Efter gårdagen finns det ingen rubrik. Tankarna snurrar, förvirrade men ovanligt positiva. Många ord nådde mitt öra igår, några sms sen tidigare fick mig att låta tankarna snurra åter igen. Blir nästan lite yr. Men jag faller inte till marken denna gången. Jag gör inte saker på rätt sätt, men det var väl inget nytt. Det svider i hjärtat, men avståndet är taget, enligt mig är det på sätt och vis ett omoget sätt att hantera det här på, men stundtals, verkar jag mogen?. Vad som händer här näst vet jag inte. Men ord kommer yttras, det är en självklarhet, men först när jag är redo. Kan förstå om du inte orkar vänta på mig tills den tiden är inne. Det finns så mycket som borde sägas men så lite som kommer ut. Visst, på ett sätt ångrar jag att jag låtit munnen spy ut vad som pågår. men jag känner att skadan är redan skedd. Jag börja läsa igenom mina anteckningar ur " Du är min dagbok",som jag skrev så frenetiskt i för några månader sen, men som jag slutade abrupt med. Jag hade återvänt, hittat en lycka som jag kände igen, efter ett tag skapade jag orosmoment som vanligt. Hemlighetsmakeri skapades, en framtid för oss växte fram, promblem jag skapade kom och gick, tårar sprutade och hans förvirrade ansikte skrämde mig. Vad har jag gjort? Är det dags att börja skriva igen? Slutade jag skriva för tidigt?Det var ju min meditation, det som hjälpte mig att förstå mig själv, inte till punkt och pricka men för en stund i alla fall. Det var det jag kände att jag var bäst på. Mörker förvandlades till ömma vackra ord, detaljerna i livet blev klarare. Nu har jag varit inne i en sån okreativ svacka som har gjort att jag lidit av koncentrations svårigheter och själslig förvirring som skapat kaos, en svacka så stor att jag nästan förlorat mig själv helt och hållet och det har drabbat han så onödigt hårt. Jag backade sakta bort igår med en kall tystnad i stället, jag bara gick utan att säga någonting. Jag lät inte han rädda mig. Men hur ska den person som jag skadar som mest kunna rädda mig? Timmar har gått och jag har fortfarande inte yttrat ett ord. Jag känner en envis känsla av att jag vill hitta mig själv, med hjälp av mig själv. Är jag rättvis? Nej. Är jag egoistisk? Ja. Är den här känslan bara en tillfällighet? Jag vet inte......
Dagens låt (Katy Perry - Hot N cold) dedikerar jag till mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar