När jag gick på mellanstadiet, gjorde vi en teateruppsättning med klassisk musik. Griegs melodier spelade en stor roll. Just i stunden tänkte jag inte så mycket på den, men i efterhand är jag faktiskt rätt stolt över vad våra lärare och vi presterade. Då vi hade gjort alla bakgrunder och kläder själva. Vi var bara barn, hade kul och prestation var väl det sista vi tänkte på. Då premiären skulle äga rum befann sig mina föräldrar på en resa i Norge, så de fick se genrepet. När de kom hem hade de köpt en Evard Greig skiva till mig. Jag spelade nästan sönder den och jag var super glad för de klassiska sagor som utspelades ur högtalarna.
Jag tror att anledningen till att jag minns denna nu, är för att jag i dag såg ett helt avsnitt med Maestro tillsammans med Nicole. Jag gillade det även om de påminner mycket om program med samma anda: Kändisar som gör nåt, tävlar, åker ut, vinner och slutligen blir folkkära. När jag hörde talas om programmet tyckte jag det lät lite udda med en dirigent tävling, men det var faktiskt riktigt fascinerande då den klassiska musiken också är en konstform. Och nej, jag har inte tappat förtroendet för nån av deltagarna i programmet, snarare för det program som tar upp att man nästan borde. Mitt hjärta glödde av mammalycka då jag ser och hör hur Nicole tittar intensivt på när de dirigerar och börjar nynna med i Bergakungens sal. Hon sa att det såg kul ut och lät som en levande saga. Sen den timmen har jag saknat min Edvard Grieg skiva, som är en del av min barndom och kanske även blir en del av hennes..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar