I natt ca 01:30 kom orden tillbaka till mig

I flera dagar, veckor i värsta fall månader har orden stått stilla. Intresset för att skriva, förmedla, finnas bara dog. Jag var någon ny,utan ett inre. Ett nedslag som inte fick dra ner mig. Jag log. Låtsades som jag visste vad jag höll på med. Tillslut glömde jag. Då i natt, ensam, de andra sov stod jag utanför mitt rum i närheten av spegel och drack hemmagjord hallonsaft. Tänkte på att den kalla natten skulle få sova hos mig i natt. Redan när den meningen utspelade sig i mitt huvud kände jag att nåt okontrollerbart var på gång. Jag vände mig mot speglen och möttes av trötta ögon, som trots detta var ivriga över att berätta vad de såg. Jag såg ord, detaljer, känslor flyga förbi och smeka min kind i farten. Känslan var varm och ovanlig.. . Jag ville bara göra ett glädjerop, men i de två mörka rummen sov de andra tungt och bredvid honom, stod mitt verktyg, min dator. Jag ville inte smyga in för att ta den, jag stirra på mig själv i stället. Log. Suckade smekte jag min kind och mötte åter min blick - Dig ska jag skriva om igen. Nu är vi enade igen. Jag släckte lampan och tassade in i mitt ekande sovrum. Såg glädjen snurra förbi som en hård fylla, som en våldsam förälskelse. Känslan var så stark att jag mådde illa, för illa för att skriva. Jag kände mig kär, lugn och åter mig själv.  För i natt ca 01:30 kom orden tillbaka till mig...