Min allra SISTA natt i Jämshög

Här sitter jag uppkrupen i Fridas soffa, bekanta toner kommer ur de små högtalar som en gång bott hos mig. Framför mig sitter Dennis djupt försjunken i sin soffa med blicken fäst på sin datorskärm, nåt har fångat hans uppmärksamhet. Ny bostad, blandade möbler och med nya titlar som sambos på varsitt håll, sitter vi här i samma rum som de Störbos vi en gång var. En sista natt tillsammans i skratt, tankar och musikens tecken. En sista gång innan det som en gång varit "Vi i Jämshög" lämnas till det förflutna, då jag om några timmar startar min full lastade bil och beger mig till föräldrahemmet för att packa in de saker som ska få följa med mig på den långa resa som väntar för att återförenas med min nyblivna sambo. Min sambo som väntar i den stad jag lämnade för snart 20 dagar sen, för att komma hit och städa upp det som återstod av mig här.

20 dagar har gått, 20 dagar av förvirring, tårar, återföreningar för farväl av vänner och familjemedlemmar, pappersarbete för att lösa pengakris, städning och sjukt massa packning. Orkeslösheten har gått hand i hand med vilja och rädsla, ja ni hör ju själva vilken soppa det blir och tro mig, den smakar inte direkt gott, men nu är den uppäten och grytan är diskad.
Med hjälp av mina kära föräldrar och Dennis så ekar äntligen lägenheten tom på riktigt. Min starke far har burit möbler, lådor, påsar och alla annan bröte jag hade här ner för mina trappor från 3:e våningen och in på mitt tonårsrum, min mamma har hjälpt mig sortera gammalt pappersarbete och var den hjältinnan som la min älskade dotter i säng denna kväll ,tack vare Dennis blänker mina golv likt nya och min gamle raket till bil svalde packningen utan problem och är nu redo att ta oss hem när morgonen gryr.
Av min sambo har jag fått både lugnande och oroliga samtal för att hjälpa mig att se framför regnet av tårar av hopplöshet, där står han och väntar med öppna trygga armar. Han har varit en ängel som trots alla mina tårar har stått ut och ser det jag ser, att lugnet skall komma mig åter när han håller mig hårt i hans famn, när jag äntligen har kommit hem, hem till oss.

Jag vet att han är orolig att jag ska falla i gamla spår och glömma bort de vackra ord jag lovat, att jag ska neka honom det vi hoppas på. Men oavsett om jag sitter där tidigare problem uppstått och skadat oss, så har jag aldrig varit så säker på min sak. Trots oron från det förflutna skriker arg och våldsamt och får mig att känna mig värdelös så VET jag vad JAG VILL och den känslan och drömmen jag lämnade Värmland med, har inte förändrats en millimeter. Jag står pall.
Visst blir jag osäker, men det är inte mina känslor jag tvivlar på då, utan mitt nya självförtroende som under dessa dagar nåt botten om min syn på mig själv. Detta är ett problem som har kommit och gått under hela livet och ett problem jag själv skapat. Just därför känns det som en lättnad att veta att jag får starta ett nytt liv med mannen jag älskar med hela mitt hjärta och som älskar mig så mycket att han vill hjälpa mig att åter se mig själv igen, så som jag gjorde sist vi sågs. Även om jag vet att i skrivande stund är oron för stark för att han skulle vilja se morgon dagen, morgondagen då jag åter lämnar Jämshög bakom mig. Den här gången för alltid och att det här är min allra sista natt i Jämshög....

Jag älskar dig Coffe med hela mitt hjärta!