Ja om mindre än en timme befinner jag mig åter på den plats som fick agera praktikplats utifrån mina studier inom vården. Dock är jag inte där av samma anledning, utan där för att ta del av en annan sida av deras verksamhet. En verksamhet jag bara hört talas om, på gott och ont. Det finns i hela landet, inte bara här, men det är en verksamhet som jag aldrig medverkat i...
Förrän nu.
När det gäller att göra saker för människor är jag alltid nervös, eftersom det ligger i min konstiga natur att jag vill att alla ska ha det bra och gärna perfekt och underskattar då gärna min kapacitet om vad jag klarar av - en grad av perfektionism som kan stressa upp mig, gör ju inte saken bättre. Jag försöker intala mig att jag inte kan göra mer än vad jag klarar och att att överdriva min kapacitet gör inte heller saken bättre. Jag
måste vara lagom, jag måste vara mig själv.
Så varför vara nervös, när tanken är att jag ska göra det bästa av situationen efter mina förutsättningar. Okej, jag måste väl erkänna...Det inte enbart är mötet med nya människor och nya uppgifter som gör mig nervös, utan det faktum att ett rykte har nått mig att vi som ska jobba med detta, ska cykla. Cykla är bra och det är skit kul, men det är också något jag inte gjort på evigheter och tanken vid att styra någon annans stora cykel, får lilla mig att tveka och bli svett. Fram till 23 års ålder så har jag tagit åt mig och haft min längd som ett enormt komplex i detta land med jättar till svenskar. Jag vet att jag inte är som ni och retsamma ord biter inte på mig längre, men självklart gör det fortfarande ont i själen att åter påminnas om att man skiljer sig från mängden. Att veta att en damcykel är hög som en häst för mig. Oj vad liten jag fick mig att låta, men det är så känns, så här innan. Fast vad är det värsta som kan hända förutom att jag trillar?
Kanske är det farligaste att det går bra och att jag gillar att cykla igen eller så dör jag.
Ja det återstår och se....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar