Husvakt i Kalla skogen del 2

Tiden går fort när man både har roligt och är orolig. Om nåt dygn är mamma Coffe med familj hemma igen från Egypten efter en vecka i solen. Jag har visserligen en natt kvar här, men i det stora hela tycker jag det gått riktigt bra. Inget mer strömavbrott, vattnade blommor, en arbetande diskmaskin och gott kaffe. Hunden Zockan verkar godkänna mig som stand-in matte och trots att snön faller och minusgraderna lika så håller värmen och glädjen i sig här inne bland oss små töser. Dock ensamt igen. I helgen var det fullt ös på verksamheten här. Nicole gjorde massa snöänglar när vi var ute, tjejerna hade förfest i köket inför utgång med sina vänner och Coffe och jag var hundvakter åt kompisen Sannas hund Nikko.

På Söndagen körde jag flickorna till tåget och tog mig friheten av att besöka Åmål några extra minuter för att handla på gamla favoriten Profab. Väl hemma hos mina älsklingar lagade jag mat och mös med dem...Dock blev det inte ett långvarit mys. Coffes tillstånd förvärrades i samband med måltiden och efter massa telefonsamtal med läkarna på Avdelning 16, var det bara att sätta sig i bilen med en övertrött Nicole och nästan lika trött Amelie för att köra mot Karlstads sjukhus..igen. Väl på plats var det en evig väntan innan ens undersökningen kunde börja och innan vi visste vad de tänkte göra. Den läkare vi träffade sa att han skulle röntgas och opereras senast morgonen efter (måndag.) Nu är det sen tisdags eftermiddag och en uppgiven Coffe kommer snart gå där ifrån och den irritation jag tidigare känt mot sjukvården i samband med hans förra besök har nu vuxit till hat och förtvivland av all ovisshet och eviga väntan. Ingen säger nåt och när jag ringer så hör man verkligen på sjuksystrarna hur gärna de vill ge svar, men inte kan...Varför verkar kommunikationen vara ett sånt problem där? Gör de så här för att de är för lite kunnig personal, för att de tycker hans situation är oviktig eller gör de verkligen allt de kan???

En operation jag önska skedde för snart en vecka sen, kommer nog inte bli av i dag heller, då de verkar ha mer av intresse att skicka hem honom.....Inte nog med detta sjukhusproblem och ensamhet, har jag drabbats av blodbrist sen slutet av förra veckan och när väl detta når sin topp får jag svimanfall, feber, blir plötsligt trött, migrän och sjukt ont i underlivet och blir deppig. Självklart kommer detta väldigt olägligt med tanke på att jag sitter mitt ute i skogen, ensam, har min älskade pojkvän på sjukhus och ingen barnvakt. Detta är en sjuktillstånd jag haft länge, så jag är "van", därför ingen bråska till läkare för min del...Inte än. Hus är verkligen något för mig, så länge det inte finns i en skog långt ifrån samhället *haha* Tycker alla som ska vara här, kan komma hem nu!

Nu blir det ytterligare en kopp kaffe, innan det är dags att dyka in i frysen igen för att se vilket äventyr vid spisen som väntar i kväll medan jag väntar på Coffes besked samtal från sjukhuset. Håll tummarna för att läkarna sagt nåt bra. Vill vardagen ska bli återställd, nu!