Det var en var en varm vårkväll, solen hade sin gång och gav nu ett långt ljus i horisonten. Vårbrisen fick det att bildas en våg i hennes nu mera ljumna kaffe. Synen av detta var förtrollande och inbjöd henne till att ta en ny klunk, men smaken var inte lika vacker så hon rös till.
Snart var han här, han som kanske skulle bli mannen i hennes liv. Egentligen kände Sally sig för gammal för det här, men efter att ha sett hans kontaktannons på internet, visste hon att han var den hon sökt efter. I flera år hade hon nobbat kärleken, för att koncentrera sig på sin karriär, men nu var målet nått och vad hade hon då kvar?
Hon tog upp den lilla bilden hon hade skrivit ut från hans profilsida. Hon hade plastat in den med omsorg och gömt den bakom körkortet. Han var så vacker, hans kropp var dold över en stor jacka som såg ut som någon bara slängt på honom för att göra bilden roligare. Undertexten löd: Jag tål inte kyla eller högljudda tonåringar.
Hon log för sig själv och sköt bort den halvfulla och nu kalla kaffekoppen.
Hon lutade sig fram och kisade med sina blå ögon, letade efter detaljer.Hans avlånga ansikte med de markerade käkbenen, de kolsvarta ögonen som borrade in i alla som betraktade honom. Den svarta kalufsen som med små gråstänk fick det att pirra i henne. Hon hade tittat på videoklippet som fanns bifogat på sidan, en sista gång innan hon gick hemifrån. Hon mindes tillbaka och såg filmen spelas i hennes huvud. Han lekte med sitt husdjur Nille, Nille den lilla illern. Hon visste inte om hon gillade illrar, men skulle försöka för hans skull. Hon fick även se att han gillade promenader längs stranden, motionssimma, olika bollsporter, exklusiv mat, mysiga hemmakvällar och sitt nuvarande jobb som dörrvakt på PRO´s danskvällar, då fick han ha nitar och läder. Ja, han var verkligen dröm mannen som dessutom verkade frisk som en nötkärna och en man full med humor.
Hans dialekt var gnällig och svår att identifiera, men trots detta var han ändå vacker att lyssna på om och om igen i huvudet. Hon hoppas han låter lika vackert när han är med henne, lika vackert som den finnaste kärleks musik.
Hon väcktes ur sina drömmar när hon hörde en bildörr slå igen. Hon ryckte till och nervositeten bet sig fast i hennes annars så lugna kropp. Var det dags, var han här nu?
Hon kunde se hur någon på ett oändligt avstånd började närma sig med lunkande steg. Ljuset var svagt från solen, men varelsen som tog form i skuggorna visade en stark och stabil individ, hon blev rädd för att han kanske inte alls var så full med humor som hon hade trott. Han hade en glänsande kedja med en stor namnbricka på runt halsen, något ovanligt för hans ålder, men kanske var det bara för i kväll så hon skulle känna igen honom?
Hennes hjärta bultade när han sträckte fram sin stora näve som täckte hennes hand, hans gensvar var mjukt. Denna lugna artiga skepnad som yttrade sig i mörkret sken klarare än solen gjorde när den var uppe på himlen, ja han var till och med vackrare i verkligheten. Hon visste att han var från gamla stan och var van vid att synas i centrum, men hon hoppades på att han skulle bli lycklig av tystnaden ute på landet med henne. Att det var så han ville leva sina sista år med henne. Hon var säker på att hon kunde ge han den kärlek han sökte, han skulle aldrig behöva känna sig oviktig i hennes närhet. Han skulle få henne att glänsa i en folksamling och alla skulle glädjas åt hennes, åt deras lycka. Hon smekte honom ömt längs kinden och var säker på att hon såg ett leende, bara ämnat för henne.
Hon vände sig om till kvinnan i bakgrunden. Hon såg så sorgsen ut, men slängde på ett leende och sa med brusten röst " Han förstår mer än vad du tror..."
Sally slängde sig runt halsen på den främmande kvinnan och krama henne så ömt hon bara kunde och lät kvinnan omslukas av Sallys förståelse över det tunga beslutet. "Ja, jag vet kära du. Vad ska jag kalla honom?"
Kvinnan torkade bort den vätska som kom ur hennes ljusa ögon och hon tog ett djupt andetag och viskade "Du kan kalla honom för Harry".....
Mitt skolarbete i Svenska B på Jämshögs folkhögskola i Blekinge vt 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar