Kreativt värdelös

Ja här sitter man, ensam i sitt klassrum. en tungt tryck mot hjärtat får en att vilja bryta ihop. Jag har på känn att en sån där pms vecka håller på att starta eller så har det helt enkelt runnit över i bägarnen med känslor jag tryckt ner. Den här dagen har inte alls varit min dag. Det ända som har snurrat i mitt huvud är tankar på mig själv och om hur mycket jag vill men inte klarar. Jag sitter här ensam kvar som vanligt utan något påbörjad projektarbete och utan några som helst idéer om vad jag ska redovisa om. Som vanligt har jag väl missuppfattat lärarens schema och tankar om hur vi skulle jobba. Som vanligt har jag för lågt självförtroende och för hög beslutångest för att komma någon vart. Som vanligt sitter jag här och finner ingenting jag duger till att göra. Här sitter jag igen med drömmar som gått i kras på grund utav att jag inte ser någon styrka i något jag gör. Det konstiga med mitt självförtroende är att förr handlade det bara om utseende och nu är det stabilt och jag bryr mig inte längre om saker som min längd. men istället har oron över utseendet ersatts med ett dåligt självförtroende i det jag gör och det jag inte kan eller som i de flesta fall, inte kan längre. Folk som ändå har känt mig i några år påpekar än om hur tystlåten jag är och att jag aldrig släpper kontrollen om vad folk ska tycka om det jag gör, vilket resulterar i att jag kanske inte deltar i diskussioner jag kanske och kanske skulle haft nån mening i. Kanske unviker att hålla i presentationer och bara medverkar sittandes gömd vid sidan om. Och framför allt bryts jag sakta sönder inifrån. Det går inte en dag utan att jag önskar att man var en dator man bara kunde tömma på innehåll, för att starta om och sedan lägga in de program man ville ha. Livet ska inte vara en dans på rosor men det här är fan pinsamt!