torsdag 24 mars 2011

Funderingar efter att tittat på Jobbjägarn på kanal 5


Efter att ha ramlat förbi facebook gruppen: "Bojkotta kanal 5:s Jobbjägaren", kunde jag inte låta bli att titta på det. Orden har varit mycket blandade och hårda om detta programmet och såna uppståndelser gör det nästan mer intressant att se då, se varför. Åh, ja jag kan hålla med de sura minerna om detta programmet. Som en journalist skrev:" med ett tv-team i ryggen löser du dina problem.", lät krast, men är tyvär äckligt sant.

För visst finns det en förnimelse av verklighet med hur man går till väga som arbetslös för att få jobb, men det här blev aningen för mycket tevehjälp. På ett sätt, ja det kan få en del arbetslösa att känna motivation att söka sig ut med tankarna"Kan hon, kan jag." men besvikelsen för att man inte får jobb lika enkelt och snabbt kan slå hårdare. Jag har aldrig sett ner på Lyxfällans fall, tycker inte de har förnedrat sina deltagare. Jag måste väl erkänna att jag gillar Lyxfällan, som en pedagogisk varning i lightform om vad som händer med våra liv om vi inte sköter pengarna. Ett problem som drabbar alla samhällsklasser.

I Jobbjägarn´ger de tevetittarna en saga på en timme om ett hopplöst fall som sedan är tillbaka i samhället med ett leende och allt det där och eftersom det är teve, vet inte vi som tittare hur många gånger de har klippt bort vissa scener. Själva konceptet jobb jägaren är helt fantastiskt, om det bara fanns i verkligheten och inte på tv!


1 kommentar:

Anonym sa...

Jag tittade på jobbjägaren pga allt snack, och blev helt förfasad över att vem som helst har rätt att kalla sig coach. Rosqvist är inkompetent och elak. Hittade det här, läs och begrunda: http://www.twitlonger.com/show/9fjusi