Det var väl den mening man kunde höra mest i vårt sena men korta samtal som yttrades på en ganska vänskaplig nivå. Inga känslor yttrades, bara nyfikenhet på vad som pågår i vardagslivet. "Allting löser sig, det ordnar sig"...Jag bet mig hårt i läppen för att hålla mig sansad och inte lyssna på din röst, höll mig sansad för att inte verka hysterisk. Du var för lugn för att släppa lös det som ville ut. Din uppmärksamhet jag fick, men inte i den grad jag är van vid. Det är som en spark mot mitt redan skadade underliv. Jag fick höra din röst igen efter mycket tjat, men jag kunde inte lyssna. Ett "men du får ha det bra, hejdå" fick avsluta detta svåra samtalet. Inga känslor yttrade innan så varför släppa ut det nu. De starka orden kunde inte yttras på telefon, jag klarade det inte, kändes som jag pratade med en förstående främling. Du har fullt upp med att ta tag i ditt liv, alla har fullt upp med att ta tag i sina liv. Alla utom jag. Jag bara sitter här, med smärta och väntar på svar från jobb och skolor, omringad av vänner på avstånd och med fåordig kontakt från dig efter vårt senaste svarta moln som dök upp på vår innan så rosa himmel..."Allting löser sig när jag är färdig med allt, fått allt ordnat"....Ja du älskade, allting löser sig då. Då har du tid. Du vet var jag finns, du vet vart jag måste finnas. Du finner mig vid min dotters sida kämpandes med att mörda de tårar och den uppmärkhet som ej är mättad. Låta de hamna i koma tills den dagen jag vet att känslosamma ord kan delas mellan oss igen, när allt har ordnat sig för dig älskade, hoppas jag att jag är välkommen tillbaka till den famn jag inte klarar mig utan, trots alla sår jag gett dig, kan du förlåta mig..igen?
De starkaste orden, kan ej yttras ty mitt hjärta lär brista ännu mer....Varför ska tårar göra så ont....
Jag älskar dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar