös i natt. Det är bara en natt till, men den natten får det att kännas som en evighet till i morgon kl. 9:30, då jag äntligen ska få svar på vad detta är. Håll tummarna*, håll tummarna för allt*