"Vi har varit här förut, fast egentligen aldrig"

I lördags efter Bibliotekets sagostund och Holgers fika, satt vi och klurade på vad vi skulle göra här näst. Det enda jag visste var att jag inte fotograferat på väldigt länge och Nicole ville inte vara hemma. Vi åker på äventyr!

Ja äventyr blev det på sitt sätt. Vi packade bilen med nödvändigheter och körde rätt ut i de Värmlänska skogarna för att se oss om kring och fotografera en och annan kyrka. Naturen är storslagen åt väst och när vi åkte över Glafsfjorden, ropade Nicole : Mamma det ser ut som Afrika, kanske leder denna bron till ett annat land med giraffer och vilda fåglar. 
Hon kurade ihop sig och berättade sin impulsiva saga rätt från huvudet och inplastade höbalar längs vägen förvandlades till noshörningar och träden blev palmer med eld i. Vi tog en paus, en benstäckare vid en tensmedja. Den var öppen, så in gick vi. Nicole wowade sig runt ett bord med blänkande armband och jag fastnade för vackra stenhalsband. Mannen som ägde butiken kom ut och med honom kom inte bara ett hej utan också en snabb demonstration över hur han gör dessa halsband och armband och hur man ser skillnad på silver och tenn. Typiskt nog glömde jag kameran i bilen, men ett häftigt kulturminne blev det allt. Vi for vidare på de krokiga vägarna och Nicole sov inte en blund utan skulle peka på allt. Plötsligt var vi i Arvika. En stad som har nääästan dubbelt så många invånare som Säffle och aningen mer känt, bland annat för sin festival. Vet inte vilken stad man ska jämföra med i Skåne/Blekinge då det bor fler i Arvika än i Olofström och Osby som jag trodde jag kunde jämföra med, men mycket färre än i Hässleholm & Karlshamn. I vilket fall, Arvika var jätte mysigt och Nicole skuttade runt och pekade. Jag kände mig hemma, som att jag gått här förr? 

vi gick in på Ana´s Delikatess & Café och mumsade i oss en god hjortbaguett och härlig juice. De var så trevliga där. Vilket medförde att Nicole var såå artig när vi skulle gå att jag nästan rodna.  Vi vandrade runt i centrala Arvika, fotografera, log och skratta. Nicole påminde mig hela tiden om vilken bra idé med resan det var. Vi gick ner till hamnen och fotograferade båda två. Där satt vi på en bänk och tittade på det guppande vattnet i tystnad.  

Plötsligt säger min lilla Nicole: "Vi har varit här förut, fast egentligen aldrig....Eller?"

Jo, hon kände nog också igen sig, precis som jag. Jag krama om henne och berättade att Arvika liknade många ställen hon varit på innan, men nej, hon hade rätt. Här hon har hon aldrig varit förrän just denna dag. 

Hon kom fram till att det var bra att mycket liknade varandra, för då behövde hon inte längta ner till Skåne/Blekinge.

Vi for vidare och hamnade både rätt och fel på vår väg och fick många bra bilder och även en del rådjur korsade vår väg. Framåt 6 på kvällen var vi nästan vilse i skogen på väg mot Sunne och mörkret börja ta vid och jag blev aningen nervös på hur det skulle gå. Fast alla vägar leder ju hem, så jag hamnade inte i Sunne utan i Kil och där åt vi middagen innan vi styrde vår bil mot bekanta vägar, mot Karlstad och hem. Nicole var helt lyrisk när vi kom hem. Detta var en bra dag. 

Det tog några dagar, men nu vet jag - Arvika var som Staffanstorp för mig och där hittade jag ju två av mina absolut bästa vänner och det var faktiskt rätt vackert där, nästan lika fint som i Arvika :)