Som ni ser flödar äntligen ord på min blogg igen, äntligen har jag funnit ro att sätta mig ner och skriva igen. Nästan en vecka har gått och jag jag är nu mera Värmlänning, för värmlänningarna själva är jag mer än utomjording med konstig dialekt, men värmlänning på pappret i alla fall. Ny adress, nytt hem, äntligen. Ca 17:00, anlände jag till min nya gata och jag och min dotter smög oss upp för den trappa som nu är våran och möttes av saknad kärlek som kramade om oss ömt. Väskor och lådor bars upp i kyligt regn, inredde Nicoles "rum", mys framför teven med hela familjen på 3, en mättande middag och en varm välkomnade säng för två fick avsluta min långa söndag den 14:e som slutade långt in på måndags morgonen. Lycklig och hemma slumrade jag in i min älskades famn.
Första dagarna ägnades åt att ringa/mejla en sista bekräftelse till min nya stad om att nu är vi verkligen här, massa mys och sena dagar med bra tv och en massa data nördande och bus med den lilla. På tisdagskvällen, lagom till fotbollsgalan, hade jag lagat middag för tre, men det blev bara för två. Coffes hals sa stopp och det va inget vanligt stopp. Inget kom ner utan bara upp och natten blev plågsam för honom och orolig för mig. Ville inte se han dålig.
På onsdags morgonen ringde han vårdcentralen för att boka tid, medan jag själv sprang runt hysteriskt och visste inte vilket jag skulle göra mest vara orolig eller ta hand om hushållet?
Coffes mamma skulle komma på besök på eftermiddagen med Nicoles nya säng och en planerad kaffestund väntade, men den fick ställas in. Coffe återvände redan vid två, med beskedet om att vårdcentralen hade valt att skicka honom till akuten i Karlstad, men dit fick han ta sig själv. Vi väntade in hans mamma och förklarade läget och lämnade Nicole och mamma Coffe i lägenheten, medan vi gick ut för att skrapa fram min bil bakom all frost för att styra den mot stora Karlstad.
Vi nådde sjukhuset 16:00 och därefter en massa undersökningar, flera liter dropp och en massa väntan på besked på vad som skulle ske. Jag fick dämpa min hunger med en massa snabbkaffe och choklad medan jag vandrade av och ann. Coffes tålamod började ta slut och det var mycket förståeligt, eftersom han inte hamnade på röntgen förrän 20:30, men beskedet som vi väntat på sen vi anlände på sjukhuset kom inte förrän 22:30!
Beskedet lugnade oss båda en aning, trots att han var tvungen att stanna kvar och jag började bli stressad av klockans tickande. Jag hade nämligen en tid att passa. Det tar drygt en timme att åka mellan Karlstad och Säffle och inte nog med det så var minusgraderna så intensiva att jag var tvungen att skrapa bilen 2 gånger bara under tiden på sjukhus parkeringen. Men det var inte Säffle jag hade bråttom till utan en Kall skog, ett område mitt emellan Säffle och Åmål, där hans mamma bodde och min dotter befann sig. Det var nämligen så att Coffes familj skulle bege sig på semester i Egypten, dagen efter, men deras resa skulle börja redan vid 02:00 från hemmet. Tanken var ju att Coffe, jag och Nicole skulle vakta huset när de var borta. Klockan var ju redan 23:00 när jag begav mig från Karlstad, skulle jag hinna hem innan de skulle åka?
Jag började min långa färd tillbaka söderut. Att resan skulle ta lång tid visste jag, men det jag inte visste var att en tät dimma skulle slöa ner min färd ännu mer. Kunde inte köra fortare än 60 km/h trots att det var tänkt att man skulle köra 100km/h. Allt var vitt, man såg inte ens de vita sträcken på vägen och den bländande färgen gav mig extrem migrän, men jag vägrade låta den vinna, jag hade inte tid att stanna.
Jag nådde inte den kalla skogen förrän 00:45. I vardagsrummet låg en sovande liten prinsessa och jag möttes av en trött Coffe mamma som berättade om allt jag behövde veta för att passa huset innan hon kröp ner hos sin man i sängen igen för att vila den sista timmen innan avfärd. Jag dunkade huvudet mot kudde innan jag slutligen somnade till ljudet av att familjen släpade ut sin väskor och slog igen dörren bakom sig för att lämna detta kyliga land för något varmare och när de vred om låset slöt jag mina ögon och somnade djupt och drömde om den man jag lämnat i Karlstad...ZzzZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar