Glödhet penna eller brinnande tangentbord

Jag har gått in i mitt sista block (ämne) på Jämshögs folkhögskola. Svenska B. Om jag inte har nämnt det tidigare så hade jag planer på att söka mig vidare till en annan folkhögskola i trakterna för att läsa på skrivarlinje. Där det är tänkt att jag ska få en möjlighet att hitta en kategori för min passion. Romaner, journalistik eller kanske till och med manus. Dock för att komma dit krävs en inre styrka av mig både för min egen del, för min nuvarande skola och min kanske blivande, för att visa att jag kan det jag vill vara bra på, att vara skribent.




Vi fick en personbeskrivning i uppgift tills i dag. Vi fick ett schema vi kunde följa och sen skulle vi skriva en berättelse utifrån vår karaktär. Jag hade fruktansvärd prestationsångest i morse. Tänk om jag missuppfattat uppgiften, tänk om ingen förstår hur jag tänkte när jag skrev, tänk om ingen gillar den? Tänk om jag bara tror att jag kan och vill detta!? Svetten rann när jag nådde klassrummet och pulsen pumpade hårt enda tills det var min tur i en liten grupp med fina berättelser. Jag blev torr i halsen, men en inre stolthet växte fram när jag mindes att jag hade kommit på allt det här, helt själv. För fan, jag har inget att skämmas för!! Tonläget ändrades till någon som var stolt. Efteråt förväntade jag mig kritisk feedback men det slutade med förståelse och glädje utifrån det jag precis hade berättat, det jag hade skrivit. Till och med läraren sa att jag gjort ett bra jobb.

De här fem kommande veckorna slåss jag inte bara om att få ett bra omdöme av i svenska B, utan även av mig själv, mitt största hot. Jag kräver att jag hittar sinnesro och accepterar att man inte kan jämföra sig med andra, att jag har min stil, min alldeles egna.

Jag kan om jag vill och vill så jag kan!