Det är nästan så jag hoppas du är död...

fy fan vad hemskt det känns att skriva så, men jag menar varför skulle du annars helt plötsligt inte skriva till mig längre, inte ringa, inte visa att du finns på något sätt...Jag fattar ingenting, är det mina hormoner som lurar mig och tiden inte alls har gått så långt som jag tror eller har du verkligen vänt mig ryggen? Jag vill inte ens säga alla olika tankar jag har haft om det hela, du vet hur lätt jag flyger i väg och tror saker när jag inte vet eller inte förstår. Jag hoppas du förstår att jag känner mig sårad och att tystnaden skrämmer mig.....En tystnad som denna kom inte lägligt...Snälla, förlåt för vad jag än har gjort eller vad det nu är, men kom tillbaka jag behöver ditt stöd lika mycket som de andra. Du vet att det finns så mycket mer som jag vill säga, men jag får ju ingen möjlighet....Behöver dig...