Nicole är ett augustibarn, så var väl tanken från början också, dock kom hon ut några veckor för tidigt. Veckor, inte dagar. Hon blev ett lejon, ett sött sådant. En liten plutt. Den plutten har blivit stor nu. Stor och bitter på mig. Nej inget allvarligt och ja, jag förstår henne:
Mamma varför döpte du mig till Nicole, det är ju inte ens svenskt? Hade varit mycket finare om jag fick heta Colenubia för det heter ingen annan (hennes egen version av våra namn) Mamma varför födde du mig på sommarlovet, jag kommer inte kunna ha kalas med mina kompisar? Kunde du inte väntat en vecka!? Mamma varför flytta vi till Värmland bara för du var kär? det var elakt av dig, jag hade faktiskt en kompis i Blekinge. Hon har säkert glömt mig och det är ditt fel mamma....
Nej, Nicole är inte jämt bitter på mig, men denna bitterhet trodde jag var något som skulle komma först när hon är ett mellanstadiebarn, men nej tydligen är detta väldigt viktiga saker i min femårings huvud och det är bara för mig att be om ursäkt och säga
- Du kan få kalla dig vad du vill så länge du vet vad du heter. När du blir större kommer det vara kul att ha kalas på sommarlovet och Jämshög kommer du besöka när du minst anar och vem vet Josefina har kanske inte glömt dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar