Inte förrän jag satt med Nicoles faster, som har varit mamma i ett halvår, började jag förstå hur fort tiden har gått. För exakt 4 år sen satt jag med ett litet knyte i famnen och försökte förstå att hon är min, nu är hon så stor att hon själv valde att sova utan napp och snuttefilt. Allt hon behöver nu är en mamma eller pappa, sa hon. De knyte som alltid varit min, som jag levt med ensam, med min familj eller partner, de knytet är en stor flicka på 4 år nu och just nu är det bara vi. Vi har världens bästa familjer som alltid har stöttat och funnits där för oss och jag älskar dem alla djupt. Har vi klarat av den första tiden, ska vi väl klara av de kommande perioderna också, eller vad säger du min älskade Nicole?
Ja 1001 inlägg, är publicerade och än har jag ingen tanke på att sluta blogga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar