Det var fredag, jag och Nicole var redan hemma. Vi hade hört att han skulle komma, men inte kopplat när. Så det var med extra glädje mina ögon sken när jag såg att Dennis kom hem och han hade vår saknade vän Philip med sig. En kram på säkert en minut kändes som flera timmar. Jag kände tårar av lättnad. Han kom verkligen hit i rätt tid, när jag behöver han som mest. Han är en av de få som vet allt om operationen och han hade redan på vägen hit förstått att medicinen hade nått sitt slut och alla möjliga känslor hade attackerat mig. Han höll tröstande om mig medan jag spydde ut de jag inte talat om för att medicinen har fått mig till att förtränga tankarna på allt som hade med operationen att göra . En stor sten lättade från mitt hjärta, när jag stod där och babblade och kände att de lyssnade på varenda känsla. Väl färdig med gnällandet, började grabbarna förbereda sig för planerad festkväll på internatet, även Jessica från vårt år hade hittat dit. De lämnade mig vid halv 8, med ett lyckorus och lugn.
Grannarna under hade fest och vi överröstade varandra för några långa minuter. Läste en lång saga för lilla Nicole och passa på att städa upp den röra jag hade skapat på hennes rum innan jag lämnade henne i fred för natten. Nu såg hallen ut som ett krigsfält och energin var på topp, så vad väljer man? Bänka sig framför Idol eller passa på att städa med hög musik och bara hoppa runt med sin nya energi Philips besök hade skänkt. Ja valet kändes rätt givet, det blev städning deluxe. Så inne i städningen att jag inte märkte att klockan hade passerat långt in på natten och grabbarna kom hem. Dennis blev nästan lite rörd när han såg min detaljerade städning jag hade åstakommit trots att hallen fortfarande såg ut som ett krigsfält.
Vi hade eftersnack och chillmusik och njöt av varandras närvaro fram till morgontimmarna.
När väl alla vaknat till liv ordentligt var det dags för frukost för den lilla och ombyte inför hennes 3:e ridlektion på knatteridningen. Lämnade två sötnosar där hemma och satte mig i bilen för ca 8 mils resa. Det märktes att ridturen på min födelsedag på min gamle D-ponny, hade gjort henne så mycket kaxigare än första gången. Hon fick precis samma sega C-ponny som första ridturen, men nu kom hon i håg att banka med benen om den inte lyssnade på hennes smackande. Jag gick med första rundan, men blev lättirriterad över den sega ponnyn som segade ner de andra så jag kunde inte förklara för Nicole i lugn och ro vad hon skulle tänka på, men vi lyckades överraska den gamle slöfocken med strama tyglar och ett nyfiket försök till att styra, gick sådär. Morfar tog över. Han är inte lika ord som jag med tygelfattning och styrandet av djuret så Nicole tappade koncentrationen rätt ofta. Under travstegen lyckades hon både skada sig och bli rädd och gallskrek som en bebis två gånger. Ett under att hon inte klev av. Nästa gång har hon blivit lovad stallets enda A-ponny.
Efter det blev det jätte mysig fika med pappa på ett sött Café och vi gick igenom bilen inför kommande besiktning. För självklart hade den börjat strula just i dag. Tur i oturen. Nån hade dessutom försökt slanga bensin och hade kastat mitt bensinlock...sörjer mest reporna på bilen de lämnade efter sig. Nästa vecka kommer bli många mil p.g.a jobb 3 dagar, bilbesiktning och knatteridning, medan resterande familj är återförenade på Teneriffa. Självklart ska allt hända den veckan ingen är hemma och kan hjälpa till. Men vi ska väl klara det ändå.
Lite efter 15 tiden nådde jag min lägenhet och en sömnig Philip som bland annat väntat på mig för att säga hejdå innan han återvände till Malmö. Jag tackade honom evigt för den energi han gett och för hans lilla besök. Under dessa 26 timmarna har han fått Jämshög att kännas som förr igen, men så är det inte. Kramade han hårt farväl och bad han hälsa sin älskade. Tom utan han här nu, men än mår jag bra. Nicole leker hej vilt inne på sitt rum, Dennis jobbar kväll men dyker upp innan dygnet är slut och alldeles strax kommer Louvisa, Philips syster hit för lite lördagschill :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar