Tredje natten i Blekinge, efter min återkomst från Värmland

Ja, här sitter man nu, vaken men långt ifrån pigg. Ögonen svider, men jag får inte igen dem. Beskedet om att den jag håller kär, finns på sjukhus sen flera timmar tillbaka håller mig vaken av oro. Fast det är inte det som skänkt mig orolig sömn de andra dagarna här här. Jag kom hem och möttes av ett ekande bo. Inte längre ett Störbo, bara ett bo. Dennis har redan flyttat ut och visst det var ju dags för det förr eller senare, men förr var jag kanske inte riktigt bredd på. Ensamheten ekar mellan väggarna efter att ha vant sig vid att krypa upp i någons trygga famn och slumra till en öm röst som smekte en med vackra ord och fick mig att känna mig saknad och längtande tittade jag mot hans läppar för att höra hans mjuka röst säga God morgon.
Efter att man har vant sig vid att här alltid var fullt av liv och någon som hotade med att kittlas om jag inte slutade vara negativ och som gav mig vackra hårkreationer och klirrade högljutt med vinglasen, där vi satt i varsitt hörn av soffan, försjunkna i våra laptops.

Jag kan nu räkna tunga möbler på en hand. Har skänkt min gamla madrass min närvaro, men sjönk då in i den eviga sov och hopplöshets sjukan och funderar seriöst att sova sittandes på golvet i natt för att hålla gnistan kvar och vaken i stället för slö och irriterad som den alltid blir efter att ha älskats av sängens sköna trygghet i en halv dag för mycket. Kudden över huvudet blir ett för enkelt alternativ där.
Visst hade jag sovmornar i Värmland också, men det var inte för att jag var ett hopplöst fall som vantrivdes. Snarare tvärtom. Jag var omlindad av en trött mans armar, de armar jag hade saknat och inte ville missa allt för många minuter av hans värme och lugnande andetag.

Nog om det, nu sitter jag i alla fall åter i Blekinge, åter i det som fortfarande är mitt "hem" och här ser ut som någon har dött här. Prylar, kläder och damm verkar slåss om 60 kvadratmeter och oavsett vilken musik jag spelar så får jag inte igång mig själv till att städa bort allt eller sortera packningen på rätt sätt, inte mer än 10 minuter i timmen kanske. Packning? Ja, jag ska faktiskt fortfarande flytta här ifrån och efter många kalkyleringar har vi kommit fram till att detta kommer ske mycket tidigare än vad jag pratat om tidigare, men än finns inget direkt datum mer än när allt här nere är färdigt. Innan dess ska jag hunnit betala av alla skulder jag dragit på mig under min krisperiod, avsluta Nicoles barnomsorg, träffa familjen i Blekinge, ett sista läkar och tandläkarbesök, städa ur lägenheten och träffa mina 5 killar här i söder för att säga farväl. Nej, jag har inte en massa pojkvänner, för er som inte vet eller minns så består nästan bara min vännerskara av män i åldern 23-27 år och visst har några av dem och mannen uppe i Värmland inte dragit jämt. Hade de gjort det hade tonen kanske varit annorlunda det senaste året, men det var jag som startade allt skit och jag är ångerfull och tror han förstått det. Även om det är sent efter nästan 2 års helvete för att han gillade mig, så är det väl aldrig för sent att förändras och äntligen börja lyssna på sitt hjärta, så länge man menar allt man säger, eller hur?
Trots att det varit grått i vissa fall svart mellan vännerna här och han, så förtjänar alla av dem att höra ett farväl av mig och man kan alltid hoppas på att få en menad lyckönskning tillbaka, för innerst inne har de fattat precis vart jag är på väg och visst det tar emot för dem att förstå varför efter allt, men de verkar också ha förstått att det här är något jag verkligen vill.

Nog tjatat, har inte ens koncentration till att blogga vanligt och ligger tyvärr efter med mitt skrivande på den andra bloggen och nu ligger jag ytterligare några timmar efter i sömnen. En kopp kaffe eller bädda ihop sig mitt på golvet? Ja, det är frågan. Ögonen svider än, magen lika så. Godissuget är utan dess like och facebook ger mig huvudvärk. Slänger igång min nya favorit låt: HOFFMAESTRO – I'm Not Leaving Now och tänder förhoppningsvis nattens sista cigarett och funderar åter igen på nattens stora fråga: Kaffe eller inte kaffe?
Krya på dig, min älskade...