Julgranen lyser i mitt hus

Att se sin sin lilla dotter komma in den lilla mörka matsalen, hand i hand med en lucia, fick det faktiskt att tåra sig i ögat. Hon var jätte duktigt både på att sjunga och stå stilla. Efteråt bjöd jag henne på en jätte stor lussebulle och hon sa då själv att hon var nöjd med insatsen. Väl hemma hjälptes vi åt att städa undan lite (här såg verkligen ut som nån hade släppt en bomb eller helt enkelt bara som att jag hade glömt hur man städar.) Hon hittade ljusslingan till granen och ville så gärna öppna den. Så vi avbröt och satte ihop vår glesa julgran av plast och placerade ut ljusen. De verkade inte funka. Blev tvärbesviken, men inte Nicole. Hon börja snurra på ljusen och hittade rätt. Den lös så vackert. Jag plockade fram julprylarna och lät henne löpa amok, medan jag satte igång Bing Crosbys julskiva. När hon tog upp en röd liten stjärna som hon prydligt hängde upp, mindes hur jag själv hade hängt upp den där hemgjorda saken när jag var precis lika gammal. Jag mindes hur jag som liten längtade efter jul när man plockade fram samma saker som förra året. Att man åter igen kunde placera dom på nytt i en ny gran, att man åter igen kunde sitta och titta på porslinstomtarna och Jesus krubban. På äldre dagar har man köpt nya prylar. I dag blandade vi gammalt med nytt....Jag kände mig ställd. Från och med nästa år börjar verkligen Nicoles jul, med tanke på att hon kommer vara äldre och mer med. Så min fundering är: Ska man föra vidare de gamla prylarna sen mina barnsben, skaffa nytt som hon åldras med eller skifta för varje år? Frågan kändes tung och men granen var i alla fall klädd och Nicole tyckte den var fin och det var ju huvudsaken.