Upp 05:30 och trycke i mig 3 små äckliga tabletter, tröttheten lura mig tillbaka till sängen där jag frivilligt låg och sparkades med min dotter i en timme. Pappa fick nästan släpa upp. Halv sju gick jag frivilligt upp och slänge på mig kläderna och morrade åt Nicole att göra det samma. Jag var lite för snabb och det vände sig i magen och jag låg på alla fyra och spydde en fontän över mitt plastgolv. Undra om jag måste ställa in för att jag har spytt?
Bilen rullar hemifrån vid 07:00 och jag och Nicole turas om att sova hela vägen till Karlskronas sjukhus. Jag mådde fortfarande illa efter att ha spytt timmarna tidigare och kände att jag hann precis nå huvudentrén så sattes processen igång. Likt en brutal mensverk fick mig att hasa mig in. För varje steg började jag undra om jag verkligen ville genomföra detta. 09:15 släppte de in mig till rummet där jag skulle byta om och sen fick jag snällt följa med till en säng som väntade på mig. Den, en brutalt stor nål med saltlösningsdropp, smärtstillande och ytterligare en massa väntan. (Man ska aldrig utgå från de tiderna man fått på kallelesen) 10:20 rullades jag in på Operationssalen och såg hur de olika gröna rockarna satte nya sladdar på plats och tryckte på mig en illaluktande syrgasmask och bad mig tänka på någon jag tyckte om. Jag tänkte och tänkte men inte tusan somnade jag för det. kändes som det gick en evighet innan jag somnade in. Jag hann till och med tänka att de kanske sprutade in för mycket och att jag var imun. Som ett slag i ansiktet kände jag hur medlet började pumpa i venen och det var galet skönt i tre sekunder...Sen sov jag hårt.
11:15, yrvaket slår jag upp ögon på uppvaket av att det piper i mitt huvud och vägrar sluta samtidigt som min arm kramas om så hårt att det känns som jag ska sprängas. När jag tittar upp står en sjuksyster vid min säng och säger: "Du var mig en envis en, blodtrycket vill inte riktigt va med i dag. " Trycket mot armen släpper. Det var bara den atomatiska blodtrycks kollen. Jaha så värst ont hade jag inte, eller? Men galet hungrig det var jag! Jag fick snällt vänta på fikat till 13:00 innan jag fick äta eller dricka nåt annat än den där saltlösningen jag fick i armen. Först när jag satte mig upp gjorde det ont och det blödde än från såret. Vid kvart över lät de mig ringa pappa och Nicole, jag fick äntligen bege mig hem vid 13:30 efter att ha dragit ur den där förbannade nålen i armen (den gjorde mest ont.)
I bilen sov jag majoriteten av färden men det hindrade inte mig från att somna när vi kom hem igen. Ibland när jag vaknade upp kändes det som när jag fick sömnmedlet och jag somnade frivilligt om igen. Jag mår otroligt bra i kväll. Det kanske inte kommer ta till oktober innan jag är helt återställd. Vissa saker är inte meningen att de ska hända, kvarglömt ljus är släckt och livet går vidare..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar