Väcktes redan några minuter över midnatt, av att Dennis hade skickat mig en yber mysig gratulation via sms. Jag log och kände mig saknad och vände mig om i min lilla 90 säng och kramade på min sängkamrat, Nicole. Ingen respons, men det gjorde inget, jag somnade ändå. Nicole hade dock mardrömmar halva natten och låg och viftade och sparkade hej vilt och man fick sig några slag här och där, men slutligen lugnade hon sig och vi fick några timmar. Fast inte så många timmar som man kunde tro.
Ca 07:00 står pappa i dörren och sjunger "ha den äran" och han bländar en nyvaken födelsedagsgris med det brinnande lilla ljus som han har placerat på en bakelse. Bakelse med ljus, nybryggt kaffe och en tung present låg på brickan som hamnade i mitt knä, man kände sig nästan som barn igen, eftersom det var samma bricka som alla andra födelsedagar. Nicole tyckte vi var jobbiga, hon ville ju sova. Tog en stund innan hon insåg att det var kalas i sängen och då flög hon upp. Jag öppnade nervöst de tunga paketet, hade jag önskat mig nåt detta året? Minns inte, så vad kan det vara. Det var en kamera. Åh mina älskade föräldrar, ni är allt för söta. Jo jag hade önskat mig eller snarare tjatat om hur mycket jag behövde en kamera igen för att hjälpa min skrivprocess och hade planerat att spara ihop till än, men nu hade jag en mitt framför mig och den var min.
Efter en kvart flyttade vi ut oss i köket, där ännu mer presenter väntade. Gräddbakelsen blev min frukost och efter det fick jag en underbart saftig smörbulle. Jag öppnade en av presenterna som bjöd på mycket vackra påslakanset. Efter det sjöng pappa och Nicole för mig, mycket vackert och rörande. Älskar er. Mellan 8:00 till 10:00 planerade jag dagen, läste massa gratulationer på facebook och blev rörd av att så många hade skrivit så tidigt på dan. Vädret var lagom, ingen skymt av regn och det spritte i kroppen. Jag fick en idé...Jag tog på mig stallkläderna och gick ut i hagen och hämtade in min ponny Gorm och ägnade han lite vård och omsorg, men jag hade en baktanke. Bad pappa om hjälp och vi tränsade, slängde på barnsadlen och satte på Nicole sin hjälm. Gorm verkade inte protestera när vi ledde ut han i paddocken och lyfte upp den lilla. Hon har ju suttit på han innan, men aldrig ridit. Det var mitt mål med detta, att se om hon klarade av att rida eller bara skulle "åka"runt på honom. Det tog inte många minuter förrän hon släppte handtaget på sadeln och fattade tag i tyglar och började använda benen. Märks att fröken börjat på ridskola. Gorm följde mig lydigt, samtidigt som han lyssnade på hennes kommandon. Hon ville till och med trava, hans storlek skrämde inte henne. Och min gamle herre till ponny tvekade inte utan överraskade oss med att trava lugnt och försiktigt fram. Det blev minst en halvtimme på banan och båda verkade nöjda efter turen. Jag pussade Gorm och släppte ut han igen. Jag ville helst ta in islandshästen så jag med kunde rida, men tiden började rinna i väg.
Något var jag ju tvungen till att göra nu när energin var på topp och smärtan låg. Så jag fick infallet att jag skulle torka av, dammsuga och tvätta bilen. Det tog längre tid än jag tänkt, men gud så fin den blev. Dock var jag inte lika fin. Blött och smutsig och marken under bilden var ännu värre, men tro mig det var det värt. Nu både doftar den gott och är blänkande ren.
Vid lunch bjöd pappa på en specialare till äggstanning som var helt magnifik. Jag passade även på att öppna ytterligare ett paket och möttes av nya lakan. Det började bli dags att packa för hemfärd och det var minsann inte enkelt eftersom vi spridit runt allt. Var inne på facebook en runda och möttes av ännu fler gratulationer och lyckönskningar. Klockan sprang i väg, Nicole somnade i soffan och det var dags för mig att bege mig mot Blekinge, jobbdags. Hon skulle åka med pappa för de skulle hämta ytterligare en present typ. Min lagade dator. Pussade henne hejdå och krama pappa hårt, sen satte jag mig bakom ratten och styrde mot kvällens sysselsättning.
Det blev 4 ½ timmes jobb med minst 20 ton kött som skulle "kontrolleras". Jag vet inte om det berodde på att jag hade födelsedagen i huvudet eller bara slarv, men jag lyckades klippa sönder två handskar och lyckades ge mig själv 3 svidande skärsår på vänsterhanden, självklart lagom till att jag skulle jobba själv med en balja på minst 1 ton kallt hårt kött som skavde mot mina skadade fingrar. Var bara att bita ihop och jobba. Fast det tyckte inte mitt hälsotillstånd, utan det började krångla rejält och min medicin låg i bilen...suck* Som vanligt när vi ska städa upp efter oss ser det ut som jag duschat med vattenslangen i stället. Blöt och kletig av kryddan. Jag hoppade nästan jämfota in till omklädningsrummet när vi slutade. Jag hade klarat det, jag hade jobbat med smärtor, sår och tankar. Ytterligare några kronor hade ramlat in i kassan och jag var galet stolt över mig själv. När jag kom ut visste jag inte om jag skulle bli glad eller ledsen. Tycka att det var magiskt eller deprimerande....Ute var det beckmörkt och stjärnklart. När jag började jobba där, kunde jag åka hem och möta mitt dåvarande gäng och åka till Halen för att sola och bada...Ja, nu jäklar är det höst!
Hela vägen dit och hela vägen hem, var det Mando diao som gällde och jag sjöng med för allt vad jag pallade och kände hur glädje spred sig i kroppen. I dag är min dag och den har varit så bra, så lagom. När jag kom hem, möttes jag av tända ljus och nedsläckt, inget ovanligt, men lite extra fint denna dagen. Dennis och jag prata lite och sen överraskade han mig med en rejäl delikat ostbricka och ett glas vin. Hur mysigt som helst. Fick dessutom en liten "bambino" växt i present. Den var så jag. Jag började tacka folket på facebook för alla fina ord på min dag och sen hade jag och dennis lite festligheter för oss. Så kvällen fick ett helt lagom avslut. Min 24:e födelsedag, kunde inte bli bättre. Tack Pappa, Nicole och Dennis.
Åter igen, tack alla söta själar för alla gratulationer och fina lyckönskningar , ni gjorde min födelsedag så lagom och hur mysig som helst. Tack alla inblandade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar