Ett sårat livstecken...

Med tvingade ord svarar han på mitt tjat....det var inte de orden jag hade hoppats på. Det var jag som varit blind, igen. Hysterin som lagt sig i min kropp har gått ut över min dotter som gick och gömde sig för en stund sen, hon ville inte se mig gråta mer. Hon blev också ledsen. Hur kan jag orsaka de jag älskar så mycket tårar? Är jag verkligen mänsklig? Det bästa jag kan göra är att låta dem slippa mig, få gå vidare med sina liv och slippa den oro jag består av. På 4 dagar har förflutet jagat upp en oro som inte borde finnas och jag har lyckats jaga bort mig själv från det som var framtiden igen....Jag ska inte tvinga någon att svara på mina sms bara för att jag är jobbig, jag ska inte tvinga någon att tro på mig bara för att de tvivlar och jag ska aldrig beskylla andra för att ha lämnat mig när det egentligen är jag som skadat dem....Den här förlusten kom så olägligt, så jävla olägligt...De sa på sjukhuset att jag skulle känna det som lite mensvärk, nu känns det som jag förblder inifrån och ut....Min dotter behöver mig nu, jag kan ej svika henne, inte få henne att tro att världen är ond...I morgon är en ny dag, jag måste bita i hop, ta mina smärtstillande och bara somna in.....Go natt