Tiden gick för sakta för att vara bitter

Alltså det här med att vara bitter, hatisk och avstånstagande, det är fan inte min grej. Av ren besvikelse slutade jag prata med det som gjorde ont, vände den ryggen. I en evighet, en evighet varade bara 3 veckor och 3 dagar. Visst tystnaden är inte bryten, men jag känner i kroppen hur jag snart kommer slå det där numret jag svurit över. Det gör jag ju alltid tillslut. Jag känner på mig hur jag kommer säga hej med glad ton och förlåt med samma stämma. Ja, jag är knepig jag, men än så länge är jag söt och då är det väl okej att vara lite knepig och dissa det onda, om så bara för en stund?